Jane Eyre/32

←  Kapitel 11

Jane Eyre av Charlotte Brontë Översättare: Carl Johan Backman Kapitel 12

Kapitel 13  →

TOLFTE KAPITLET.

Jag fortsatte mitt arbete i skolan med allt möjligt nit och samvetsgrannhet. I början var det dock ett tungt arbete. En god tid förflöt innan jag, oaktadt alla ansträngningar, kunde komma under fund med mina lärjungar och deras skaplynnen. Fullkomligt okunniga, med sina själsförmögenheter i linda, föreföllo de mig ohjelpligt dumma, och vid första påseendet lika dumma allesammans, men snart fann jag att jag misstagit mig häri. Äfven bland dem fanns, lika väl som bland de bildade, betydliga olikheter och åtskilnader, hvilka blefvo allt märkbarare, ju mera jag lärde känna dem. Sedan deras tanklösa förvåning öfver min person, mitt språk och mitt sätt att gå till väga väl var till ända, fann jag att en del af dessa klumpiga, gapande bondbarn voro af naturen ganska väl utrustade. Många voro förekommande och förbindliga, hade naturligt godt vett och takt, lika väl som de hade lätt för att fatta. Dessa lade sig snart vinning om att göra sin sak väl, att hålla sig rena och snygga, ordentligt lära sig sina lexor, och om ett stilla och städadt väsende. Hastigheten af deras framsteg var i somliga fall verkligen förvånande, och det var icke utan att jag stundom kände mig lycklig och stolt deröfver. Dessutom uppstod snart mellan några af de snällaste flickorna och mig en ömsesidig välvilja. En del af mina lärjungar, döttrar till landtbrukare, voro nära fullvuxna. De kunde redan läsa, skrifva och sy; jag lärde dem de första grunderna af språkläran, historien och geografien samt finare sömnader. Det fanns bland dem verkligen aktningsvärda karakterer, vettgiriga och måna om sedlig förädling, och jag tillbragte mången treflig aftonstund i deras hem. Deras föräldrar öfverhopade mig med välvilja. Det var mig en verklig njutning att mottaga deras välmenta vänskapsbevis och att vedergälla dem med en uppmärksam artighet, en uppriktig aktning för deras känslor, som de icke alltid fått röna, och hvilken på samma gång gjorde dem godt och behagade dem, emedan den upphöjde dem i deras egna ögon och tillika sporrade dem att göra sig förtjenta af ett dylikt aktningsfullt bemötande.

Jag märkte att jag blef en gunstling bland mina grannar. När jag var ute och promenerade, hörde jag från alla sidor vänliga helsningar och välkomnades af vänliga blickar. Att vara föremål för tillgifvenhet och aktning, om också blott af arbetsklassen, det kännes liksom ljufligt solsken: rena och ömma känslor knoppas och blomma i dess milda strålar. Under hela denna tid var jag vida oftare glad och nöjd än nedstämd och sorgsen, men ändock — för att säga hela sanningen — hände det ofta att jag, efter en dag af nyttig verksamhet bland mina lärjungar och efter en afton använd till målning eller bildande läsning, i nattens drömmar råkade in i helt andra, underliga scener. I dem var ett lif, ett virrvarr och en äfventyrlighet, vida skilda från mina lugna och stilla dagar; alltid mötte jag mr Rochester just när drömmens storm och oro voro som störst och känslan af att vara i hans armar, att höra hans röst, möta hans blickar, trycka hans hand, älska honom och af honom blifva älskad tillbaka — allt detta återväckte hoppet om ett lif vid hans sida till all dess ursprungliga kraft och styrka. När jag då vaknade och erinrade mig i hvilket läge jag i verkligheten befann mig, satte jag mig upp i bädden, och den stilla, mörka natten blef då vittne till min förtviflans qval och utbrotten af min lidelse. Men klockan på slaget nio följande morgonen började jag alltid undervisningen och skötte lugn och sansad mina göromål.

