Jane Eyre/31

←  Kapitel 10

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 11

Kapitel 12  →

ELFTE KAPITLET.

Mitt hem — jag hade ändtligen funnit ett sådant — är en liten stuga, som innehåller ett kök med hvitlimmade väggar och sandadt golf, fyra oljemålade stolar, ett bord, ett väggur, en skänk med kökskärl och en théservis af oäkta porslin; vidare, en trappa upp, en kammare af samma storlek som rummet inunder, med en säng och en dragkista, som visserligen icke är stor, men dock mer än tillräcklig för min knapphändiga garderob, oaktadt denna, genom mina ädla vänners godhet, blifvit utrustad med det nödvändigaste.

Det är nu afton. Jag har, med en apelsin till daglön, affärdat den lilla flicka, som skall blifva min piga. Jag sitter ensam vid spiselhärden. I morse öppnade jag min skola och började med tjugu lärjungar. Blott tre bland dem kunna läsa, ingen kan skrifva eller räkna. Några få ha börjat att sy och sticka. De uttala språket med sin bredaste provinsdialekt, och vi kunna med knapp nöd förstå hvarandra. Somliga af dem synas lika otympliga och ohandterliga, som de äro okunniga, andra åter äro läraktiga och behaga mig mera. Jag får icke glömma, att dessa groft klädda, små bondbarn äro menniskor lika mycket som de förnämas afkomlingar, samt att naturlig ädelhet, godt förstånd och ömma känslor kunna finnas lika väl hos dessa, som hos de högvälborna. Det är min pligt att utbilda deras goda anlag, och jag hoppas att utöfvandet deraf skall skänka mig något nöje. Mycken glädje kan jag icke vänta mig i mitt nya kall, men om jag gör pligten till mitt rättesnöre och använder mina krafter såsom sig bör, så skall jag dock icke känna mig olycklig.

Var jag väl glad, tillfreds och belåten under de timmar jag i dag tillbragte i det låga och tomma rummet? För att icke ljuga för mig sjelf, måste jag svara: nej. Ja — dåraktig som jag var — kände jag mig till och med förödmjukad. Jag fruktade att jag tagit ett steg, som långt ifrån att höja mig i lifvet, tvärtom ställt mig ännu lägre. Jag var nog svag att känna mig illa till mods vid tanken på all den okunnighet, fattigdom och råhet, som jag upptäckte omkring mig. Jag vill likväl icke allt för strängt gå till doms med mig för dessa känslor. Jag vet att de äro tadelvärda — detta är redan ett stort steg vunnet, och jag vill försöka att motarbeta dem. I morgon hoppas jag till någon del ha öfvervunnit min vedervilja, och om några veckor är jag öfvertygad att den skall vara fullkomligt försvunnen. Om några månader torde det hända att, om framgång följer mina bemödanden, obehaget efterträdes af belåtenhet.

Emellertid vill jag göra mig sjelf en fråga. Hvilketdera är bättre? Att ha gifvit vika för frestelsen, att ha lyssnat till passionens sirénstämma; att icke ha kämpat och stridt — utan fallit i den utlagda snaran, lagt mig att hvila bland de blommor som höljde den, för att uppvakna i ett sydländskt klimat och i en praktfull villa; att nu ha lefvat i Frankrike såsom mr Rochesters älskarinna, rusig af hans kärlek för en tid bortåt — ty han skulle — ja, han skulle ha älskat mig högt en tid. Ja, han älskade mig — ingen skall mera älska mig så som han. Jag skall aldrig mera komma i åtnjutande af denna hyllning åt ungdom, skönhet och behag — ty jag skall aldrig i någon annans ögon komma att ega dessa behag. Han älskade mig och var stolt öfver mig — hvilket ingen annan någonsin skall blifva. Men hvad säger jag väl i min yrsel; hvad tänker och hvad drömmer jag? — Är det, frågar jag mig ännu en gång, bättre att vara slafvinna i ett sydländskt paradis — ena timmen berusad af skenbar sällhet och den andra gjutande sjelfförebråelsens och blygselns bittraste tårar — eller att, fri och med bibehållen aktning för mig sjelf, förestå en sockenskola i en undangömd, vild trakt af mitt fädernesland?

