Jane Eyre/30

←  Kapitel 9

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 10

Kapitel 11  →

TIONDE KAPITLET.

Ju mer jag lärde känna invånarne i Moore-House, desto mera tyckte jag om dem. Inom några dagar hade jag så pass återvunnit min helsa, att jag kunde vara uppe hela dagen och gå ut och gå emellanåt. Jag kunde deltaga i alla Marys och Dianas sysselsättningar och samspråka med dem så mycket de önskade. I detta umgänge, som gaf mig nytt lif, låg tillika en njutning, som jag nu för första gången erfor — nöjet af fullkomlig samstämmighet i tycken, känslor och åsigter.

Det som de tyckte om att läsa, det roade äfven mig, hvad som gladde dem, det fröjdade också mig och hvad som vann deras bifall, det vann äfven mitt. De älskade sitt ensliga hem. Också jag fann ett stort behag i denna gråa, obetydliga och gamla bygnad, med sitt låga tak, sina blyinfattade fönster, sina murkna väggar, sin allé af gamla furor, — alla snedböjda af den skarpa bergsvinden; sin trädgård, uppfyld af dystra benvedsträd och buxbom och der endast de mest härdiga blomsterväxter kunde trifvas. Den ljungbeväxta heden rundtom deras boning, den djupa dalgången, till hvilken den steniga ridvägen ledde rakt från deras dörr, de till heden angränsande magra beteshagarna, som gåfvo näring åt en flock halfvilda får med deras raggiga lammungar, — allt detta tjusade dem så, att de icke visste något skönare. Äfven jag delade samma tycke och uppskattade fullt traktens behag. Dess stillhet och ödslighet gaf den en allvarlig karakter, som icke kunde undgå att göra intryck på mig, och mina ögon njöto af landskapets vågiga konturer och af den brokiga färgprakt, som göts öfver dal och höjd af glänsande mossarter, af rikblommiga törnbuskar, af millioner ljungblommor och af ljusfärgade granitklippor. Allt detta var för mig, liksom för dem, lika många rena och ljufva källor till glädje och njutning. Vi egde mottaglighet för allt och funno behag i allt — i stormen och i den sakta vinden, i ovädersdagen och i den stilla qvällen, i den klara månskensnatten och i den molnhöljda — alla dessa olika naturscener anslogo lika många strängar i våra sinnen, förtjuste oss och hänförde oss med samma skönhetens makt.

Lika väl befunno vi oss inom hus. De egde större bildning och mera beläsenhet än jag, men det fattades mig icke håg och ifver att inhemta det, som de redan förut tillegnat sig. Jag slukade de böcker, som de lånade mig, och det var mig ett stort nöje att om qvällarna samtala med dem om det, som jag under dagen genomläst. Vi utbytte tankar och åsigter, och i allt harmonierade vi fullkomligt.

Var det i vårt klöfverblad någon, som var de andra öfverlägsen, så var det Diana. I kroppsligt hänseende öfverträffade hon mig vida, ty hon var skön och kraftfull. Det fanns hos henne en sådan rikedom och fullhet af lif, en sådan spänstighet i hennes lifsandar, att den förvånade mig och föreföll mig obegriplig. Jag kunde tala med värme en stund bortåt, men då den första ansatsen var borta, var jag rätt belåten med att sitta på en stol vid Dianas fötter, att lägga mitt hufvud på hennes knä, och att lyssna skiftesvis på henne och Mary, då de grundligen uttömde det ämne, som jag blott vidrört. Diana erbjöd sig att lära mig tyska. Hon för sin del var road af att vara min lärarinna, och jag fann icke mindre nöje i att vara hennes lärjunge. Vi hade behof af hvarandra, just derföre att det som brast hos den ena, det fanns hos den andra, och följden häraf var en ömsesidig, innerlig tillgifvenhet.