Rosamunda Oliver svek ej sitt löfte att helsa på mig. Hennes besök i skolan inträffade vanligen under hennes morgonpromenad, då hon plägade komma galopperande på en liten klippare, åtföljd af en livréklädd betjent till häst. Det var icke gerna möjligt att se någonting mera intagande än hennes person, då hon presenterade sig i sin purpurröda ridklädning, med en amazonmössa af svart sammet kokett placerad på hennes långa lockar, hvilka kysste hennes kinder och böljade öfver hennes skuldror, och det var i denna drägt som hon plägade inträda i det anspråkslösa skolrummet och glida fram mellan mina af förvåning och beundran gapande skolbarn. Vanligen kom hon vid den timme, då mr Rivers undervisade i kristendomen. Det var ganska synbart att den unge prestmannen ej kunde se henne utan stor fara för sitt hjerta. Ett slags instinkt tycktes underrätta honom om hennes ankomst, äfven när han ej observerade den. Till och med när han satt alldeles vänd från dörren, genom hvilken hon inträdde, glödde hans kinder, och hans marmorlika drag fingo, utan att dock vekna, ett helt annat, obeskrifligt uttryck. Man såg tydligare än något minspel kunnat uttrycka det, huru en dämpad eld brann i hans inre.

Den unga flickan kände naturligtvis sin makt öfver honom, helst som det icke var honom möjligt att dölja det intryck hon gjorde på honom. I trots af hans kristliga stoicism darrade hans hand och lågade hans ögon, när hon kom fram och helsade på honom med ett leende fullt af tillförsigt och ömhet. Om ej hans mun sade det, så uttryckte dock hans blick: »Jag älskar er och vet att ni håller af mig. Det är icke misströstan om framgång, som gör mig stum. Om jag bjöde er mitt hjerta, skulle ni förmodligen mottaga gåfvan. Men detta hjerta är redan nedlagdt på ett helgadt altare: lågan är antänd, och snart skall det endast vara ett förtärdt offer.»

När hon mötte denna uttrycksfulla blick, blef hon alltid i en hast förstämd och ledsen: ett moln skuggade solskenet på hennes ansigte, hon drog hastigt tillbaka sin hand och vände sig bort från honom. S:t John hade säkerligen gifvit allt i verlden för att qvarhålla henne, när hon på detta sätt vände sig från honom, men himmelen ville han ej för hennes skull förlora, icke för hennes kärleks elysium försaka en enda förhoppning om det sanna, eviga paradiset. Dessutom kunde han icke i kärleken till en qvinna — huru passionerad den än var — inrymma alla element, som funnos i hans natur — äfventyrarlynnet, äregirigheten, det poetiska sinnet och den religiösa fanatismen. Han hvarken kunde eller ville uppgifva sin vilda och äfventyrliga missionärbana för lugnet och de beqväma salongerna i Vale-Hall. Allt detta erfor jag af honom sjelf, sedan jag vid ett tillfälle, genom att med mina frågor gå honom rakt på lifvet, lyckats öfvervinna hans förbehållsamhet.

Miss Oliver hade redan börjat hedra mig med täta besök i min boning. Jag hade lärt känna hennes karakter, som ej hade några hemligheter: hon var behagsjuk, men ej hjertlös; hon hade visserligen anspråk på andra, men kunde derföre dock ej kallas sjelfvisk. Hon hade fått sin vilja fram från barndomen, men var likväl icke helt och hållet bortskämd. Hon var häftig, men på samma gång godhjertad; fåfäng (man måste förlåta henne det, när hvarje blick i spegeln visade så mycken älsklig täckhet), men icke tillgjord; naiv, utan någon anstrykning af stolthet öfver sin rikedom; utrustad med ett temligen godt förstånd och derjemte glad, liflig och tanklös: kort sagdt, hon var i hög grad intagande, äfven för opartiska betraktare af hennes eget kön; men hon var hvarken hvad man kallar intressant eller i stånd att väcka ett djupare och mera varaktigt intryck. Ett helt annat skaplynne hade, till exempel, S:t Johns systrar. Allt detta oaktadt, tyckte jag rätt mycket om henne.

Äfven hon hade fattat tycke för mig. Hon påstod att jag liknade mr Rivers, fastän jag, såsom hon öppet förklarade, »ej var tiondedelen så vacker: jag var en liten söt varelse, men han var en engel». Men i själsanlag, i karakterens fasthet och bestämdhet påstod hon att jag liknade honom. Det var en sällsam ödets lek, försäkrade hon, att jag var en skolmästarinna på landet. Kände man min föregående lefnadshistoria, skulle den säkert vara en intressant roman.