Ja, jag inser nu tydligt att jag handlade rätt, då jag följde sedlighetens och hederns lag och med förakt visade ifrån mig de dåraktiga lockelserna i frestelsens stund. Gud ledde mig till det rätta valet. Prisad vare hans ledande försyn!

Sedan jag i mina betraktelser kommit till denna punkt, steg jag upp, gick ut i dörren och betraktade solens nedgång i den ljumma höstqvällen samt de framför min hydda liggande stilla fälten. Foglarna sjöngo nu sina sista toner.

»Och qväll’n var skön och ljuf dess doft.»

Under det jag sålunda stod försjunken i betraktelser, kände jag mig helt lycklig, och utan att jag visste deraf kommo tårarna mig i ögonen. Och hvarföre runno dessa tårar? Jo, jag gret öfver det olycksöde, som ryckt mig från den oförgätligt älskade, och vid tanken på att den förtviflans sorg och det vilda ursinne, som min flykt säkert framkallat, måhända skulle draga honom från det rättas väg, så långt att hvarje återförening i detta lifvet skulle bli en omöjlighet. Vid dessa tankar vände jag mina ögon från den sköna aftonhimmelen och från Mortons ensliga dal — jag säger ensliga, ty så långt jag kunde se var jag icke i stånd att upptäcka någon bygnad, mera än kyrkan och prestgården, till hälften bortskymda af träd, samt, längst bort, taket på Vale-Hall, der den rike mr Oliver och hans dotter bodde. Jag tillslöt mina ögon och stödde mitt hufvud mot dörrposten; meu snart stördes jag af ett buller nära till gårdsgrinden, som skilde min lilla trädgårdstäppa från ängen nedanför. Jag blickade upp och fick se gamla Carlo, mr Rivers hund, som med sin nos knuffade på grinden, och S:t John stödjande sig mot denna, med korslagda armar. Han stod der med rynkade ögonbryn och betraktade mig med en allvarlig, nästan missnöjd blick. Jag bad honom stiga in.

»Jag har inte tid; jag skulle endast aflemna ett litet paket från mina systrar. Jag tror att det innehåller en färglåda, penslar och papper.»

Jag gick ned för att mottaga denna välkomna gåfva. Under det jag närmade mig, granskade han uppmärksamt mitt ansigte, i hvilket utan tvifvel spår af tårar voro synliga.

»Har ni funnit ert första dagsverke svårare än ni väntade?»

»Tvärtom! jag hoppas att jag snart nog skall taga mig rätt väl ut med mina lärjungar.»

»Men ni har kanske funnit er missbelåten med edra beqvämligheter — stugan och möblerna? Det är också, sanningen att säga, simpelt nog, men —»

Jag afbröt honom och svarade: »Stugan är snygg och väl ombonad; möblerna äro tillräckliga och beqvämliga, och den uppmärksamhet, för hvilken jag varit föremål, stämmer mig snarare till tacksamhet än till nedslagenhet. Jag är inte en sådan bortskämd menniska, som sörjer öfver frånvaron af soffor, förmaksmattor eller silfverserviser, och dessutom påminner jag mig allt för väl huru det var för fem veckor sedan, då jag inte egde det ringaste och derjemte var en husvill, kringvandrande tiggare, då jag nu i stället har förvärfvat mig sysselsättning, hem och vänner; och jag känner mig innerligt tacksam för Guds godhet, mina vänners ädelmod och mitt lyckliga öde. Jag har ingenting att beklaga mig öfver.»

»Nå, men förekommer inte ensamheten er tryckande? Den här lilla stugan är mörk och ödslig.»

»Ännu har jag inte ens haft tid att i ro tänka öfver min ställning, mycket mindre att vara missnöjd med min ensamhet.»