De upptäckte att jag kunde rita, och genast stodo deras penslar och färglådor till min tjenst. Min förmåga häri — och endast i detta stycke var jag dem öfverlägsen — öfverraskade och förtjuste dem. Mary kunde sitta långa stunder och betrakta mitt arbete; inom kort ville hon taga lektioner af mig, och visade sig vara en läraktig, förståndig och flitig lärjunge. Under det vi sålunda till inbördes belåtenhet använde vår tid, förflöto dagar likt timmar, och veckor likt dagar.

Hvad mr S:t John angick, så utsträcktes ej till honom det förtroliga förhållande, som så hastigt och otvunget uppstått mellan mig och hans systrar. En orsak härtill, jemte andra, var den att han jemförelsevis sällan var hemma: större delen af hans tid upptogs af besök hos de sjuka och fattiga i hans vidsträckta församling.

Hurudant än vädret var, företog han dock alltid dessa embetsgöromål. Sedan han studerat några timmar på morgonen, tog han sin hatt, och beledsagad af sin fars gamle rapphönshund, Carlo, begaf hans sig ut för att sköta sina förrättningar. Jag kan icke afgöra, om det var böjelse eller pligtkänsla som dref honom härtill. Stundom, när vädret var mer än vanligt obehagligt, sökte systrarna förmå honom att stanna hemma. Han svarade då med ett underligt leende, snarare öfverlägset än glädtigt:

»Om jag lät en vindpust eller några regndroppar afhålla mig från dessa lätta göromål, huru skulle jag då bereda mig för mitt lifs framtida bestämmelse?»

Dianas och Marys vanliga svar var en suck och en sorgsen tystnad under några minuter.

Men utom hans dagliga frånvaro från hemmet var det äfven en annan sak, som stod i vägen för förtrolighet oss emellan. Han var en sluten, i sig sjelf försjunken, ja, grubblande natur. Nitisk i sina embetsgöromål, fläckfri i sitt lif och sina vanor, tycktes han ändock icke njuta det andeliga lugn, den inre ro, som bör vara hvarje sann kristens och verklig menniskoväns rätta belöning. Ofta, då han satt vid sitt skrifbord, upphörde han att läsa eller skrifva, och stödjande kinden mot handen, hängaf han sig åt jag vet icke hvilka tankar eller drömmar; dock kunde man af blickarnas glöd och skiftande uttryck se, att de icke voro af en lugn och fridfull natur.

Likaledes är jag öfvertygad att han ej egde samma lefvande och känsliga natursinne, som hans systrar. Blott en enda gång lät han förmärka något tycke för landskapets torftiga behag och en känsla af tillgifvenhet för det anspråkslösa hemmet, men det låg mera vemod än njutning i den ton och de ord, i hvilka han uttryckte sig, och aldrig kunde jag märka att han egde det romantiska natursinne, som med förkärlek uppsöker och njuter af de tusende, om ock obetydliga, behagen hos den ort der man framlefvat sina ungdomsdagar.

Till följd af hans slutna väsende dröjde det länge innan jag kunde skåda in i djupet af hans själ. Första gången jag fick någon framställning om det som der lefde och rörde sig, var då jag hörde honom predika i Morton. Jag skulle önska att kunna återge denna predikan, men det står icke i min makt; jag är icke ens i stånd att fullt skildra det intryck den gjorde på mig.