En afton hade hon med sin vanliga, barnsliga liflighet och tanklösa, ehuru icke besvärliga nyfikenhet, stökat i mitt skåp och min dragkista och der upptäckt två franska arbeten, en del af Schiller, en tysk grammatika och dito ordbok; vidare hade hon fått tag i mina ritsaker och några utkast, ett färglagdt hufvud af en liten cherub-lik flicka bland mina skolbarn och dessutom några utsigter af Morton-dalen och det omgifvande hedlandet. Först blef hon häpen af öfverraskning och sedan utom sig af förtjusning.

»Har ni målat detta? Kan ni franska och tyska? Hvilken söt och märkvärdig menniska är ni inte! Ni ritar bättre än min lärare i den bästa pensionen i S—. Vill ni vara så god och taga ett porträtt af mig, som jag kan visa för pappa?»

»Med nöje!» svarade jag och kände mig genast fattad af en verklig konstnärsförtjusning öfver att få kopiera ett så fullkomligt och skönt original. Hon var då klädd i en mörkblå sidenklädning; hennes hals och armar voro bara, och hennes enda prydnad var hennes bruna lockar, hvilka i ett yppigt, oordnadt svall böljade öfver hennes skuldror. Jag tog ett stycke velin och började ett utkast; men som jag tillika ville färglägga det, och det för denna gång blef för sent, bad jag henne komma och sitta för mig ännu en gång.

Hon gjorde en sådan beskrifning af mig för sin far, att mr Oliver följande afton gjorde henne sällskap. Han var en storväxt, medelålders man med massiva drag och grått hår, vid hvars sida dottren såg ut som en täck blomma bredvid ett grånadt torn; han tycktes vara en tystlåten, något högdragen person, ehuru han var mycket vänlig mot mig. Utkastet till Rosamundas porträtt behagade honom högligen, och han bad mig att till alla delar utarbeta detsamma. Tillika yrkade han på att jag följande afton skulle infinna mig vid Vale-Hall.

Jag antog hans bjudning och fann det vara ett ståtligt ställe, som öfverallt vittnade om egarens välstånd. Rosamunda var full af glädje öfver mitt besök, hennes far var mycket förekommande, och då vi efter théet språkade med hvarandra, uttalade han i smickrande ordalag sin tillfredsställelse med min verksamhet såsom lärarinna och tillade, att han endast fruktade, med anledning af det han sett och hört, att jag vore för god för denna plats och således snart skulle lemna den för någon annan, som bättre anstod mig.

»Ja, sannerligen!» utropade Rosamunda, »hon har talanger nog för att vara guvernant i en förnäm familj.»

Inom mig sjelf tänkte jag, att jag vida hellre vore der jag var, än i hvilken förnäm familj som helst.

Mr Oliver talade med mycken aktning om mr Rivers och om hans slägt. Det var ett gammalt namn i denna trakt; mr Rivers’ förfäder hade varit rika och hela Mortons socken hade tillhört dem, och äfven under nuvarande förhållanden ansåg han att slägtens närvarande representant, om han ville, kunde göra det bästa parti. Han tyckte att det var riktigt synd, att en så utmärkt och rikt begåfvad ung man hade bestämt sig för att blifva missionär, ty det vore att rent af slösa bort ett värderikt lif. Det var tydligt, att mr Oliver ej skulle haft något emot en förening mellan S:t John och hans dotter och att han ansåg den unge prestmannens goda börd, gamla anor och heliga kall såsom en tillräcklig ersättning för bristen på förmögenhet.

En dag — den femte november, som tillika var söndag — befann jag mig ensam i mitt hem. Jag hade affärdat min lilla uppasserska, väl belåten med den penny hon fått för det hon hjelpt mig att städa. Allt omkring mig var rent och snyggt; golfvet skuradt, kakelugnsluckorna fejade och stolarna dammade. Jag hade påtagit mina helgdagskläder och hade nu en hel eftermiddag att använda efter behag.