»Det är bra! jag hoppas att ni verkligen hyser de känslor ni uttalar, och härmed må vara huru som helst, så bör ert sunda förstånd lära er att det inte går an att lemna insteg åt vankelmodet. Jag känner ingenting om er ställning före vår bekantskap, men jag anser mig i alla fall böra ge er det rådet, att med fasthet motstå frestelsen att blicka tillbaka på det förgångna, och att endast tänka på ert närvarande kall.»

»Detta är just hvad jag sjelf beslutit», svarade jag. S:t John fortfor:

»Det är ett tungt göra att hålla känslorna i tygeln och att motarbeta sin egen håg, men att man kan lyckas deri, det vet jag af egen erfarenhet. Gud har till en viss grad gifvit oss makten att bestämma vårt öde, och då vår kraft synes behöfva ett stöd, som den inte kan få — då vår vilja trånar efter en väg, som vi inte få följa — behöfva vi hvarken dö af kraftlöshet eller stå stilla i förtviflan, utan endast söka en annan föda för själen, lika stark och kanske renare än den vi längtade att smaka, samt bana oss en ny väg i stället för den som är spärrad för oss.

»För ett år sedan kände jag mig outsägligt olycklig, emedan jag ansåg att jag misstagit mig om min lefnads kallelse, då jag ingick i det andliga ståndet: dess enformiga verksamhet plågade mig till döds. Jag brann af begär efter ett mera verksamt lif; min längtan stod till författarebanan, jag ville bli konstnär, literatör, talare — allt annat hellre än prest, och en politikers, en krigares, en äregirig och hersklysten verldsmenniskas hjerta slog under min prestrock. Jag ansåg mitt lif så odrägligt, att jag antingen måste finna ett nytt uppslag deri, eller också dö. Efter en tid af vilda strider och af dystra skuggor i mitt inre, sken solen fram, och det blef bättre med mig; jag kände en högre makts bistånd; de tryckande bojor, som fängslat min varelse, föllo af, min själ återvann sin styrka, slog ut sina vingar och lyfte sig till högre rymder. Jag fann att himmelens herre hade en kallelse äfven för mig, för hvars rätta fullbordande fordrades kraft och mod samt tankens och ordets makt — med ett ord, alla en krigares, statsmans och vältalares bästa gåfvor: ty alla dessa böra finnas hos missionären.

»Jag beslöt att bli missionär. Från det ögonblick, jag fattade detta beslut, var min sinnesförfattning helt och hållet förändrad: den förra förstämningen var försvunnen, mina själsförmögenheter fingo ny spänstighet, och af hela denna obehagliga period i min lefnad qvarstod nu endast minnet. Min far motsatte sig visserligen denna plan, men nu sedan han är död, har jag intet allvarsammare hinder att öfvervinna, och sedan jag ordnat mina affärer, skaffat mig en efterträdare vid Morton och löst eller sönderslitit ett eller par känsloband — en sista strid med mensklig svaghet, i hvilken jag skall segra, emedan jag vill segra — lemnar jag Europa och reser till Indien.»

Han yttrade dessa ord med sin vanliga låga men uttrycksfulla stämma, och då han slutat att tala, såg han ej på mig, utan fäste sina ögon på den purpurfärgade vestern, dit äfven mina blickar voro riktade. Både han och jag stodo med ryggen vända mot vägen, som från grinden ledde öfver fältet. Vi hade icke hört ljudet af några steg, och det sakta sorlet af strömmen nedanför i dalen var det enda som störde stundens och ställets tystnad; det var derföre med öfverraskning vi hörde en glad röst, klar som en klocka, utropa:

»God afton, mr Rivers! och god afton, Carlo! Er hund, mr Rivers, känner förr igen edra vänner, än ni sjelf: han spetsade sina öron och hviftade med svansen, då jag var nere på ängen, under det ni ännu stod med ryggen vänd åt mig.»

