←  Nionde kapitlet
Jorden rundt på åttio dagar
av Jules Verne
Översättare: Axel Leonard Ericsson

Tionde kapitlet
Elfte kapitlet  →


[ 54 ]

Tionde kapitlet.

Passepartout är glad att han kom i från affären med förlust af blott strumpor och skor.




Det är allmänt bekant, att Indien, denna stora upp- och nedvända triangel, hvars bas ligger åt norr och spets åt söder, omfattar en yta om fjorton hundra tusen qvadrat-mil, på hvilken är ojemnt utspridd en befolkning om hundra åttio millioner inbyggare. Den engelska regeringen utöfvar ett verkligt herravälde öfver en viss del af detta ofantliga land; hon har en generalguvernör i Calcutta, guvernörer i Madras och i Bombay, och en underguvernör i Agra.

Men det engelska Indien i egentlig mening räknar ej större yta än sjuhundra tusen qvadratmil och en befolkning om hundra eller hundratio millioner inbyggare. En ansenlig del af territoriet är således ej underlagd drottningens magt och myndighet och hos åtskilliga rayahs i det inre af landet är det hinduiska oberoendet ännu oinskränkt.

Från 1756 — då det första engelska etablissementet anlades på den plats, på hvilken staden Madras ligger — ända till det år, då det stora sepoys-upproret utbrast, var det ryktbara ostindiska kompaniet allsmäktigt. Det annekterade till sig efter hand särskilda provinser, hvilka det inköpte af rayahs mot räntor, som det sedan brydde sig föga om att erlägga; det utnämnde sin generalguvernör och alla sina militära och civila tjenstemän; men nu finns ej detta kompani längre [ 55 ]och de engelska besittningarne i Indien lyda direkt under kronan England.

Halföns utseende, sedvänjor och etnografiska indelningar bli också med hvarje dag allt mera modifierade. Förr färdades man der med de urgamla transportmedlen till fots, till häst, i bärstol, i sittkorg på en karls rygg o. s. v., men nu för tiden gå snabba ångbåtar på Sind och Ganges och en jernväg, som löper tvärs igenom Indien, med bibanor åt åtskilliga håll, sätter Bombay i förbindelse med Calcutta på en blott tre dagars resa. Denna jernväg är ej lagd alldeles rakt genom Indien. Afståndet fogelvägen är blott tusen eller elfvahundra mil och bantåg med blott medelhastighet skulle ej behöfva tre dagar för att passera den; men detta afstånd förlänges med omkring en tredjedel genom den båge, som jernbanan till Allahabad, i norra delen af halfön, beskrifver.

Här följer uppräknandet af de förnämsta punkterna på denna »Great Indian Penninsular Railway». Då den lemnar Bombay går den öfver ön Salcette, hoppar in på fastlandet midt emot Tannah, löper åt nordost ända till Burhampour, vidare genom det nästan oberoende territoriet Bundelkund, går upp ända till Allahabad, kröker sig mot öster, möter Ganges vid Benares, snuddar lätt vid denna stad och stigande åter ned åt sydost genom Burdivan och den franska staden Chandernagor möter den linien till Calcutta.

Klockan var half fem på eftermiddagen, då passagerarne med Mongolia hade gått från bord i Bombay och tåget till Calcutta afgick precis klockan åtta.

Mr Fogg tog afsked af sina reskamrater, lemnade ångaren, gaf sin betjent åtskilliga föreskrifter rörande några inköp, befallde honom uttryckligen att [ 56 ]vara vid bangården före kl. åtta och med sina afpassade steg, lika regelbundna som pendelns gång i ett astronomiskt ur, styrde han sin personlighet fram mot passbyrån.

På betraktandet af alla märkvärdigheter i Bombay tänkte han icke det minsta, icke på att se rådhuset eller det präktiga biblioteket eller forterna eller »docks», icke heller bomullstorget eller bazarerna eller moskéerna eller synagogorna eller de armeniska kyrkorna, heller icke den präktiga pagoden på Malebar-kullen, försedd med två månghörniga torn. Han besåg icke heller mästerverken i Elephantha, icke de mystiska, underjordiska begrafningsplatserna sydvest i hamnen, icke Kanherie-grottorna på ön Salcette, beundransvärda lemningar af den buddhistiska arkitekturen.

Nej bevars, Phileas Fogg såg ingenting. Från passbyrån begaf han sig i sakta mak till bangården och der lät han servera sig middag. Bland andra rätter ansåg hotelvärden sig böra specielt rekommendera ett slags vildt, »inhemsk hare», hvarom han berättade högst underliga ting.

Phileas Fogg ville ha läckerheter, smakade på haren med eftertanke, men såsen, som han hoppades finna pikant kryddad, var vedervärdig.

Han ringde på hotelvärden.

— Hör på, herre, sade han, skarpt fixerande honom, är det hare det här?

— Ja, mylord, svarade han fräckt, hare från djunglerna.

— Och han jamade inte när man tog lifvet af honom?

— Jamade? åh, mylord! en hare! jag svär...

— Herr hotelvärd, återtog mr Fogg kallt, låt bli [ 57 ]att svära och kom ihåg detta: förr i tiden i Indien betraktades kattorna som heliga djur. Det var den goda tiden, det.

— För kattorna, mylord?

— Och för resande också.

Efter denna anmärkning fortsatte mr Fogg lugnt att äta.

Några ögonblick efter mr Fogg hade agenten Fix också begifvit sig från Mongolia och skyndat direkte till polisdirektören i Bombay. Han bevisade sin egenskap af detektiv, det uppdrag han fått sig anförtrodt, sin ställning till den presumerade föröfvaren af stölden. Hade man från London bekommit någon arresteringsorder? Nej, man hade icke bekommit någonting alls. Naturligtvis hade ordern, som afsändts efter Foggs afresa, ännu icke hunnit anlända.