En timme sysselsatte jag mig med att öfversätta ur ett tyskt arbete; sedan tog jag fram penslarna och paletten och grep mig an med det vida trefligare göromålet att fullända Rosamunda Olivers porträtt. Hufvudet var redan färdigt; det återstod blott att måla bakgrunden och draperiet samt att här och der tillägga ett och annat penseldrag. Jag var just som bäst sysselsatt härmed, då efter en rask knackning på dörren, denna öppnades och mr Rivers inträdde.

»Jag har kommit för att se huru ni tillbringar er söndag», yttrade han. »Jag hoppas att ni inte sitter och rufvar öfver edra minnen. Ni målar! det är bra, ty då känner ni er inte ensam. Som ni finner, tror jag er ej mer än jemnt, ehuruväl ni hittills särdeles väl hållit er uppe. Jag har medtagit en bok till aftonlektyr,» och med dessa ord lade han på bordet ett nytt, poetiskt arbete, ett af dessa äkta skaldeverk, som för ett par årtionde sedan, — denna gyllne ålder inom vår litteratur — så ofta erbjödos allmänheten. Våra dagars läsare äro tyvärr mindre lyckligt lottade. Det lönar likväl hvarken mödan att sörja deröfver eller att utbrista i anklagelser. För min del är jag öfvertygad derom, att poesiens dagar ej äro försvunna, att snillet ej är förgånget, och att Mammon ej råder öfver någondera: båda skola de ännu en gång gifva lefvande vittnesbörd om sin frihet, sin verklighet och makt. Eller skulle väl poesien vara död och snillet förvisadt från jorden? Bort det! Sådant vore en låg tanke. Nej, de lefva ej blott, utan hafva ännu makten att skapa och återlösa, och utan deras gudomliga inflytelse skulle vi falla djupt ned i vår egen låghets och ömklighets helvete.

Medan jag begärligt ögnade på Marmion af Walter Scott — det var detta herrliga arbete som S:t John medfört — böjde denne sig ned för att betrakta min tafla. Då han fick se hvem den förestälde, vände han sig i ögonblicket derifrån utan att säga ett ord. Jag betraktade honom, men han undvek min blick. Jag kände väl hans tankar och kunde läsa i hans hjerta. I detta ögonblick kände jag mig lugnare och kallblodigare än han; jag hade således en tillfällig öfverlägsenhet öfver honom, och beslöt, om möjligt, att använda den till hans fördel.

»Trots all sin själsstyrka och sjelfbeherrskning,» tänkte jag, »har han dock påtagit sig ett arbete, som han inte är i stånd att utföra: han sluter inom sig sjelf hvarje känsla och hvarje sorg och lättar inte sin börda genom något slags meddelande. Jag är likväl säker om att det skulle göra honom godt att få tala litet om den hulda Rosamunda, oaktadt han föresatt sig att inte gifta sig med henne.»

Till en början bad jag honom sitta ned. Han svarade som vanligt, att han inte hade tid att stanna qvar. »Får gå för det!» tänkte jag för mig sjelf: »du kan stå, om du vill, men du kommer inte att gå så brådt, det skall jag svara för: ensamheten är fullt lika så skadlig för dig som för mig. Jag vill söka uppleta nyckeln till ditt förtroende, för att dermed öppna detta slutna bröst och deri gjuta en droppe af deltagandets balsam.»

»Är detta porträtt likt?» frågade jag rakt på saken.

»Likt? Likt hvem? Jag betraktade det inte så noga.»

»Jo, det gjorde ni, mr Rivers.»

Han studsade och syntes helt förvånad öfver detta mitt ogenerade sätt att behandla honom. »Har ingenting att betyda,» tänkte jag för mig sjelf; »jag låter inte narra mig af denna låtsade förvåning; jag vill på allvar ta itu med saken.» Jag fortfor: »Ni betraktade porträttet ganska noga och uppmärksamt och jag har ingenting emot att ni ännu en gång ser derpå,» och med dessa ord steg jag upp och satte porträttet i handen på honom.

»En väl utförd målning! färgläggningen är mjuk och klar samt teckningen noggrann.»

»Ja, ja! det visste jag förut. Men hvad säger ni om likheten? Hvem liknar det?»

