Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 08
| ← Kap 7 |
|
Kap 9 → |
ÅTTONDE KAPITLET.
På Röda havet.
Ombord funnos en hel mängd civila och militära tjänstemän av alla grader. Dessutom en del yngre engelsmän, som med en eller annan million på fickan drogo ut till Indien för att där grunda någon inbringande handelsaffär. De kvinnliga passagerarna voro ej många men så mycket mera eleganta — de bytte om dräkt två gånger om dagen. Man utförde musik, man till och med dansade, när det var lugnt väder.
Men Röda havet är nyckfullt som alla långa, smala vatten och ofta mycket svårt att passera. När det blåste starkt, vare sig från afrikanska eller asiatiska sidan, rullade ångbåten förfärligt. Då pallrade sig damerna ned under däck, pianomusiken tystnade liksom sången, och ingen tordes mera tråda dansen. Men i storm som i lugnt väder styrde Mongolia oavbrutet mot sundet Bab-el-Mandeb.
Vad gjorde Fileas Fogg under denna tid?
Man skulle kunna tro, att han ängslig och tillintetgjord sysselsatte sina tankar med de vidriga vindarna, den starka sjögången, som hotade att göra maskinen otjänstbar, eller med någon annan av de olyckliga tilldragelser, som så ofta vålla att fartyg gå under eller nödgas söka hamn. Om Mongolia skulle drivas därhän, skulle Fogg förlora en dyrbar tid och hans planer stranda.
Fogg tänkte icke på något sådant — åtminstone lät han ej märka det. Han var alltid samme iskalle klubbledamot, vars lugn ingen motgång, ingen olyckshändelse kunde störa. Han gick lika oberörd av storm och sjögång som kronometrarna ombord. Sällan syntes han på däck. Han frågade synbarligen ej efter att se på detta minnesrika hav, som i mänsklighetens barndom varit skådeplatsen för så många stora och märkliga händelser. Han åt sina fyra mål om dagen utan att hans matsmältning bringades i oordning vare sig av ångbåtens slingring eller stampning.
Och dessemellan spelade han schack.
Vad beträffar Passepartout, hade han ingen aning om sjösjukans kval. Han hade en hytt i fören och åt med god matlust på reglementerade tider. Han började nästan tycka om att resa på detta sätt. Han bodde bra, åt bra, fick se märkvärdiga länder och folk, och dessutom hyste han den säkra övertygelsen, att äventyret skulle sluta i Bombay.
Dagen efter avfärden från Suez var det med ett visst nöje, som han på däck mötte den artige herre, som han träffat på kajen, då han landsteg i Egypten.
— Jag misstar mej bestämt inte, sade han och smålog förbindligt. Ni är den, som så välvilligt visade mej vägen i Suez?
— Åh, nu känner jag igen er. Tack för senast! Ni är den där märkvärdige engelsmannens tjänare?
— Precis, herr… herr?
— Mitt namn är Fix.
— Roligt att få återse er, herr Fix! Vart reser ni?
— Liksom ni till Bombay.
— Åh, så angenämt! Har ni gjort den turen förr?
— Många gånger. Jag är agent — agent för ångbåtsbolaget.
— Så. Då känner ni till Indien?
— Något — skulle jag tro! svarade Fix, som inte ville säga för mycket.
— Ett underligt land, eller hur?
— Mycket. Moskéer med torn, som kallas minareter, pagoder och andra tempel, tigrar och jätteormar, botgörare, som kallas fakirer, och danserskor, som man benämner bajadärer. Ni ska väl ta er tid att se er om lite?
— Vi ska väl hoppas det. En människa, som har alla skruvar i behåll, kan väl inte tillbringa sitt liv med att skutta från ångbåtar till järnvägståg! Ni ska få se, att den här gymnastiken slutar i Bombay.
— Och herr Fogg mår bra?
— Utmärkt! Och jag också; jag är hungrig som en varg vid vartenda mål. Se, sjön suger, som ordspråket säjer.
— Er husbonde syns aldrig på däck!
— Nej, han är inte nyfiken.
— Vet ni, att den där historien om en resa jorden runt förefaller lite hemlighetsfull — kanske det gäller någon hemlig beskickning?
— Därom har jag ingen aning, och, vet ni, jag skulle inte heller vilja offra tre öre för att få veta det.
Från den dagen träffades Fix och Passepartout ofta och hade små muntra samtal; ibland togo de sig till och med en grogg eller ett glas porter i baren. Passepartout tyckte, att Fix var en trevlig karl.
Ångaren ilade emellertid hastigt framåt. Den trettonde fick man sikte på Mocka, som låg omslutet av en gördel av förfallna murar, ovanför vilken en eller annan grönskande dadelpalm höjde sig. På avstånd kunde man skönja stora kaffefält, som sträckte sig uppåt bergen. Passepartout var högst intresserad av denna stad och påstod till och med, att den med sina ringmurar och sin cirkelformiga skans gjorde intrycket av en kaffekopp med tillhörande »öra».
Följande natt styrde Mongolia ut genom Bab-el-Mandeb, ett arabiskt namn, som betyder »tårarnas port», och den fjortonde fälldes ankar vid Aden. Här skulle kol intagas. Detta dröjsmål på fyra timmar kunde ej oroa Fogg, ty dels stod det upptaget i resehandboken, dels hade Mongolias maskinist låtit det gå raskt undan, så att ångaren anlänt till Aden på kvällen den fjortonde i stället för på morgonen den femtonde. Fogg hade således vunnit femton timmar.
Han och Passepartout stego i land och fingo sitt pass påtecknat. Därpå gingo de åter om bord, och Fogg slog sig åter ned vid schackbrädet. Fix följde dem på avstånd med giriga blickar.