Han började med lugn, och hvad det yttre föredraget angick, bibehöll han det ända till slutet; men man kunde ej undgå att märka, huruledes ett djupt, men strängt tygladt patos genomgick det hela och ingaf honom ord, som trängde genom märg och ben. Under fortgången tycktes det lågande nitet vara nära att öfverväldiga honom, men han förmådde ändock att beherska det. Talarens andliga öfverlägsenhet skakade hjertat och tvang själen till förundran, men kärlekens milda anda förnam man icke. Allt andades en sällsam skärpa och bitterhet samt en fullkomlig brist på hugsvalande mildhet: ofta förekommo stränga hänsyftningar på Kalvins läror om nådavalet och förkastelsen, och hvarje sådan hänsyftning ljöd såsom om den blifvit förkunnad genom domsbasunen. I stället för att känna mig upplyst, tröstad och förbättrad genom hans framställning, förnam jag, då han slutat, en obeskriflig känsla af nedslagenhet, ty det förekom åtminstone mig, att han vältalighet flödade ur en källa, grumlad af bedragen förväntan, otillfredsstälda önskningar och oroliga sträfvanden. Jag kände mig förvissad derom, att S:t John Rivers, så ren i sin lefnad och så samvetsgrann han än var, ändock icke funnit den frid i Gud som öfvergår allt förstånd: han hade lika litet funnit den, som jag — med min hemliga och pinande sorg öfver förlusten af min älskling och mitt paradis — hade gjort det, ty ehuru jag ej på länge talat om min sorg, qvalde den mig ändock oaflåtligt och obevekligt.

Emellertid hade en månad förflutit. Diana och Mary voro i begrepp att lemna Moor-House och att återvända till det helt olika lif och sceneri, som väntade dem såsom guvernanter i en stor och yppig syd-engelsk stad, der de begge hade plats i familjer, hvilkas högdragna medlemmar ansågo dem såsom blott tjenstehjon, icke hade begrepp om deras ädla egenskaper, och värderade deras talanger på samma sätt som de uppskattade dugligheten hos en kock eller smaken hos en kammarjungfru. Mr S:t John hade icke yttrat något om den befattning han lofvat förskaffa mig, men nu blef det nödvändigt för mig att få något slags anställning. En morgon då jag var ensam tillsammans med honom i förmaket, dristade jag mig att närma mig fönstersmygen — hvilken hans skrifbord helgade till ett slags arbetsrum — och var i begrepp att tala honom till, ehuru jag inte rätt visste huru jag skulle inleda samtalet — ty det är alltid svårt att gå sådana slutna naturer som hans in på lifvet — då han sparade mig detta bryderi, i det han sjelf öppnade vårt samtal.

Han såg upp, då jag kom fram till honom, och yttrade: »Ni har en fråga att göra mig?»

»Ja, jag önskade få veta, om ni hört af någon passande tjenst för mig.»

»För tre veckor sedan hade jag en plan, men då jag fann att ni var både lycklig och nyttig här, och då dessutom mina systrar hade särdeles nöje af ert sällskap, ville jag inte störa er trefnad, förr än deras afresa från Marsh-End skulle göra äfven eder affärd nödvändig.»

»Och nu skola de resa om tre dagar.»

»Ja, och när de fara, återvänder jag till Mortons prestgård: Hanna följer med mig, och då stänga vi huset här.»

Jag teg några minuter, i förmodan att han skulle fortsätta enligt det uppslag han sjelf gifvit, men han tycktes nu ha kommit in på en annan tankegång, alldeles främmande för mig och mina angelägenheter. Jag blef derföre tvungen att ånyo upptaga ett ämne, hvilket till följd af omständigheterna var af särdeles vigt för mig att snart få afgjordt.

»Hvad var det för befattning ni hade i sigte, mr Rivers? Jag hoppas att detta uppskof inte förökat svårigheterna att skaffa mig den.»

»För ingen del, efter som det blott beror på mig att gifva er den, och på er att antaga den.»

Åter tystnade han, och det såg ut, som om han kände en viss motvilja för att fortfara. Jag blef otålig och lät honom märka det genom en orolig rörelse med kroppen och en frågande blick.

