Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 11
← Kap 10 |
|
Kap 12 → |
ELFTE KAPITLET.
En gångare så god.
Klockan åtta på morgonen stannade tåget på en öppen plats i skogen, omgiven av halmtäckta hyddor och arbetarkojor. Konduktören gick längs med tåget, öppnade dörrarna och ropade:
— Avstigning!
Fogg och översten sågo på varandra. Vad kunde meningen vara? Varför höll tåget mitt inne i en skog av tamarinder?[1] Passepartout var icke mindre förbluffad; han skyndade ut och återkom strax.
— Järnvägen har tagit slut! ropade han med full hals.
— Vad menar ni? sporde översten.
— Tåget går inte längre.
Översten och Fogg stego ner ur vagnen och vände sig till konduktören.
— Var är vi?
— I Kholby.
— Ska vi stanna här?
— Ja, banan är inte färdig.
— Inte färdig?
— Nej, på en sträcka av ett par dagsresor finns inga skenor, men vid Allahabad fortsättes färden igen.
— Men i tidningarna har det ju stått, att banan är färdig?
— Tidningarna har misstagit sig.
— Ni säljer ju biljetter från Bombay till Kalkutta! utropade översten, som började bli het.
— Det förstås, men alla resande vet, att de får frakta sig själva mellan Kholby och Allahabad, genmälde konduktören.
Översten var rasande, och Passepartout kände en brinnande längtan att få klå upp den stackars konduktören, som ju inte rådde för att banan ej räckte fram.
Fileas Fogg stod lugn som vanligt.
— Herr överste, sade han. Vi får väl tänka ut ett medel att komma fram till Allahabad.
— Ja, det här oväntade avbrottet vänder upp och ned på edra planer, herr Fogg! sade översten deltagande.
— Det var inte oförutsett.
— Visste ni, att banan inte räckte längre…?
— Nej, men jag visste, att förr eller senare ett hinder skulle resa sig på min väg. Detta betyder litet eller intet. Jag har hittills vunnit två dagar, och de kommer mig nu väl till pass. Den tjugufemte på middagen avgår en ångare från Kalkutta till Hongkong, och i dag har vi den tjuguandra. Vi ska i rätt tid komma till Kalkutta.
De sökte få en vagn, men fast de vandrade igenom hela byn, voro alla deras ansträngningar fruktlösa. Andra resande, som på förhand haft kännedom om tågavbrottet, hade hållit sig framme och hyrt alla åkdon.
— Jag går till fots, sade Fogg helt enkelt.
Passepartout såg på sina pärlstickade tofflor och såg slokörad ut vid tanken på att han skulle nödgas gå med dessa obekväma tingestar. Ack, om hans husbonde ändå hade blivit hemma i London!
Lyckligtvis hade han under sina efterforskningar i byn fått en idé, och den framlade han nu.
— Jag tror, att jag har fått reda på ett bra transportmedel! sade han.
— Och det är?
— En elefant, som tillhör en nära intill boende hindu.
— Låt oss gå och se på elefanten! sade Fogg.
Fem minuter senare stodo de resande utanför en hydda, belägen intill en inhägnad plats, som var omgiven av höga palissader. I hyddan bodde en hindu, och i inhägnaden betade en elefant, som var tam och lydde namnet Kioni.
Fileas Fogg beslöt använda elefanten som gångare till Allahabad, men ägaren ville på intet villkor hyra ut djuret. Elefanterna, i synnerhet hanarna, bli nämligen allt mera sällsynta i Indien och stå knappast mera att få för pengar.
Fogg var envis. Han bjöd 250 kronor i timmen i hyra för elefanten men fick nej. 500 kronor i timmen? Avslag. 1,000 kronor i timmen? Nej, alltjämt nej.
Passepartout krökte sig som en mask, när hans husbonde fördubblade buden, men hinduen var obeveklig. Och dock var det inga småslantar, som erbjödos. Om elefanten på femton timmar bar de resande fram till Allahabad, skulle han åt sin ägare tjäna in den nätta summan av 15,000 kronor.
Fogg tog saken kallt. Han föreslog nu hinduen att sälja elefanten och bjöd genast 20,000 kronor för honom. Ägaren förklarade visserligen, att han inte till något pris ville sälja Kioni, men hans giriga blickar visade, att han blott önskade få så stor köpeskilling som möjligt.
Översten tog Fileas Fogg avsides och rådde honom att väl betänka sig, innan han ytterligare stegrade sitt anbud. Fogg genmälde, att han hade betänkt sig, men att om han så skulle betala tjugu gånger så mycket för elefanten, skulle han ha den — ty han behövde den.
Och så bjöd han 25,000, 30,000 kronor. Hinduen vägrade. 35,000 kronor? Nej. 40,000 kronor? Fortfarande nej. 45,000 kronor. Hinduen tvekade. 50,000 kronor!
Då slog han till.
Passepartout hade följt hela detta uppträde med ängslig spänning. Han var ömsom röd, ömsom blek. Då köpet var avslutat, utbrast han:
— Det var gräsligt vad elefantkött måtte vara dyrt!
Nu gällde det blott att få tag i en lämplig förare. Det gick lätt nog. En ung parser med klokt ansikte erbjöd sin tjänst och blev antagen av Fogg, som för att sporra honom lovade honom en storartad lön.
Föraren lade nu ett täcke på elefantens rygg och fäste på ömse sidor en korg, som just inte erbjöd någon synnerligen bekväm sittplats.
Fogg erbjöd översten en plats på Kioni — en person mer kunde ej i nämnvärd grad trötta den väldiga elefanten. Översten tackade naturligtvis och tog plats i den ena korgen, Fileas Fogg i den andra. Och sedan Passepartout varit åstad för att köpa matvaror, satte han sig gränsle över djurets rygg, föraren tog plats på elefantens hals, och så bar det av in i täta palmskogen.
Vägvisaren tog en genväg, som skulle vara fem mil kortare än den uppgångna vägen. Fogg och översten, som sutto nedsjunkna i sina korgar ända upp till halsen, blevo duktigt mörbultade, då elefanten började lunka, men de togo saken lugnt, tego och ledo. De kunde knappast se en skymt av varandra.
Passepartout hade kommit så högt upp, att han hade all möjlig möda att hålla sig kvar. Han kastades än fram på djurets hals, än på dess länder, men han log förnöjd under sina luftsprång och plockade då och då ur fickan upp ett stycke socker, som den kloke Kioni tog med sin snabel utan att ett ögonblick sakta sin fart. Det påminde Passepartout om den gamla, goda tiden, då han uppträdde som konstberidare, lindansare och pajas. Det var ändå rätt bra, att han i sin ungdom fått lära sig hålla balansen.
- ↑ Tamarind = ett till ärtväxternas rike hörande träd, vars baljor innehålla en välsmakande syrlig märg.