Jorden rundt på åttio dagar/17

[ 113 ]

Sjuttonde kapitlet.

Ett och annat under färden från Singapore till Hongkong.

Efter den dagen träffades Passepartout och detektiven ofta, men agenten höll sig mycket tillbakadragen mot sin reskamrat, och han försökte icke förmå honom att tala. Blott ett par gånger såg han till mr Fogg, som gerna uppehöll sig i stora salongen på Rangoon, antingen han höll mrs Aouda sällskap eller spelade whist enligt sin oföränderliga vana.

Passepartout hade börjat att mycket allvarsamt tänka på den besynnerliga slump, som ännu en gång hade fört Fix i mr Foggs väg. Man kunde också förundra sig öfver mindre än så. Denne herre, mycket älskvärd och artig, det var då visst, som han först möter i Suez, som går ombord på Mongolia, som går från bord i Bombay, der han säger sig skola stadna, som han återfinner på Rangoon, stadd på resa till Hongkong, med ett ord följande steg för steg mr Foggs väg — det förtjenade att man funderade åtskilligt deröfver. Det låg en öfverensstämmelse deri, som var högst egen. Hvad ville den der Fix? Passepartout var färdig att sätta upp sina gamla tofflor — han hade dem noga förvarade — mot det, att Fix skulle lemna Hongkong samtidigt med mr Fogg och antagligen på samma paketbåt.

Men hade Passepartout också hållit på och funderat i ett halft århundrade, skulle han aldrig kunnat gissa hvilket uppdrag agenten hade sig anförtrodt. Aldrig [ 114 ]skulle han kunnat få i sitt hufvud, att Phileas Fogg förföljdes liksom en tjuf kring jordklotet. Men som det ligger i menniskonaturen att söka gifva en förklaring på allting, så se här hur den klarsynte Passepartout förklarade Fix’ evinnerliga närvaro, och hans förklaring är sannerligen icke så oäfvet utfunderad. Jo, enligt Passepartout var Fix ingenting annat, och kunde icke vara någonting annat, än en agent, som skickats ut, för att följa mr Fogg i spåren, af hans kamrater i Reformklubben, för att se till att resan riktigt företogs jorden rundt enligt resplanen.

Det är klart, det är alldeles klart! upprepade den beskedlige karlen helt stolt öfver sin skarpsinnighet. Han är en spion, som dessa gentlemen skickat i hälarne på oss! Men det är bra litet hederligt gjordt! Mr Fogg, som är så redbar, så aktningsvärd! Låta en agent lura på honom! Ah, mina herrar i Reformklubben, det skall komma att stå er dyrt!

Passepartout var alldeles förtjust öfver sin upptäckt, men beslöt emellertid att icke säga någonting till sin husbonde, emedan han fruktade att han skulle känna sig sårad af detta misstroende, som hans motståndare lade i dagen. Han ville också vid tillfälle skämta litet med Fix i förtäckta ordalag och utan att kompromettera sig.

Onsdagen den 30 oktober på e. m. gick Rangoon in i det trånga Malacca-sundet, som skiljer halfön med detta namn från Sumatra. Bergiga små öar, mycket pittoreska, beröfvade dock passagerarne anblicken af sjelfva hufvudön.

Följande dagen kl. 4 på morgonen styrde Rangoon, som gjort resan på en half dag kortare tid än [ 115 ]reglementet föreskrifvit, in i Singapores hamn, för att der intaga kol.

Phileas Fogg skref in denna vinst i rätta kolumnen och gick i land, ledsagande mrs Aouda, som yttrat sin önskan att få göra några timmars promenadtur.

Fix, som ansåg allt hvad Fogg företog sig vara misstänkt, följde efter dem utan att bli sedd. En viss oro arbetade i hans hjerna: han fruktade att hans man, då han befann sig på en mark, som icke var engelsk, ej skulle stadna qvar der, och då skulle planen ögonblickligen blifvit blottställd. Passepartout skrattade så godt då han såg Fix’ manövrer och gick för att göra sina vanliga inköp.

Ön Singapore är hvarken stor eller imposant att skåda, den har inga bergprofiler att bjuda på. Ön är liksom en präktig park, genomskuren af vackra vägar. Ett vackert ekipage, förspändt med två eleganta hästar, importerade från Nya Holland, förde mrs Aouda och Phileas Fogg ut midt ibland grupperna af palmer med sina ståtliga kronor, och nejlike-träd med sina frukter. Pepparbuskarne remplacerade de taggiga häckarna på landsbygden i Europa; sagopalmer, kokospalmer, ormbunkar bröto anblicken af denna tropiska flora; muskotträd, med liksom glaserade blad, mättade luften med en skarp parfym. Aporna, lustigt och vildt grimaserande, saknades ej i skogarne, kanske icke heller tigrar i djunglerna. Det kan förefalla underligt, att icke dessa grymma och glupska djur blifvit alldeles utrotade på denna ö, som jemförelsevis är så liten, men saken är den, att de komma dit från Malacca, simmande tvärs öfver sundet.