Med en viss osäkerhet i rösten svarade han: »Miss Oliver, förmodar jag.»

»Ja, och hvem skulle det annars vara? Och nu, sir, vill jag, såsom belöning för er skarpsinniga gissning, lofva er en trogen kopia af detta porträtt, förutsatt att en sådan gåfva är välkommen. Ty i annat fall har jag inte lust att på ett sådant arbete öda tid och möda.»

Han fortfor att betrakta målningen. Ju längre han såg derpå, desto fastare höll han den qvar, desto mera syntes han fängslad deraf. »Det är bra likt!» mumlade han. »Ansigtshy, uttryck, ögats klarhet, allt är väl träffadt. Det småler.»

»Skulle det skänka er något nöje, att ha en dylik målning? Säg mig sanningen. Skulle det, i fall ni vore på Madagaskar, på Cap eller i Indien, vara er en vederqvickelse att ha denna bild i er ego, eller skulle anblicken deraf blott väcka smärtsamma minnen?»

Han såg nu förstulet på mig med en obeslutsam, osäker blick, hvarefter han ånyo betraktade porträttet.

»Att jag skulle tycka om att ha det, är säkert; huruvida åter det var klokt och förståndigt, är en annan fråga.»

Sedan jag fått visshet om att Rosamunda var honom bevågen, och att hennes far icke hade något mot partiet, hade jag — icke så öfverspänd i mina åsigter som S:t John — fått en särdeles lust för att tillvägabringa en förening emellan dem. Jag hyste den öfvertygelsen, att om han blefve egare till mr Olivers stora förmögenhet, skulle han med den uträtta lika mycket godt, som om han vedervågade sina kropps- och själskrafter i de osunda tropiska länderna. På grund af denna öfvertygelse yttrade jag:

»Så vidt jag kan förstå, vore det allra klokast och förståndigast, om ni, så godt först som sist, toge sjelfva originalet.»

Under tiden hade han slagit sig ned på en stol och lagt porträttet framför sig på bordet, och satt nu med hufvudet stödt mot händerna och betraktade det med ömma blickar. Han syntes hvarken ond eller ens förvånad öfver min närgångna förtrolighet. Jag märkte äfven, att då han sålunda frimodigt blifvit tillspord rörande ett ämne, som han ansett otillständigt att vidröra, detta gaf honom en njutning, en lättnad, som han icke väntat sig. Slutna karakterer behöfva oftare än de meddelsamma ett öppenhjertigt samtal öfver deras hjertans angelägenheter. Den sträfvaste stoiker är dock, när allt kommer omkring, ingenting annat än en menniska, och att intränga i hans själs innersta, är oftast det samma som att göra honom den största tjenst.

»Hon håller af er, derom är jag säker», sade jag, i det jag stälde mig bakom hans stol, »och hennes far har höga tankar om er. Dessutom är hon en älskvärd flicka; kanske något tanklös, men ni har i stället eftertanke nog både för er och henne. Ni borde taga henne till hustru!»

»Håller hon verkligen af mig?» frågade han.

»Utom all fråga; hon föredrar er framför alla andra och talar ständigt om er: det fins inte något samtalsämne, som mera intresserar henne, eller som hon oftare vidrör.»

»Detta är angenämt att höra — jag kan inte neka det. Fortsätt härmed ännu en fjerdedels timme.» Han tog upp klockan och lade den framför sig på bordet.

»Men hvartill tjenar det?» genmälde jag, »då ni under tiden förmodligen bereder er till en halsstarrig vägran och ytterligare stålsätter er mot ert eget hjerta.»

»Inbilla er inte sådana saker. Föreställ er att jag ger efter, och att mitt hjerta smälter som vax; att kärleken, likt ett källsprång, springer upp i min själ och med sina ljufliga vågor öfversvämmar det fält, på hvilket jag med så mycket arbete och omsorg utsått de goda föresatsernas och sjelfförsakelsens säde. Och nu är detta fält dränkt af nektarflödet, den goda säden är bortsköljd eller angripen af det välsmakande giftet: jag ser mig sjelf i maklig ro utsträckt på en ottoman i Vale-Hall, vid sidan af min brud, Rosamunda Oliver; hon talar till mig med sin smekande stämma, blickar på mig med sina sköna ögon och ler mot mig med sina friska läppar. Hon är min, jag är hennes, och denna verlden med dess förgängliga ting äro nog för mig. Tyst! Säg ingenting! Mina sinnen äro druckna, mitt hjerta öfverfullt; stör mig inte under dessa få minuter!»

