Jorden rundt på åttio dagar/35
| ← Trettiofjerde kapitlet |
|
Trettiosjette kapitlet → |
Trettiofemte kapitlet.
Passepartout låter ej två gånger upprepa för sig den befallning, hans husbonde ger honom.
Invånarne vid Saville-row skulle följande dagen
blifvit mycket öfverraskade om man sagt dem, att mr
Fogg kommit hem till sig igen. Porten och fönstren
voro stängda liksom förut — ingen förändring kunde
upptäckas utifrån.
Då Phileas Fogg lemnade bangården hade han gifvit Passepartout befallning att uppköpa några matvaror och hade sjelf farit hem till sig. Hans vanliga lugn hade ej förnekat sig för det slag som träffat honom. Ruinerad, och det för den oskicklige polisagentens skull! Efter att så säkert ha gjort denna långa färd, efter att ha undanröjt så många hinder, efter att ha trotsat så många faror, efter att ha haft tid att uträtta någonting godt på sin resa — att då lida skeppsbrott i hamnen till följd af en brutal handling, som han ej kunde förutse och mot hvilken han icke egde några vapen, det var förfärligt! Af den betydliga summa, han hade med sig vid sin afresa, återstod honom blott ett ringa belopp. Hans förmögenhet utgjordes nu blott af de tjugo tusen pund, som voro deponerade hos Baring Brothers, och dessa tjugo tusen pund var han skyldig sina vänner i Reformklubben. Efter så stora utgifter hade ett vunnet vad ej gjort honom just rikare — och det är antagligt att han ej sökt att rikta sig derpå, ty han var en af dessa män som parera för hederns skull — men ett förloradt vad ruinerade honom i grund. Nu hade han dock fattat sitt beslut, han visste hvad som återstod för honom att göra.
Ett rum i huset vid Saville-row blef upplåtet åt mrs Aouda. Den unga qvinnan var förtviflad. Af vissa uttryck af mr Fogg hade hon förstått, att han funderade på någon sorglig plan.
Man känner ju också hvilka beklagliga ytterligheter dessa vurmiga engelsmän understundom tillgripa under påtryckningen af en fix idé. Också bevakade Passepartout sin husbonde, men utan att han kunde märka det.
Först af allt hade den hygglige karlen gått upp i sin kammare och släckt gaslågan, som brann ännu, sedan åttio dagar tillbaka.
— Min stackars husbonde! sade han med en djup suck, han är väl nu rakt ruinerad och jag må bekänna, att jag kostat honom rysligt mycket.
Natten förflöt. Mr Fogg hade legat, men hade han sofvit? Hvad mrs Aouda angår, så fick hon ej ett ögonblicks hvila. Passepartout hade vakat som en hund vid sin husbondes dörr.
Följande dagen kallade mr Fogg honom in till sig och befallde honom helt kort att duka frukost åt mrs Aouda. För egen del nöjde han sig med en kopp thé och litet rostadt bröd. Mrs Aouda bad han att hon skulle ursäkta, att han ej infann sig vid frukosten eller middagen, ty han måste uteslutande egna sig åt att ordna sina affärer. Han komme ej ned af denna anledning; på aftonen deremot anhöll han att få samtala med henne någon stund.
Sedan Passepartout fått sig meddeladt programmet för dagen, hade han ingenting annat att göra än att lämpa sig derefter. Men han stadnade qvar, han såg på sin husbonde, som fortfarande var så kall, och han kunde ej besluta sig för att lemna hans rum. Passepartouts samvete gnagdes af förebråelsens mask, ty han anklagade sig nu mer än någonsin för att vara skulden till denna ofantliga olycka. Ja, om han hade förberedt mr Fogg, om han för honom afslöjat agenten Fix’ planer, så skulle mr Fogg visst icke ha dragit med sig samma agent Fix ända till Liverpool och då...
Passepartout kunde ej hålla sig längre.
— Min husbonde, mr Fogg! utbrast han, förbanna mig! det är mitt fel, att...
— Jag anklagar ingen, svarade Phileas Fogg i den lugnaste ton. Gå nu!
Passepartout lemnade rummet och gick in till den unga qvinnan, hvilken han underrättade om mr Foggs tankar.
— Missis, tillade han, jag förmår ingenting ensam, nej, inte alls. Jag har ej något inflytande på min husbonde, men ni kanske...
— Hvilket inflytande skulle jag ega? svarade mrs Aouda. Mr Fogg underkastar sig icke något sådant. Har han någonsin förstått, att min erkänsla för honom var nära att flöda öfver! Har han någonsin läst i mitt hjerta? Ni får icke lemna honom allena ett enda ögonblick. Ni säger, att han ämnade tala vid mig i afton?
— Ja, missis, det är utan tvifvel för att draga försorg om er ställning i England.
— Vi få se, svarade den unga qvinnan, som blef helt tankfull.
Under hela denna söndag såg det ut som om huset vid Saville-row var alldeles obebodt och för första gången sedan han flyttat in i detta hus begaf sig Phileas Fogg icke till sin klubb när klockan slog half 12 i Stephans-kyrkan.
Och hvarför skulle också vår gentleman gå upp i Reformklubben? Hans vänner väntade ju icke på honom der. På qvällen förut, den ödesdigra dagen lördagen den 21 december kl. 10,35, hade Phileas Fogg ej infunnit sig i stora salen i Reformklubben, ty hans vad var förloradt. Det var heller icke nödvändigt att han gick till sin bankir för att lyfta de tjugo tusen punden, ty hans motståndare hade ju i sin hand en vexel, utfärdad af honom och det behöfdes blott en simpel namnteckning på papperslappen hos Baring Brothers för att de tjugo tusen punden ställdes till deras förfogande.
