Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 03
| ← Kap 2 |
|
Kap 4 → |
TREDJE KAPITLET.
Ett samtal, som kan komma att stå herr Fogg dyrt.
Under tiden hade den hedervärde herr Fileas Fogg tagit 375 steg med vänstra samt lika många med den högra foten och stod alltså vid trappan till »Framstegsklubbens» ståtliga palats, som låg vid gatan Pall-Mall och hade kostat sina modiga tre millioner kronor.
Han begav sig omedelbart in i matsalen, vars nio fönster vette ut åt en trädgård, där hösten redan färgat löven gula och röda. Som vanligt slog han sig ned vid fjärde fönstret, där hans kuvert[1] var framsatt, intog frukost och drack en kopp te. Klockan 12,47 gick han in i tidningsrummet och använde några timmar på genomläsning av åtskilliga in- och utländska tidningar. Så slog hans middagstimme, och han intog åter sin plats vid fjärde fönstret.
Klockan 5,40 gick han in i stora salongen, där han fortsatte sin tidningsläsning, tills en halv timme senare åtskilliga medlemmar av klubben, hans vanliga medspelare vid schackbrädet, infunno sig.
Det var ingenjören Stuart, köpmännen Sullivan och Fallentin, bryggaren Flanagan och en av direktörerna för Englands bank, Walter Ralph. Allesamman voro rika män, vilka åtnjöto stort anseende till och med i »Framstegsklubben», som bland sina ledamöter räknade de förnämsta av Englands industriidkare och penningmän.
— Nå, Ralph, sporde Flanagan, hur långt har ni kommit med den där bankstölden?
— Åh, inföll Stuart, det ser ut som om banken skulle få ta harar för sina pengar.
— Tvärtom, hoppas jag, sade Ralph. Jag tror, att vi ska få tag i förbrytaren. De styvaste polismän har skickats åstad till Amerikas och Europas viktigaste hamnplatser, och efter min tanke blir det ganska kinkigt för brottslingen att undkomma.
— Vet man, hur tjuven ser ut? frågade Stuart.
— Det lär inte vara någon yrkestjuv, sade Ralph.
— Är han ingen yrkestjuv? Och ändå har han lagt vantarna på en och en kvarts million i sedlar?
— En av morgontidningarna påstår, att det är en gentleman, inföll Fogg, som dök upp ur en hög tidningar och hälsade sina bekanta artigt men avmätt.
Den tilldragelse, som utgjorde samtalsämnet bland Foggs sedvanliga medspelare, hade ägt rum tre dagar förut — den 29 september. En sedelbunt, som innehöll den ofantliga summan av en million tvåhundrafemtiotusen kronor, hade blivit stulen från den pulpet, där bankens förste kassör satt.
Man uttalade sin förvåning över att ett sådant tilltag kunnat försiggå alldeles obemärkt, men direktör Ralph genmälde, att just i det ödesdigra ögonblicket hade kassören hållit på att införa en post på tre kronor och femtio öre, och man kunde då inte begära ens av en kassör, att han skulle ha ögon i nacken.
Emellertid hade man en ledtråd att hålla sig till, och kanske kunde därigenom banktjuven bli fast. Ovannämnda dag hade man nämligen i banken lagt märke till en elegant herre, som flera gånger gått ut och in i den sal, där stölden förövades. En undersökning kom till stånd, och det uppsattes en synnerligen noggrann beskrivning över hans utseende och dräkt eller ett s. k. »signalement».
Denna beskrivning sändes till alla större hamnplatser, såsom Liverpool, Glasgow, Havre, Suez, New-York o. s. v. samt till alla poliskontor i England, Tyskland och Frankrike. Den, som lyckades gripa brottslingen, skulle erhålla i belöning 50,000 kronor och 5 procent av den summa, som kunde tillrättaskaffas. Det fanns många, som trodde, att tjuven i följd av dessa mått och steg skulle bli gripen och åtminstone en del av summan återvinnas åt banken.
— För min del, sade Stuart, tycker jag, att tjuvens utsikter att komma undan ingalunda är små.
— Vart skulle han rymma? invände Ralph. Det finns ju intet land, dit han kan undkomma.
— Det är väl för mycket sagt! svarade Stuart. Betänk, att jorden är stor.
— Har varit, sade Fogg halvhögt.
— Vad menar ni med det? Skulle jorden ha blivit mindre kanske?