»Det lönar inte mödan att ni är så otålig», yttrade han, »ty öppet sagdt, så är det ingenting behagligt eller förmånligt jag har att bjuda på. Innan jag uttrycker mig tydligare, får jag påminna er hvad jag en gång förut nämt, nemligen att om jag skulle hjelpa er, så blefve det endast en ringa hjelp. Jag är en fattig man, ty när min fars skulder blifvit betalda, har jag intet annat arf, än detta bofälliga näste, med sin allé af murkna tallar och en bit kärrjord. Jag är en ringa man: Rivers är visserligen ett gammalt namn, men af de tre, som ännu bära detta namn, förtära två en tjenares bröd hos annat folk, och den tredje betraktar sig såsom främmande för sitt fädernesland, inte blott under lifvet, utan äfven i döden. Och ändock skattar han högt en sådan lott och längtar blott efter den dag, då försakelsens kors skall läggas på hans skuldror, och då han, den ringaste kämpen inom den stridande kyrkan, skall få hörsamma sin Herres och Mästares ord: ’Statt upp och följ mig!’»

S:t John uttalade dessa ord med samma lugna och djupa stämma, med hvilken han föredrog sina predikningar: hans kinder voro likbleka, hans ögon strålade. Han fortsatte vidare:

»Och som jag sjelf är fattig och ringa, så är den anställning jag kan erbjuda er, af samma art. Det kan till och med hända att ni anser den förnedrande, ty jag har länge sedan märkt att edra vanor äro hvad verlden kallar förfinade, att ni umgåtts i bildade kretsar och har ett poetiskt sinne. För min del anser jag dock, att ingen tjenst är förnedrande som länder till våra medmenniskors bästa. Tvärtom: ju ofruktbarare och oländigare den jordmån är, i hvilken den kristliga såningsmannen arbetar, ju knappare lön hans mödor gifva, desto större är hans ära. Under sådana förhållanden är han en trons förkämpe, och dennas första förkämpar voro Apostlarna, och deras anförare var Jesus, vår Frälsare.»

Åter tystnade han. »Nå?» sade jag, »fortfar.»

Innan han det gjorde, betraktade han mig ånyo: han tycktes studera mitt ansigte, som om det varit en bok. De slutsatser han drog häraf uttalade han till en del i följande anmärkningar:

»Jag förmodar att ni kommer att mottaga den plats jag erbjuder», sade han, »och att ni kommer att stanna qvar der en tid bortåt; men inte blir det för lifstiden; lika litet som jag skulle kunna, för hela mitt lif, stanna qvar vid den anspråkslösa, inskränkta och andefattiga verksamheten såsom engelsk landtprest; ty i er natur, finnes det, liksom i min, ett element, fiendtligt mot det lugna hvardagslifvet, ehuruväl detta kommer sig af helt olika orsaker.»

»Förklara er tydligare», uppmanade jag honom, när han ännu en gång tystnade.

»Jag skall så göra, och ni skall då sjelf finna huru ringa, huru hvardaglig och tryckande den plats är, jag har att erbjuda er. Nu, sedan min far är död, och jag oinskränkt råder mig sjelf, tänker jag inte länge stanna i Morton. Troligen lemnar jag detta ställe inom ett års förlopp, men så länge jag dröjer qvar, vill jag göra hvad jag kan för min församlings bästa. När jag kom hit för två år sedan, fanns här ingen sockenskola, och de fattigas barn kunde omöjligen få lära sig något. Jag öppnade då en skola för gossar och vill nu öppna en för flickor, och för detta ändamål har jag hyrt en bygnad, bredvid hvilken ligger en stuga med två rum för lärarinnan. Dennas lön blir trettio pund om året, och hennes bostad är visserligen enkelt, men anständigt möblerad, tack vare en miss Oliver, dotter till den enda rika mannen i min församling — egaren af en nålfabrik och ett gjuteri. Samma fruntimmer betalar äfven skolpengar och kläder för ett fader- och moderlöst barn från arbetshuset, med förbehåll att detta barn blir uppasserska åt lärarinnan. Vill ni bli lärarinna i denna skola?»