Jag gjorde honom till viljes. Uret pickade med jemna slag, han andades hastigt och djupt. Under tystnad förflöt den återstående delen af den anslagna tiden, hvarefter han stoppade klockan på sig, lade ned porträttet, steg upp och stälde sig vid kaminen.

»Se så», sade han, »nu äro de ögonblick förflutna, som jag offrade åt yran och förblindelsen. Jag hvilade mitt hufvud vid frestelsens bröst och lade min nacke under hennes blomsterok; jag drack af hennes trolldryck. Men min hufvudkudde brände mig, en orm gömde sig bland blommorna, vinet hade en bitter smak, jag såg och förnam att det var blott en hvitmenad grift, full af de dödas ben.»

Full af förvåning betraktade jag honom forskande.

»Det är besynnerligt», fortfor han, »att, på samma gång jag älskar denna sköna och tjusande qvinna med passionens hela styrka, jag tillika har ett klart och oförvilladt medvetande derom, att hon inte passar för mig, att hon inte skulle göra mig lycklig, och att efter en tids sinnesrus skulle följa en lefnadslång ånger.»

»Detta är verkligen besynnerligt!» utbrast jag.

»På samma gång som en del af min varelse är tjusad af hennes behag, skönjer mitt bättre jag med oförvillad blick hennes brister. Dessa äro så beskaffade, att hon inte kan sympatisera med mig i någon af mina innersta önskningar, eller samverka med mig för någon af mina planer. Rosamunda skulle lida, fördraga, vara en qvinlig apostel? Rosamunda en missionärs hustru? Aldrig!»

»Men det är inte nödvändigt att ni blir missionär. Öfvergif denna tanke!»

»Huru? Öfvergifva min kallelse? Försaka mitt lifs uppgift? Den grundval jag lagt på jorden för ett rum i min Faders boningar? Mitt hopp att bli räknad till den skara, som utbytt verldslig fåfänga mot den oförvanskliga äran att ha förbättrat sina medmenniskor och bidragit till deras eviga frälsning? Skulle jag öfvergifva den planen? Nej! Ännu en gång, nej! Inte så länge blodet rinner i mina ådror. Denna plan är mitt lifs mål, det enda jag lefver och verkar för.»

»Än miss Oliver då?» anmärkte jag efter en stunds tystnad. »Räknar ni hennes svikna förhoppningar och hjertesorg för intet?»

»Miss Oliver har inte saknat och skall inte sakna tillbedjare. Inom mindre tid än en månad skall min bild vara utplånad ur hennes hjerta. Hon skall glömma mig och gifta sig med någon, som förmodligen skall göra henne lyckligare än jag kunde göra henne.»

»Ert språk vittnar inte om mycken värme, och ändock lider ni djupt. Ni ser medtagen ut.»

»Det tror jag inte, och om jag också magrat något, så kommer det sig af oro för min stora plan, for hvilken det ännu finnes hinder i vägen. Jag måste, tyvärr, gång efter annan uppskjuta tiden för min afresa. Senast i dag mottog jag underrättelse om att den efterträdare, jag så länge väntat, ännu inte kan komma på tre månader och kanske inte kommer förr än om sex.»

»Ni darrar och rodnar så snart miss Oliver träder in i skolrummet.»

Ännu en gång syntes han öfverraskad. Han hade icke trott att en qvinna dristade tala så till en man. Hvad mig beträffar, kände jag mig helt obesvärad. Så snart jag kommit i beröring med folk af fast och förbehållsam karakter, har jag icke kunnat gifva mig ro, förrän jag öfvervunnit de hinder deras slutenhet lagt i vägen och tillkämpat mig deras förtroende.