Efter att i två timmar ha åkt ute på landsbygden återkommo mrs Aouda och hennes ledsagare — som [ 116 ]kastade blickar omkring sig, men utan att dock se — till staden, som är en kolossal hopgyttring af klumpiga hus, omslutna af förtjusande trädgårdar, i hvilka växa brödfrukter, ananas och för öfrigt de mest herrliga frukter i verlden.

Kl. tio återkommo de till paketbåten, efter att ha varit följda af Fix, utan att de visste af det; poliskarlen hade han också måst gifva ut penningar för sitt åkdon.

Passepartout stod och väntade på dem på Rangoons däck. Den hyggliga karlen hade köpt några dussin stora brödfrukter, mörkbruna utanpå och bjert röda inuti; då man får dessa i munnen, skänka de åt den äkta läckergommen en njutning utan like. Passepartout kände sig mycket lycklig öfver att få bjuda af dem åt mrs Aouda, som tackade honom med mycken grace.

Klockan elfva hade Rangoon intagit sitt kolförråd, han klarade sig från sina förtöjningar och några timmar derefter hade passagerarne förlorat ur sigte de höga bergen på halfön Malacca, hvars skogar lemna skydd åt de präktigaste tigrar på jorden.

Trettonhundra mil omkring ligga mellan Singapore och Hongkong, ett litet engelskt territorium, afsöndradt från kinesiska kusten. Phileas Fogg hade intresse af att tillryggalägga dem på högst sex dagar, för att kunna i Hongkong hinna följa med den ångbåt, som skulle afgå den 6 november till Yokohama, den förnämsta af Japans hamnar.

Rangoon var mycket svårt lastad. En talrik mängd passagerare hade gått ombord i Singapore: hinduer, ceylonesare, kineser, malajer, portugiser, hvilka till största delen voro andra klassens passagerare.

[ 117 ]Vädret, som ända dittills varit mycket vackert, ändrade sig med månens sista qvarter. Hafvet började vräka. Vinden blåste under stundom en styf bris, men lyckligtvis från sydost, hvarigenom ångarens fart påskyndades. När vinden friskade lagom i, satte kaptenen till segel. Rangoon, tacklad till brigg, sköt dugtig fart för sina märs- och focksegel, och dess snabba gång ökades högst betydligt, när han länsade undan för både segel och ånga. På det viset passerade man kusterna af Annam och Cochin-Kina, dock stampade fartyget mycket i brottsjöarna, så att resan blef besvärlig och sjösjukan härjade mycket.

Men detta var mer Rangoons fel än hafvets, ty dessa ångbåtar, som gå på det kinesiska hafvet, äro mycket dåligt konstruerade. Deras förmåga att kunna vaka sjö med svår last har blifvit illa beräknad, och derför kunna de ej stå synnerligt styft mot vågorna. De »gå under», såsom det heter på sjömansspråk, och derför behöfva de ej få öfver sig många sjöar, för att sakta sin fart. Dessa fartyg äro också i alla hänseenden underlägsna de franska postångarne, t. ex. L’Impératrice och Cambodge, och hvarken Golgonda, Corea eller Rangoon, som tillhöra Penninsular Steam Company, kunna i bärighet mäta sig på långt när med de förstnämnda.

Alltefter som vädret blef hotande, var det derför nödvändigt att vidtaga stora försigtighetsmått: man måste understundom gå med half maskin. Detta var en förlust i tid, som dock på intet vis tycktes oroa Phileas Fogg, men hvaröfver Passepartout visade sig utomordentligt uppretad. Det var kaptenens, maskinistens, bolagets fel, sade han, och han önskade alla, som krånglade med att transportera passagerare, så långt [ 118 ]vägen räckte. Kanske också, att gaslågan, som fortfor att brinna för hans räkning i huset vid Saville-row, ingick allt för mycket i hans otålighet.

— Ni har således mycket brådtom att komma till Hongkong? frågade detektiven en dag Passepartout.

— Mycket brådtom, svarade Passepartout.

— Mr Fogg har brådtom för att komma med ångbåten till Yokohama?

— Rysligt brådtom.

— Så att ni ändå sätter tro till denna besynnerliga resa kring jorden?