Denna fråga kom något oförmodadt öfver mig, och det såg ut som om han väntade, att jag skulle med ovilja, eller åtminstone utan ringaste betänkande förkasta hans anbud. En del af mina tankar kunde han gissa sig till och slöt något förhastadt derifrån till de öfriga. Det är sant, den plats han bjöd mig var ringa; men den gaf mig just hvad jag behöfde, nemligen en fristad; den medförde träget och mödosamt arbete, men den skänkte mig oberoende, och dessutom skulle en sådan verksamhet hvarken kunna kallas vanhedrande eller förnedrande. Mitt beslut var derföre snart fattadt.

»Jag tackar er, mr Rivers, för ert anbud, och mottager det med största nöje.»

»Men har ni förstått mig rätt?» tillade han. »Det blir en sockenskola, och edra lärjungar blifva antingen daglönares eller i bästa fall simpla landtbrukares döttrar. Läroämnena blifva de allra enklaste: sticka, sy, läsa, skrifva och räkna. Huru skall ni der kunna tillgodogöra edra talanger? Hvad har ni der för näring för er bildning och er fina smak?»

»Jag tänker spara dem tills de behöfvas: de skola inte ligga af sig.»

»Ni inser således fullkomligt, hvad ni kommer att göra?»

»Fullkomligt.»

Ett leende spred sig öfver hans ansigte, men icke ett bittert eller bedröfvadt, utan ett som uttryckte verklig tillfredsställelse.

»Nå, när tänker ni börja med er verksamhet?»

»Om ni inte har något deremot, flyttar jag i morgon och öppnar skolan nästa vecka.»

»Ja, det passar sig bra.»

Han steg upp och gick af och an på golfvet, hvarefter han stannade och betraktade mig, i det han skakade på hufvudet.

»Har ni något att anmärka, mr Rivers?»

»Ni håller inte länge ut i Morton, var säker derpå!»

»Hvarföre inte? Hvad har ni för skäl till denna förmodan?»

»Jag läser dem i edra ögon. Ni är inte skapad för att lefva ett stilla, obemärkt lif.»

»Jag är inte äregirig.»

Han spratt till vid ordet ’äregirig’. »Kan så vara», yttrade han, »men hvem har talat om äregirighet? Känner ni någon som är äregirig? Jag är det, men huru har ni kommit under fund med det?»

»Jag talade om mig sjelf.»

»Nåväl, om ni inte är äregirig, så är ni» — han afbröt sig sjelf.

»Hvad?»

»Jag höll på att säga: mäktig af starka lidelser, men som ni kanske inte rätt förstår hvad jag menar, skulle jag kunna göra er ledsen. Min mening är att ni är en qvinna med djupa och starka känslor, och jag är förvissad att ni inte länge skall hålla ut med att tillbringa edra lediga stunder utan sällskap och edra arbetstimmar i ett enformigt släpgöra, som saknar all lyftning; ni skall inte bättre uthärda dermed, än jag för min del finna mig i» — han höjde nu patetiskt sin stämma — »att lefva här, begrafven i kärren, instängd af bergbackarna och utan verkningskrets för min förmåga, med min andes vingar brutna. Ni hör nu huru jag motsäger mig sjelf, jag, som predikat förnöjsamhet med en ringa lott, vore det äfven den ringaste vingårdsmannens i Herrans vingård, och som sjelf i stället förgås af otålighet och obelåtenhet med mitt kall. Man måste likväl på något sätt söka försona böjelser och grundsatser.»

Han lemnade rummet. På denna korta stund hade jag bättre lärt känna honom än på hela den förflutna månaden; dock visste jag icke ännu rätt hvad jag skulle tänka.

Diana och Mary blefvo allt mera tystlåtna och nedstämda, ju närmare det led till dagen för deras afresa. Begge ansträngde sig att låtsa om ingenting, men det var lätt att se hvad som arbetade i deras inre. Diana antydde att skilsmessan denna gång vore helt annorlunda mot förr, ty de skulle nu icke komma att återse S:t John på åratal, kanske icke mera i detta lifvet.