Så var det ock. Oaktadt mr Rivers ryckte till vid de första ljuden af denna silfverstämma, som om åskan slagit ned vid hans fötter, stod han dock fortfarande i samma ställning, i hvilken han blef öfverraskad — med armarna stödda på grinden och ansigtet vändt mot vester. Slutligen vände han sig om, långsamt och afmätt. Den gestalt, som nu trädde fram vid hans sida, förekom mig som en uppenbarelse från en annan verld. Tätt bredvid honom stod en hvitklädd qvinna med de mest fulländade former, runda och fylliga, men dock smärta, och då hon, sedan hon böjt sig ned och klappat Carlo, upplyfte sitt hufvud och kastade sin slöja tillbaka, syntes ett anlete, strålande af fulländad skönhet. Fulländad skönhet är visserligen ett starkt uttryck, men jag kan dock ej taga det tillbaka eller göra någon inskränkning deri, ty det är här helt och hållet på sin plats. Aldrig hade på Albions ö skådats mera fina och intagande drag; aldrig hade der blomstrat en fagrare hy, »af ros och lilja väfd». Intet behag fattades, ingen brist kunde upptäckas; de ljufva, regelbundna anletsdragen, de idealiska, stora och mörka ögonen, de långa, skuggande ögonhåren, med deras tjuskraft, den släta och jemna pannan, så skönt kontrasterande mot kindens blommor, de friska, klara, retande läpparna, den glänsande raden af tändernas perlor, den lilla, gropiga hakan, de rika, yppiga lockarna — med ett ord, allt förenade sig till förverkligandet af en fulländad skönhet. Jag stod slagen af förvåning öfver den älskliga varelsen; jag beundrade henne af hela mitt hjerta. Naturen hade med förkärlek skapat henne och hade, glömsk af sin vanliga styfmoderlighet, utstyrt detta sitt älsklingsbarn med hela fullheten af sina håfvor.

Hvad tänkte väl S:t John Rivers om denna jordiska engel? Jag gjorde mig naturligtvis denna fråga, då jag såg honom vända sig till henne, och sökte att läsa svaret i hans ansigte. Han hade redan vändt sina blickar från henne och fäst dem på en grupp af styfmorsblommor, som växte vid grinden.

»En vacker afton, ehuru något långt liden, för att ni skulle vara ute allena», sade han, i det han med foten trampade de små skönheterna på marken.

»Åh, jag kom först i eftermiddag tillbaka från S—, och då pappa underrättade mig att ni öppnat skolan och att den nya lärarinnan kommit, kunde jag inte låta bli att efter théet bege mig af hit upp. Är det detta fruntimmer, som förestår skolan?» frågade hon, i det hon pekade på mig.

»Ja», svarade S:t John.

»Tror ni, att ni kommer att trifvas i Morton?» frågade hon mig med denna naivetet, som är så behaglig då den är naturlig.

»Jag hoppas att jag skall göra det; åtminstone har jag många anledningar att tro så.»

»Fann ni edra lärjungar så uppmärksamma, som ni hade skäl att fordra?»

»Det gjorde jag.»

»Hvad tycker ni om er bostad?»

»Ganska bra.»

»Nå, har jag möblerat den trefligt?»

»Ja, ganska trefligt.»

»Har jag i Alice Woods person gjort ett lyckligt val af uppasserska åt er?»

»Det har ni verkligen. Hon är läraktig och har godt handlag.» (Detta är således, tänkte jag, miss Oliver, arftagerskan; hon har fått på sin lott såväl lyckans som naturens rikedomar. Hennes horoskop måtte hafva varit underbart gynsamt!)

»Jag skall emellanåt komma upp och hjelpa er med undervisningen. Det skall bli en omvexling för mig att emellanåt helsa på er, och jag tycker om omvexling. Mr Rivers! ni kan aldrig tro hvad jag hade roligt under mitt besök i S—. Förliden natt eller rättare i morse dansade jag till klockan tu. Det tionde regementet är förlagdt der sedan oroligheterna, och officerarne äro de hyggligaste unga karlar i verlden. För dem träda alla våra knifssmeder och smideshandlare tillbaka i skuggan.»