»Ni är då verkligen en rätt egen menniska», yttrade han, »och inte särdeles försynt. Ni har någonting beslutsamt i ert väsende, lika visst som ert öga är skarpt; men denna gång har ni till en del missförstått mina sinnesrörelser. De äro inte så djupa och mäktiga, som ni inbillar er. Om jag rodnar och darrar i miss Olivers närvaro, så vittnar dock inte detta om så mycken svaghet som ni behagar tro. Det är vekt och omanligt, jag medger det, men det är blott en svallning i mitt blod, inte en svaghet i min själ; ty denna är fast som en klippa, rotad i djupet af hafvets vågor. Anse mig för hvad jag är: en kall och hårdhjertad man.»

Jag log misstroget.

»Ni har tillkämpat er mitt förtroende, och nu skall ni få det fullständigt. Grunddraget i min karakter, om jag utan skonsamhet blottar den, är kall och hårdhjertad ärelystnad. Den enda ömmare känsla, som hos mig finnes, är kärleken till min familj. Förståndet, inte känslan, är min ledsagare; min äregirighet är obegränsad, mitt begär att stiga högre och verka mera än andra gifver mig ingen ro. Jag aktar högt uthållighet och ihärdighet samt flit och talanger, emedan dessa äro de medel, genom hvilka man uträttar det stora och sjelf blir stor. Hvad er angår, har jag med intresse följt er verksamhet, emedan jag funnit er vara en qvinna, mer än de flesta mäktig sjelfbeherskning, ordning och energi, alls inte derföre att jag hyser något särdeles deltagande för de lidanden ni genomgått eller ännu kämpar med.»

»Ni synes helst vilja gälla för en hednisk filosof.»

»För ingen del; ty, märk väl, mellan mig och en panteistisk tänkare är den skilnad, att jag är en troende — tror på evangelium. Ni använder ett oriktigt biord. Jag är inte en hednisk, men en kristen filosof, en anhängare af Jesu lära. Såsom hans lärjunge har jag antagit hans höga och milda läror, hvilka jag vill försvara och utbreda. Redan från min barndom var jag religiöst stämd, och kristendomen har hos mig verkat följande förändring: det ringa fröet, slägtkärleken, har den utvecklat till menniskokärlekens allt öfverskuggande träd; min sjelfsäkra menskliga rättskänsla har den utbildat till den fromma känslan af den gudomliga rättfärdigheten; min egoistiska ärelystnad har den ombytt till den djupa åhågan att utvidga min Herres och Mästares rike, att vinna segrar för korsets fana. Allt detta har religionen verkat i mig, den har till det bättre användt det ursprungliga råämnet, den har förädlat och pånyttfödt den naturliga menniskan. Dock skall den inte fullt kunna öfvervinna den senare, förr än det som dödligt är påtagit sig odödlighetens klädnad.»

Med dessa ord tog han sin hatt, som låg på bordet bredvid porträttet. Ännu en gång betraktade han detta.

»Hon är älsklig», sade han halfhögt. »Hon gör verkligen rätt för sitt namn^[1].»

»Vill ni då inte ha ett porträtt af henne?»

»Hvartill skall det tjena? Det lönar inte mödan.»

Han betäckte porträttet med det tunna pappersblad, på hvilket jag vid målandet plägade lägga min hand, för att icke smutsa ned velinen. Hvad han nu blef varse på detta papper, det var mig omöjligt att förstå, men någonting var det, ty han ryckte det hastigt till sig, såg på nedra kanten och kastade på mig en helt egen, obegriplig blick, en blick, som ljungeldslikt for öfver min gestalt, mitt ansigte och min klädnad. Han tycktes på väg att säga något, men hejdade sig åter.

»Hvad är det fråga om?» yttrade jag.

»Ingenting», svarade han och lade papperet tillbaka, men jag såg att han på samma gång helt behändigt ref af en liten remsa och gömde den i sin handske. Han gaf mig en nick, helsade »god afton» och försvann.

Detta sista uppträde var mig en fullkomlig gåta. Jag undersökte papperet noga, men fann der ingenting annat än några färgfläckar, tillkomna då jag försökte penseln. Jag funderade deröfver ett par minuter, men som jag icke egde den ringaste ledning och för öfrigt ansåg saken vara af föga betydenhet, bråkade jag icke mera mitt hufvud dermed och glömde snart alltsammans.

1. Rosamunda (Rosa mundi) = Verldens ros.