Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 09
| ← Kap 8 |
|
Kap 10 → |
NIONDE KAPITLET.
Passepartout råkar illa ut.
Klockan 6 på kvällen styrde Mongolia ut från Adens redd och klöv snart indiska oceanens böljor. Den hade 168 timmar på sig för att gå till Bombay. Indiska havet var lugnt och vinden beständigt nordvästlig, varför man kunde begagna seglen som hjälp åt ångmaskinen.
Den 20 oktober på middagen fick man indiska kusten i sikte, och två timmar senare steg lotsen ombord. Vid horisonten avtecknade sig en bakgrund av kullar mot himlens blå, och snart skönjdes tydligt de palmlundar, som överskugga staden. Sedan ångaren passerat en rad av öar, lade den klockan halv fem till vid kajen i Bombay. Som dess ankomsttid var anslagen till den 22, kunde Fogg skriva in en behållning på två dagar, när han granskade och ifyllde sin anteckningsbok.
Indien är en kolossal triangel, vars spets vetter mot söder, under det basen är vänd mot norr. En del av detta väldiga jordområde lyder under England, som också har en mängd guvernörer och andra tjänstemän i flera av de indiska städerna. Men en del av landet, särskilt dess inre, är ännu oberoende av England och styres av hindostanska furstar, som kalla sig raja.
För övrigt har odlingen även brutit sig väg i dessa trakter. Förr färdades man här på hästrygg, i kärra, i bärstol, i diligens, på en bärares axlar o. s. v. Nu går en järnväg tvärs över hela halvön, och ångare från östan och västan lägga till i dess hamnar och segla upp för åtskilliga av dess floder. Det är numera blott tre dagars avstånd mellan Bombay och Kalkutta.
Klockan halv fem på eftermiddagen hade Mongolia lagt till i Bombay, och tåget till Kalkutta skulle avgå klockan åtta. Fogg sade farväl till sin motspelare vid schackbrädet, gav Passepartout i uppdrag att inköpa åtskilliga nödvändighetsartiklar och lade honom allvarligt på hjärtat att vara vid stationen före klockan åtta. Själv gick han för att få sitt pass påtecknat utan att kasta en blick på de många märkvärdigheter, som staden har att erbjuda främlingen: det ståtliga biblioteket, rådhuset, skeppsdockorna, bomullstorget, basarerna, synagogorna, de armeniska kyrkorna, den lysande pagoden på Malabar Hill med dess vittberömda torn, de underjordiska griftvalven på ön Elefanta, eller grottorna på ön Salsette, dessa märkliga minnen av buddhistisk byggnadskonst. Och då han kom ut från passbyrån, gick han direkt till bangården och intog sin middag.
Några ögonblick senare än Fogg lämnade även Fix Mongolia och begav sig skyndsamt till polismästaren. Han styrkte med papper, att han var detektiv, upplyste om stölden och redogjorde för sin åsikt om förövaren av brottet. Hade häktningsordern anlänt från London?
Nej, ingenting hade ankommit till herr Fix. Ordern hade avgått senare än herr Fogg och kunde således omöjligen ännu ha hunnit fram.
Fix kände sig »enkel» men försökte att av polismästaren utverka en häktningsorder mot Fogg. Detta försök misslyckades emellertid fullständigt, ty polismästaren förklarade, att det var en fråga, som hörde under Londonpolisens avdelning, och ensamt denna kunde således utfärda dylika order.
Fix hade sig väl bekant, att den engelska lagskipningen i fråga om den enskilda friheten icke känner till något godtycke, och därför fann han det lönlöst att envisas. Han hade sålunda ingenting annat att göra än vänta på sin order från London. Men han föresatte sig att hålla noggrann utkik på sin hemlighetsfulle bov under hela den tid denne skulle komma att uppehålla sig i Bombay. Ty han betvivlade aldrig ett ögonblick, att Fogg skulle dröja här några dagar, och så skulle ordern hinna anlända.
Passepartout hade haft samma åsikt ända tills hans husbonde bad honom göra åtskilliga inköp före tågets avgång. Det skulle således gå här som i Paris och i Suez! Ständigt framåt! Till Kalkutta således, om inte ännu längre! Han började alltmer tro, att det verkligen var fråga om en resa jorden runt, men han kunde ej annat än förundra sig över att ödet till Foggs följeslagare på denna färd utsett honom själv, som inte högre önskade än att få sitta i lugn och ro.
Sedan han gjort sina inköp, gjorde han en promenad runt om Bombays gator. Där voro stora människomassor samlade: européer från skilda länder, olika indiska stammar, var och en med sin särskilda dräkt och huvudbonad, armenier i fotsida rockar och eldsdyrkande parser[1] i svart mössa. Parserna höllo just ett stort festtåg.
Olyckligtvis åtnöjde sig icke Passepartout med att på avstånd betrakta det brokiga gatulivet. På vägen till bangården fick han nämligen syn på den stora pagoden på Malabar-höjden och greps av en ödesdiger lust att se, hur dess inre kunde ta sig ut.
Den stackars Passepartout var totalt okunnig om två saker: först och främst, att tillträde till vissa av de indiska templen är de kristna strängeligen förbjudet, och för det andra, att hinduerna själva aldrig få beträda dessa tempel utan att först ha dragit av skorna och satt dem vid dörren. Och engelska regeringen har för grundsats att på allt möjligt sätt visa försyn och vördnad för landets religion, vadan strängt straff drabbar den, som kränker dess föreskrifter.
Passepartout hade också nätt och jämnt hunnit inom dörren och stod just i all oskuld och beundrade det bländande glittret i templets ornament, då han med ens blev kullkastad på golvets heliga plattor. Tre präster rusade på honom, drogo av honom strumpor och skor och dunkade löst på honom, under det de uppgåvo höga tjut.
Men fransmannen var stark och vig och stod i nästa sekund åter på fötterna. Med ett väl riktat knytnävsslag och en spark fällde han två av sina vederdelomän, vilka besvärades av sina långa mantlar; därefter lade han benen på ryggen och sprang, förföljd av den tredje, som gav upp höga rop och sökte uppreta hopen mot den flyktande.
Klockan fattades inte mer än fem minuter i åtta, då Passepartout, barhuvad och barfotad, kom springande in på perrongen å bangården. Sakerna, som
han köpt, hade han tappat i folkträngseln eller i templet. På perrongen stod Fix. Han hade nu fått klart för sig, att Fogg ämnade fortsätta resan, varför han beslutat följa honom till Kalkutta och ännu längre, om så var nödvändigt. Passepartout såg icke polisagenten, men denne uppsnappade några ord av den skildring, som tjänaren gav sin husbonde angående det olyckliga tempelbesöket.
— Jag hoppas, att något dylikt aldrig ska hända dig mer! sade Fogg allvarsamt och steg upp i en kupé.
Passepartout följde efter utan att säga ett ord. Han var alldeles förbi och till på köpet utan skodon och hatt.
Fix ämnade just stiga upp i en annan kupé, då han plötsligt fick en idé. Han tog foten från vagnssteget, och ett flyktigt leende gled över hans anlete.
— Ett brott begånget på indisk mark — jag stannar kvar. Nu har jag honom!
I detsamma ljöd lokomotivets vissling, och tåget försvann i den dunkla natten.
- ↑ Parser = avkomlingar av de eldsdyrkande perser, som i början av 700-talet, då muhammedanerna erövrat Persien, togo sin tillflykt till nordvästra Indien.