— Alldeles bestämdt; än ni då, monsieur Fix?

— Jag? Jag tror icke på den!

— Skämtsamma kurre! svarade Passepartout och klippte så knepigt med ögonen.

Detta sista ord var af den effekt, att agenten började bli ganska fundersam. Uttrycket oroade honom, utan att han visste hvarför. Skulle kanske fransmannen ha anat någonting? Skulle möjligtvis Passepartout ha fått reda på att mr Fix var en detektiv — en hemlighet, som han ej anförtrott åt någon? Bestämdt hade Passepartout, när han sade det der ordet, menat någonting särskildt dermed.

Den hederliga Passepartout gick en annan dag ännu längre, ty han kunde omöjligen lägga band på sin tunga.

— Hör nu, monsieur Fix, frågade han illparigt, när vi nu komma till Hongkong, ska’ vi då röna det missödet, att ni lemnar oss?

— Jag vet icke, svarade Fix förlägen, kanske att...

— Ah, sade Passepartout, om ni bara ville följa med oss, så voro det en lycka för mig; för ser ni, när en agent för Penninsular Company är med, så sölar [ 119 ]man icke på vägen! Ni skulle ej fara längre än till Bombay, sa’ ni, och nu är ni snart i Kina! Amerika ligger icke långt borta och från Amerika till Europa är det bara ett steg.

Fix betraktade oaflåtligt sin interlokutör, som visade honom det mest trefliga ansigte i verlden, och han tog sitt parti och skrattade liksom han. Men Passepartout, som var riktigt i farten, frågade honom, om hans yrke inbringade honom mycket.

— Ja och nej, svarade Fix, utan att blinka. Ibland är affären god, ibland dålig, men ni förstår väl att jag icke kostar på mig resan sjelf.

— Åh, det förstår jag nog! utbrast Passepartout och skrattade innerligt godt.

Konversationen var slut. Fix gick ned i sin hytt och började reflektera. Tydligen var han röjd. På ett eller annat sätt hade fransmannen fått reda på hans egenskap af detektiv. Men hade han underrättat sin husbonde derom? Hvilken roll spelade väl fransmannen i allt det här? Var han medbrottslig eller icke? Var affären upptäckt och följaktligen förfelad? Agenten tillbringade några tråkiga timmar; än trodde han att allt var förloradt, än hoppades han att Fogg icke skulle ha reda på situationen — till slut visste han icke rätt hvad han skulle tro.

Emellertid lugnade han sig så småningom och han beslöt att tala uppriktigt med Passepartout. Om ej allt var klart för Foggs arresterande i Hongkong, och Fogg bestämdt gjorde sig i ordning att lemna det engelska territoriet, så ämnade Fix omtala hela förhållandet för Passepartout. Antingen vore betjenten sin husbondes medbrottsling — kände han till rätta förhållandet så vore affären alldeles misslyckad — eller också hade [ 120 ]betjenten ingen delaktighet i stölden — och då låge det ju i hans intresse att lemna tjufven åt sitt öde.

Så stod nu saken mellan dem båda, och ofvan dem sväfvade Phileas Fogg på sin majestätiska likgiltighets vingar. Han fortsatte rationellt sin bana kring jorden, utan att bry sig om andra himlakroppar, som sväfvade omkring honom.

I närmaste grannskapet fanns dock en irrande stjerna — såsom det heter på astronomernas språk — som bort förorsaka åtskilliga rubbningar i denne gentlemans hjerta. Dock, nej! Mrs Aoudas tjusande behag gjorde icke intryck på honom, till Passepartouts stora öfverraskning, och rubbningarna, om de verkligen funnes, skulle ha varit svårare att kalkylera än Uranias, som ledde till upptäckten af Neptunus.

Bestämdt hade Phileas Fogg icke mer hjerta än som behöfdes för att bli hjelte, men att bli kär, nej, så mycket hjerta egde han icke! Icke ett spår kunde man heller märka af hvad som förnämligast kunde sysselsätta honom under de omvexlande res-turerna. Men Passepartout lefde i beständig oro för att någonting motigt skulle inträffa. En dag stod han lutad mot jernräcket kring maskinrummet och såg på hur den starka maskinen arbetade och hur ventilen öppnades så att ånga rusade bort, utan att göra någon nytta.

— Det går ju icke undan alls! utbrast han. — Nej, de här engelsmännen duga då platt icke. Så otäta ventilerna äro! nej, hade den här ångaren varit amerikanare, så skulle man fått se på annat. Vi skulle ha flugit i luften, kanske, men huj! då, hvad farten blifvit raskare!