Fix blef mycket nedslagen häröfver. Han ville att polisdirektören skulle gifva honom en arresteringsorder mot Fogg. Direktören afslog detta. Hufvudstadens styrelse ensam kunde enligt lag utfärda en sådan order. Denna stränghet i principer, detta stränga fasthållande vid hvad lagen föreskrifver öfverensstämmer fullkomligt med engelsk åskådning, och hvad angår den individuella friheten, så tillåter lagen ej någon egenmäktig tolkning.

Fix var ej enträgen och insåg att han måste vara resignerad och invänta ordern. Men han beslöt att icke lemna ur sigte den ogenomtränglige skurken under hela den tid han uppehöll sig i Bombay. Han tviflade alls icke på, att ju icke Phileas Fogg skulle komma att uppehålla sig der (som bekant var det också Passepartouts öfvertygelse), hvarigenom arresteringsordern skulle kunna hinna att komma honom tillhanda.

Men Passepartout hade, till följd af de sednaste [ 58 ]befallningarna, hans husbonde gifvit honom då han lemnade Mongolia, fått klart för sig, att det skulle gå i Bombay liksom det gick i Suez och Paris, nemligen att resan ej vore afslutad i Bombay, att den skulle fortsättas åtminstone till Calcutta och kanske ännu längre. Han började fråga sig, om väl detta mr Foggs vad kunde vara allvarsamt menadt och om ej ödet förde bort med sig Passepartout, han som icke önskade någonting högre än att få vara i fred och ro, på resan jorden rundt på åttio dagar!

Efter att under tiden ha förskaffat sig några skjortor och strumpor promenerade han på gatorna i Bombay. En stor folkmassa var i rörelse och midt ibland européer af alla nationer, Perser med spetsiga mössor, Bunhyas i turbaner, Sinder med fyrkantiga mössor, Armenier i långa rockar, Parser i svart mitra. Parserne — Zoroasters direkta afkomlingar, de mest flitiga, de mest civiliserade, de mest intelligenta, de mest stränga af hinduerne, den race till hvilken numera de förnämsta infödda köpmännen i Bombay höra — voro just sysselsatte med firandet af en fest. De firade den dagen ett slags religiös karnaval, med processioner och dansdivertissementer, i hvilka uppträdde bajadèrer, klädda i kostymer af rosafärgad gaz, brocherad i silfver och guld, och hvilka vid ljudet af violiner och slag på tam-tams dansade förtjusande, men naturligtvis förhöllo sig fullkomligt anständigt.

Att Passepartout ställde sig att gapa på dessa kurjösa ceremonier, att hans ögon och öron stodo vidöppna för att kunna se och höra, att hans ansigte såg ut som en äkta »bondkanins», det är knappt nödigt att här anmärka.

Olyckligtvis för honom och för hans husbonde, hvars resa han äfventyrade att blottställa, förde hans [ 59 ]nyfikenhet honom längre än som var förståndigt. Efter att ha beskådat denna parsernas karnaval ställde han sina steg till bangården; då han passerade förbi den beundransvärda pagoden på Malebar-kullen, föll han på den förflugna idéen att gå in i pagoden.

Det var två saker, som han icke kände till, först att det är formligen förbjudet för kristna att gå in i vissa hinduiska pagoder, och vidare att de troende sjelfva icke få inträde der förr än de tagit af sig skorna utanför porten. Vi böra upplysa, att af kloka politiska skäl straffar engelska regeringen, som sjelf respekterar och vill att andra skola, äfven i de obetydligaste detaljer, respektera landets religion, mycket strängt hvar och en som öfverträder dess sedvänjor.

Passepartout gick in utan att ana någonting ondt och beundrade liksom en vanlig turist det bländande glittret i den brahminska ornamenteringen, då han plötsligt blef omkullslagen på de heliga golfstenarna. Tre prester störtade sig ursinnigt på honom, ryckte af honom hans skor och strumpor och började att kringklappa honom, allt under det de utstötte vilda skrän.

Fransmannen, stark och vig som han var, reste sig hastigt upp; med ett knytnäfslag och en spark slog han omkull två af sina motståndare, som lågo der så långa de voro, och skyndande ut ur pagoden det allra fortaste han kunde komma med sina ben, hade han snart hunnit undan den tredje, som sprungit efter honom, upphetsande folkhopen.

Klockan fattades fem minuter i åtta, således blott några minuter före tågets afgång; utan hufvudbonad, barfotad, och i tumultet hade han tappat bort de köpta sakerna — på det viset kom Passepartout till Great Indian Penninsular-jernvägens bangård.

[ 60 ]Fix stod på perrongen. Han hade följt efter Fogg till bangården. Han hade fått veta, att den skurken ämnade lemna Bombay. Han fattade sitt beslut: han skulle följa honom till Calcutta och ännu längre om så behöfdes. Passepartout såg icke Fix, som höll sig i skymundan; men Fix fick höra hur Passepartout i korthet omtalade sitt äfventyr för sin husbonde.

— Jag vill hoppas, att något dylikt icke skall hända er mer, sade Phileas Fogg torrt, i det han steg in i en af tågets waggoner.

Den stackars Passepartout, barfotad och sönderrifven, följde sin husbonde utan att säga ett enda ord.

Fix ämnade stiga in i en waggon, då han fick en annan tanke, och plötsligt beslöt inställa sin resa.

— Nej, jag stadnar qvar, sade han för sig sjelf. Ett brott begånget på indisk jord... Jag har min man.

I detta ögonblick hördes från lokomotivet en skarp hvissling och tåget försvann i nattens mörker.