»Han skall», sade hon, »offra allt för sin länge närda älsklingsidé — både syskonkärleken och känslor, som äro ännu mera mäktiga. Han ser lugn ut, men han är eld och lågor i sitt inre. Han synes vara medgörlig, men han är i vissa fall obeveklig som döden, och värst af allt är, att mitt samvete inte tillåter mig att afråda honom från hans grymma beslut: åtminstone kan jag inte tadla honom derför. Han handlar rätt, storsint och kristligt, men han krossar mitt hjerta.» Tårar fylde hennes sköna ögon; Mary lät sitt hufvud sjunka ned mot tyget, hvarpå hon arbetade.

»Vi äro nu faderlösa», hviskade hon; »snart skola vi äfven vara utan hem och bror.»

Under det de tigande sutto upptagna af sina dystra tankar, inträdde S:t John, hållande ett bref i handen.

»Onkel John är död», yttrade han.

Denna underrättelse syntes göra ett djupt, men icke egentligen smärtsamt eller skakande intryck på de båda systrarna.

»Död!» upprepade Diana.

»Ja.»

Hon kastade en frågande blick på broderns ansigte och tillade derpå med låg röst: »Än sedan då?»

»Än sedan, Diana?» genmälde han med anletsdrag, orörliga som marmor. »Än sedan då? Ingenting! Läs!»

Han räckte henne brefvet, hvilket hon genomögnade och sedan lemnade åt Mary. Denna genomläste det tigande och gaf det åter till S:t John. Alla tre betraktade hvarandra, och alla tre logo, ehuru tungt och tankfullt nog.

»Amen! Vi kunna ju ändå lefva!» yttrade till sist Diana.

»Vi ha det i alla fall inte sämre än förut», anmärkte Mary.

»Endast med det undantag, att man nu ovilkorligen anställer jemförelser mellan hvad som är och hvad som kunde ha varit», tillade S:t John.

Han lade i hop brefvet, läste in det i sitt skrifbord och gick ut.

Under några minuter yttrade ingen af oss ett ord. Omsider vände Diana sig till mig:

»Jane, ni undrar säkert på oss och våra hemligheter», sade hon, »och anser oss som känslolösa varelser, som inte lägga på sinnet en morbrors död; men vi ha hvarken sett eller känt honom. Vår far och han ha länge varit oense. Det var genom hans tillskyndelse som vår far vågade sin förmögenhet på den affär, som ruinerade honom. Deraf följde ömsesidiga förebråelser: de skildes åt i förbittring och blefvo aldrig mera försonade. Morbror John inlät sig derefter i mera lyckade företag, och det är kändt att han samlat åtminstone tjugutusen pund sterling. Han var aldrig gift och egde inga närmare slägtingar än vi och en person till, som stod i samma skyldskap till honom, som vi. Vår far hyste alltid den förmodan att han skulle godtgöra sitt fel, genom att testamentera sin förmögenhet till oss, men det bref du såg underrättar oss att han lemnat hela sin förmögenhet åt den andra slägtingen, med undantag af trettio guinéer, till lika delning mellan oss tre syskon, på det vi måtte kunna köpa oss hvar sin sorgring. Han hade utan tvifvel rätt att göra huru han behagade, men hur det är, så känner man sig ändå nedslagen för ett ögonblick, när man får sådana underrättelser. Mary och jag skulle ansett oss rika, med tusen pund hvardera, och för S:t John skulle samma summa varit välkommen, emedan den satt honom i stånd att verkställa sina planer.»

Efter denna förklaring lemnade vi detta ämne och återkommo icke mer dertill. Dagen derefter lemnade jag Marsh-End och begaf mig till mitt nya hem. Andra dagen foro Mary och Diana till B. Inom en vecka hade mr Rivers och Hanna flyttat till prestgården, och den gamla gården stod sedan öde.