Det förekom mig som om mr S:t Johns ansigte vid de sista orden fördystrades. Hans läpp krökte sig for ett ögonblick, och nedra delen af hans ansigte hade ett ovanligt stelt uttryck, under det den muntra flickan meddelade honom dessa underrättelser. Han upphörde nu att betrakta styfmorsblommorna och fäste sina ögon på henne, med en allvarlig, forskande och uttrycksfull blick. Hon svarade honom med ett hjertligt skratt, som väl klädde hennes ungdom, hennes älskliga anlete och strålande ögon.

Då han nu stod der stum och mulen, tog hon sig åter för att smeka Carlo. »Den snälla Carlo håller af mig han», sade hon. »Han är inte sträf och sluten mot sina vänner, och kunde han tala, skulle han inte nu vara tyst.»

Under det hon med sitt naturliga behag stod nedlutad, smekande hundens hufvud, spred sig en brännande rodnad öfver hans stränga husbondes ansigte. Jag såg hans dystra öga stråla af en plötslig eld och kasta oroliga, passionerade blickar. I detta lifliga, upprörda själstillstånd såg han, såsom man, nästan lika bra ut som hon gjorde såsom qvinna. Hans bröst häfde sig, som om hans starka hjerta, tröttnande vid att ständigt hållas i styr af en sträng herre, velat göra ett kraftigt försök att återvinna friheten. Men han tyglade det, liksom en kraftfull och beslutsam ryttare en vrenskande häst. Efter denna uppbrusning återvann han sitt marmorkalla, statylika väsende.

»Pappa säger att ni aldrig kommer och helsar på oss», fortfor miss Oliver i det hon såg upp på S:t John. »Ni syns inte mera till vid Vale-Hall. Pappa är ensam i afton och mår inte rätt väl; skulle ni inte vilja följa med mig och helsa på honom?»

»Det är ingen passande timme för att besvära mr Oliver med ett besök.»

»Inte en passande timme! Men jag säger att det är det, jag. Det är just den timme, då pappa bäst behöfver sällskap, sedan han slutat sitt arbete för dagen och ingenting har att göra. Och nu, mr Rivers, var snäll och kom med! Hvarföre är ni så sluten och dyster?»

Då intet svar följde från hans sida, gaf hon det sjelf.

»Kors, bevars!» utropade hon, i det hon skakade sitt sköna lockiga hufvud, liksom missnöjd med sig sjelf, «jag hade så när glömt det! Jag är så obetänksam och tanklös. Förlåt mig. Diana och Mary ha ju rest sin väg, Moor-House står öde, och ni är så ensam. Det är då inte underligt, om ni har föga lust att prata med mig. Men i alla fall, kom och helsa på pappa!»

»Inte i afton, miss Rosamunda, inte i afton.»

Mr S:t John talade likt en automat. Sjelf visste han bäst hvilken ansträngning det kostade honom att säga nej.

»Nå, om ni är så envis, så får jag väl gå; jag kan inte dröja längre, ty daggen börjar falla. God natt!»

Hon räckte fram sin hand. Han knappast vidrörde den. »God natt!» upprepade han med en röst, låg och ihålig som ett eko.

Hon gick, men vände genast om.

»Mår ni väl?» frågade hon. Hon hade äfven allt skäl att framställa denna fråga, ty hans ansigte var lika hvitt som hennes klädning.

»Fullkomligt väl», svarade han och lemnade henne med en bugning. Deras vägar gingo åt olika håll. Under det hon, lätt som en sylf, sväfvade utför ängen, såg hon sig två gånger tillbaka efter honom: men han gick endast framåt med fasta steg, utan att en enda gång vända sig tillbaka.

Denna anblick af en annans lidande och uppoffring ryckte mina tankar från mina egna sorger. Diana Rivers hade karakteriserat sin bror med orden: »obeveklig som döden». Hon hade haft rätt.