Mr Fogg behöfde således ej gå ut och han gjorde det icke heller. Han stadnade qvar i sitt rum och gjorde sina affärer klara. Passepartout deremot gick uppför trappan och nedför trappan i huset vid Saville-row. Tiden gick så långsamt för den beskedliga karlen. Han lyssnade vid dörren till sin husbondes rum, men dermed ansåg han sig icke begå den ringaste ogrannlagenhet! Han tittade genom nyckelhålet och han inbillade sig, att han hade rättighet dertill! Passepartout fruktade i hvarje ögonblick någon katastrof. Då och då tänkte han på Fix, men en omkastning hade egt rum i hans tankar. Han ville ej mer ha att göra med polisagenten. Fix hade misstagit sig liksom alla menniskor med afseende på Phileas Fogg, men det hade skett i god tro och när han följde efter honom och när han stadnade hade han icke gjort någonting annat än sin pligt, under det att han sjelf... Denna tanke öfverväldigade honom och han ansåg sig för den uslaste af alla uslingar. När Passepartout kände sig allt för sorgsen att kunna vara ensam, knackade han på mrs Aoudas dörr, han steg in i hennes rum, satte sig i en vrå utan att säga ett enda ord och betraktade den unga qvinnan, som alltjemt var tankfull.
Kring klockan half nio på aftonen lät mr Fogg fråga mrs Aouda, om hon kunde mottaga honom och några ögonblick derefter voro hon och han ensamma i hennes rum.
Phileas Fogg tog en stol och satte sig vid kaminen midt emot mrs Aouda. I hans ansigte afspeglade sig icke någon rörelse. Fogg, som återkom, var precis samma Fogg som afreste — samma likgiltighet, samma orubbliga lugn.
Han satt i fem minuter alldeles moltyst. Sedan lyfte han upp ögonen och såg på mrs Aouda.
— Missis, kan ni förlåta mig, att jag tagit er med hit till England?
— Jag, mr Fogg!... svarade mrs Aouda, i det hon sökte dämpa sitt hjertas häftiga slag.
— Tillåt mig säga ut hvad jag ämnade, återtog mr Fogg. Då jag kom på den tanken att föra er långt bort från det land, som blifvit så farligt för er, var jag rik och jag ämnade ställa en del af min förmögenhet till ert förfogande. Er existens hade varit lycklig och fri. Men nu... jag är ruinerad!
— Jag vet det, mr Fogg, svarade den unga qvinnan, och jag frågar er nu i min ordning: kan ni förlåta mig, att jag följt med er och kanske — hvem vet? — genom att förorsaka er besvär bidragit till er ruin?
— Missis, ni kunde ej stadna qvar i Indien och ni kunde ej vara säker om er frälsning med mindre ni aflägsnade er derifrån så långt, att hinduerna ej kunde få fatt i er.
— Således, mr Fogg, återtog mrs Aouda, icke nog med att ni ryckt mig undan en förfärlig död, ansåg ni er ytterligare förbunden att tillförsäkra mig om en ställning i Europa.
— Ja, missis, svarade Phileas Fogg, men händelserna ha varit mig ogynnsamma. Dock återstår ännu något af denna förmögenhet, som jag anhåller att ni ville tillåta att jag disponerar för er räkning.
— Men ni då, mr Fogg, ni sjelf då?
— Jag, missis, svarade gentlemannen kallt, jag behöfver ingenting.
— Huru, mister, ser ni då på förhand hvilket öde som väntar er?
— Det beror på hur man sjelf skapar sig det, svarade mr Fogg i vek ton.
— I alla händelser, återtog mrs Aouda, kan fattigdom aldrig träffa en man sådan som ni. Era vänner...
— Jag har inga vänner, missis.
— Era slägtingar...
— Jag har inga slägtingar heller.
— Då beklagar jag er, mr Fogg, ty att vara ensam är sorgligt. Huru! icke en väns hjerta, för hvilken ni kan yppa er sorg! Man säger dock, att när man är två, blir fattigdomen mera dräglig.
— Man säger så, missis.
— Mr Fogg, sade då mrs Aouda, som steg upp och räckte sin hand åt gentlemannen, vill ni ha på samma gång en slägting och en vän? Vill ni taga mig till er hustru?
Mr Fogg hade i sin tur rest sig vid dessa ord. Ett ovanligt sken lyste ur hans ögon, en skälfning flög öfver hans läppar. Mrs Aouda betraktade honom. Trofastheten, innerligheten, öppenheten i denna blick från en ädel qvinna, som vågar allt för att rädda den som hon är skyldig allt, förvånade honom till att börja med, sedan genomträngdes han deraf. Han tillslöt ögonen ett ögonblick, liksom för att undvika att dessa blickar skulle tränga djupare... När han slog upp ögonen sade han blott:
— Jag älskar er! Ja, vid allt hvad heligt är i verlden, jag älskar er, jag tillber er!
— Ah!... sade mrs Aouda, som förde handen till sitt hjerta.
Man ringde på Passepartout, Han kom genast. Mr Fogg höll ännu sin hand i mrs Aoudas. Passepartout förstod allt och hans trinda ansigte strålade som solen i zenith uti de tropiska regionerna!
Mr Fogg frågade honom, om det ej vore för sent att gå att på förhand underrätta rev. Samuel Wilson i Stephans-församlingen.
— Aldrig för sent! sade han och log så innerligen godt. Klockan fattades blott fem minuter i tio.
— Det skall bli af i morgon måndag då! sade han.
— I morgon måndag? frågade mr Fogg, i det han betraktade den unga qvinnan.
— I morgon måndag! svarade mrs Aouda.
Passepartout satte i väg så fort han kunde.