Jorden rundt på åttio dagar/4
| ← Tredje kapitlet |
|
Femte kapitlet → |
Fjerde kapitlet.
Klockan 9,25 tog Phileas Fogg afsked af sina
ärade spelkamrater, efter att ha vunnit omkring tjugo
guinéer på whisten, och lemnade Reform-klubben;
klockan 9,45 öppnade han porten till sitt hus och kom in
till sig.
Passepartout, som samvetsgrannt tagit reda på sin husbondes vanor och önskningar, blef mycket öfverraskad af att se mr Fogg göra sig skyldig till en sådan brist på ordentlighet, att komma hem på så ovanlig tid. Enligt allt hvad Passepartout kunnat inhemta, brukade egaren till huset vid Saville-row aldrig kommer hem förr än vid midnatt.
Phileas Fogg hade strax gått in i sitt rum och ropade på Passepartout.
Denne svarade icke, detta rop kunde aldrig gälla honom. Tiden var ju icke inne.
— Passepartout! ropade mr Fogg, utan att anstränga sin stämma så mycket.
Passepartout kom in.
— Det är nu andra gången jag ropar på er, yttrade mr Fogg.
— Men klockan är ju inte tolf ännu, svarade Passepartout, med tjenste-instruktionen i sin hand.
— Jag vet det, svarade Phileas Fogg, och jag har heller inga förebråelser att göra er. Vi resa om tio minuter till Dover och Calais.
En grimas spred sig öfver fransmannens runda ansigte. Det var klart, att han missförstått befallningen.
— Monsieur, ni beger er härifrån?
— Ja, svarade Phileas Fogg, vi skola göra en resa kring jorden.
Passepartout gjorde stora ögon, hans pupiller vidgades och hans ögonbryn drogo sig uppåt; hans armar föllo slappa nedåt, hans kropp krympte ihop och allt visade att hans förvåning stegrades till den yttersta häpenhet.
— Resa kring jorden, mumlade han sakta.
— Ja, och på åttio dagar, svarade mr Fogg. Vi ha således icke ett enda ögonblick att förlora.
— Men alla ressakerna då? frågade Passepartout, som vaggade sitt hufvud än åt höger, än åt venster.
— Inga saker alls behöfvas, bara en nattsäck. I den skall ni lägga två linneskjortor och tre par strumpor. Vi skola göra uppköp på vägen! Ni skall lägga ned min öfverrock och min resfilt och taga med skodon. För öfrigt komma vi att gå litet eller intet. Men fort nu, bara!
Passepartout skulle ha velat svara, men det kunde han icke. Han lemnade mr Foggs rum och gick in i sitt eget, kastade sig ned i en stol och användande ett uttryck från sitt hemland utropade han: Att man skall bli störd, när man vill lefva i lugn!
Maskinmessigt gjorde han nu sina förberedelser till resan. En färd kring jorden på åttio dagar! Hade han göra med en som var spritt galen? Nej... Var det väl ett skämt? Man skulle fara till Dover — bra! till Calais — ännu bättre! Men icke kunde väl detta vara den hederliga gossen emot, han som icke på fem år trampat sitt fäderneslands jord. Kanske kilade man af ända till Paris? Men tänk då med hvilken glädje skulle han icke återse den stora hufvudstaden! Men der skulle väl också en så stationär gentlemans böljor sätta sig... Ja, utan tvifvel, men det var alldeles ovedersägligt att han nu skulle resa, att han skulle obeqväma sig, denne gentleman, som ända dittills varit så innerligen huslig!
Klockan 10 hade Passepartout gjort i ordning den enkla nattsäck, som innehöll hans och husbondens garderob. Alltjemt orolig till mods lemnade han sin lilla kammare och läste omsorgsfullt igen dörren. Och så gick han in till mr Fogg.
Mr Fogg var i ordning. Han bar under sin ena arm Bradshaws »Continental Railway-, Steam-, Transit- and General Guide», hvilken skulle meddela honom allt som var af vigt för den förestående resan. Han tog nattsäcken ur Passepartouts händer, öppnade den och stack ned i den en tjock bundt med vackra banknoter, sådana som ha kurs i alla länder.
— Ni har väl icke glömt någonting? frågade han.
— Ingenting, monsieur.
— Min öfverrock och min filt?
— Här äro de.
— Bra, tag den här nattsäcken.
Mr Fogg lemnade nattsäcken till Passepartout.
— Se efter den noga, sade han, ty tjugo tusen pund ligga i den.
Passepartout var nära deran att tappa nattsäcken, liksom om de tjugo tusen punden varit i guld eller silfver och haft en betydlig vigt.
Husbonde och tjenare gingo nu utför trapporna och stängde igen porten med dubbelt slag.
En åkarestation fanns vid ändan af Saville-row. Mr Phileas Fogg och hans betjent stego upp i en kabriolett, som i rask fart körde till Charing-Cross-bangården, der en af South-Eastern-banans linier utmynnar.
Klockan 10,13 stadnade kabrioletten utanför grindarne vid bangården. Passepartout hoppade af, hans husbonde gjorde så också och betalade körsvennen.
I detta ögonblick kom en tiggerska, hållande en barnunge i sin famn, barfotad i all smutsen, utstyrd i en eländig hattskålla, i hvilken en plym ännu höll sig fast, och i en trasig schal, fram till mr Phileas Fogg och bad honom om en almosa.
Phileas Fogg tog fram ur sin ficka de tjugo guinéer, han vunnit på whist, och gaf dem åt tiggerskan.
— Se der får ni, stackars qvinna, jag är glad öfver att jag mötte er.
Och med dessa ord gick han.
Passepartout tyckte att någonting vått samlade sig i hans ögonvrå. Hans husbonde hade gjort ett steg in i hans hjerta.
Mr Fogg och han gingo in i väntsalen. Der gaf Phileas Fogg befallning åt Passepartout att köpa två biljetter till första klass till Paris. Då Fogg vände sig om såg han de fem medlemmarne af Reformklubben stå i salen.
— Jag reser, mina herrar, och viseringarna af mitt pass skola låta er kontrollera min resa när jag kommer hem igen.
— Åh, mr Fogg, svarade Gauthier Ralph artigt, det behöfs icke. Vi lita fullkomligt på er gentlemannaära.
— Det är också bättre, sade mr Fogg.
— Ni glömmer väl icke, att ni skall vara tillbaka den...? anmärkte Andrew Stuart.
— Om åttio dagar, svarade mr Fogg, lördagen den 21 december 1872, klockan 10,35 på aftonen. Vi återse hvarandra då, mina herrar!
Klockan half elfva togo Phileas Fogg och hans betjent plats i samma waggon. Klockan 10,35 hördes en hvissling från lokomotivet och tåget satte sig i gång.
Natten var kolmörk, ett fint duggregn föll. Mr Fogg kröp in i sitt hörn, han sade icke ett ord. Passepartout, som ännu var förbryllad af hvad som händt, tryckte instinktmessigt nattsäcken med banknoterna intill sig.
Tåget hade knappt passerat Sydenham-palatset, förr än från Passepartout kom ett förtviflans skri...
— Hvad är det åt er? frågade mr Fogg.
— Jo, det är så, att i hastigheten... så glömde jag...
— Hvad glömde ni?
— Jo, att släcka gaslågan i min kammare.
— Åh, min gosse, svarade mr Fogg kallt, den får brinna så länge för er räkning!