— Ja, svarade Ralph. Det har herr Fogg alldeles rätt i. Jorden har blivit mindre, därför att man nu för tiden kan resa den runt tio gånger på samma tid som en resa tog för hundra år sedan. Det ska påskynda efterforskningarna.
— Men också tjuvens flykt!
— Ska vi ta ett parti schack? frågade Fogg Stuart.
De slogo sig ned vid schackbrädet, men Stuart kunde ej slita tankarna från samtalet.
— Ni tror således, sade Sullivan till Ralph, att eftersom man kan göra en tur runt omkring jorden på tre månader, så…
— På åttio dagar! avbröt Fogg.
— Mycket riktigt, erkände Sullivan, sedan järnvägen genom Indien nu är färdig, behövs endast åttio dagar. Se här, hur Morgonposten har räknat ut det!
| Från | London över Brindisi till Suez | 7 | dagar |
| » | Suez till Bombay | 13 | » |
| » | Bombay till Kalkutta | 3 | » |
| » | Kalkutta till Hongkong | 12 | » |
| » | Hongkong till Jokohama | 6 | » |
| » | Jokohama till San Francisko | 22 | » |
| » | San Francisko till New-York | 7 | » |
| » | New-York över Liverpool till London | 10 | » |
— Det där är mycket bra! sade Stuart. Men då har man inte tagit motvind, vindstilla, urspåringar, skeppsbrott och andra dylika missöden med i beräkningen!
— Allt är beräknat, sade Fogg. Jag säger schack, Stuart!
— Är det också beräknat, att infödingarna river upp skenorna, överfaller bantågen och skalperar passagerarna?[2]
— Allt, sade Fogg torrt.
— Nå ja, på papperet kan det ju ta sig mycket enkelt ut, men i verkligheten…
— I verkligheten också! sade Fogg.
— Det skulle jag vilja se, innan jag tror det! sade Stuart.
— Mycket lätt. Ska vi göra turen? genmälde Fogg.
— Himlen bevare mig! utbrast Stuart förskräckt. Men jag skulle vilja hålla vad om hundra tusen kronor, att det är omöjligt.
— Tvärtom.
— Nå, så gör det då!
— Jorden runt på åttio dagar?
— Just det.
— Ja, varför inte? Jag ska göra det.
— När?
— Strax.
— Det är ju galenskaper! sade Stuart.
Men efter ett ögonblick utbrast han:
— Nå väl, herr Fogg, jag slår vad om hundra tusen kronor.
— Lugna er, Stuart! inföll Fallentin. Det är ju bara gyckel.
— När jag slår vad, är det alltid på rama allvaret, förklarade Stuart med värdighet.
— Jag antar vadet, sade Fogg. Jag har en halv million stående hos Baring Brothers. Den sätter jag på spel.
— En halv million, som ett ögonblicks oförutsett dröjsmål kan beröva er! utropade Sullivan.
— Finns ingenting oförutsett, förklarade Fogg lugnt.
— Men ni måste hoppa från järnvägen över på ångaren och från ångaren på bantåget och göra det på sekunden.
— Jag ska hoppa på sekunden.
— Men det är ett skämt.
— En god engelsman skämtar aldrig, när det gäller en så allvarlig sak som ett vad, svarade Fogg. Jag åtar mig således att göra en färd jorden runt på åttio dagar eller nittonhundratjugu timmar eller etthundrafemtontusen tvåhundra minuter. Vill ni hålla?
— Vi håller! utropade Sullivan, Stuart, Flanagan, Fallenton och Ralph, sedan de ett ögonblick rådgjort.
— Gott! Tåget till Dover avgår i afton klockan 8,45. Det reser jag med.
— Nu — i kväll redan?
— Ja.
Han tog upp sin fickalmanack.
— Det är i dag den 2 oktober. Jag ska således vara tillbaka i London och inställa mig i denna sal lördagen den 21 december klockan 8,45 eftermiddagen. Är jag ej tillbaka på utsatt tid, tillhör de hos Baring Brothers insatta femhundratusen kronorna er, mina herrar.
Stuart erbjöd sig att avbryta schackpartiet, så att Fogg skulle kunna gå hem och göra sig i ordning.
— Jag är alltid i ordning! förklarade Fogg.
Han flyttade fram sin löpare och sade: »schack!»
I detsamma slog klockan sju.