Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 12
| ← Kap 11 |
|
Kap 13 → |
TOLFTE KAPITLET.
En syn i skogen.
Efter ett par timmars färd hejdade föraren elefanten och lät honom vila ut en stund. Det väldiga djuret släckte sin törst i en närbelägen bäck och började sedan beta i småskogen. Översten var förtjust i denna korta vila, ty hans lemmar voro alldeles sönderbråkade. Fogg tycktes däremot vara lika frisk och kry, som om han stigit upp från sin mjuka bädd hemma i London.
— Den karlen måtte vara av järn! utbrast översten och såg på honom med beundrande blickar.
— Av stål! sade Passepartout, stolt å sin herres vägnar.
Fransmannen tillagade en enkel frukost, och vid middagstiden bröto de åter upp.
Landskapet antog nu en mera vild prägel. De foro ej längre genom stora skogar utan genom dungar av tamarinder och dvärgpalmer, som omväxlade med stora, torra, nakna slätter, i vilkas utkanter man skönjde spensliga, lågstammiga träd och stora klippblock. Hela detta område, som sällan genomfares av resande, är bebott av en vild folkstam, som genom ett strängt vidhållande av den gammal-indiska religionens alla egendomliga bruk blivit grym och blodtörstig. Engelsmännens välde har ej kunnat vinna fast fot i dessa trakter, som lyda under rajas, vilka äro nästan omöjliga att kuva i dessa svåråtkomliga tillhåll inne bland Vindhya-bergen.
Allt emellanåt såg man på avstånd band av infödingar med ett lömskt utseende; de gjorde hotande åtbörder, när de sågo elefanten lunka framåt. Föraren höll sig på så långt avstånd från dem som möjligt av fruktan att råka ut för obehag. Högst få djur syntes till; endast några enstaka apor, som togo till flykten, under det de visade tänder och gjorde löjliga grimaser och höga luftsprång, som i synnerhet roade Passepartout, där han satt och skumpade på elefantens rygg.
Vid åttatiden på kvällen hade de hunnit över högsta kedjan av Vindhya-bergen och gjorde halt i en förfallen hydda på norra sluttningen. De voro nu halvvägs.
Natten var kall. I det inre av hyddan uppgjorde föraren en eld av torra kvistar. Kring denna samlade sig de resande, och kvällsvard dukades upp av de i Kholby inköpta matvarorna. Trötta och mörbultade, som färdemännen voro, gjorde de föga heder åt Passepartouts anrättning; samtalet gick trögt, och snart hördes ljudliga snarkningar. Vägvisaren vakade bredvid elefanten, som stödde sig mot en stor trädstam och inom kort insomnade.
Klockan sex på morgonen satte man sig åter i gång, i hopp att redan samma afton hinna fram till Allahabad. På det sättet skulle Fogg blott förlora en del av de två dygn, som han vunnit från resans början.
Det bar nedför bergsryggens nedersta sluttningar, och Kioni travade raskt på. Föraren undvek helst bebodda platser, då han ansåg sig säkrare i de öde dalsänkorna, där tillflödena till den stora Ganges upprinna. Mot middagstiden gjordes halt under en grupp pisanger. Näst palmerna gives det måhända knappast någon växt, som har vidsträcktare användning än denna. Bladen, som ofta uppnå en längd av tre meter, begagnas till dukar o. d., av stammens inre förfärdigas de starkaste tåg liksom de finaste vävnader, och frukterna, som kallas bananer, äro söta och mjöliga, hälsosamma och närande som bröd och läckra som grädde; av dem kan man även bereda vin och läskedrycker. Också föllo de våra resande synnerligen på läppen.
Färden fortsattes, och Kioni hade redan ett par timmar travat genom en tät skog, då han plötsligt började visa tecken till oro och tvärstannade.
— Vad står på? frågade översten och dök upp med huvudet ur sin korg.
— Jag vet inte, svarade föraren sakta och spetsade öronen, ty genom de täta busksnåren hördes ett besynnerligt sorl, som om en stund blev lättare att urskilja.
Det lät som sång av människoröster och klang av mässingsinstrument. Passepartout var idel öga och öra. Fogg satt lugn som en filbunke och sade icke ett ord. Föraren hoppade ned, band elefanten vid ett träd och försvann i de tätaste snåren. Om en liten stund var han tillbaka.
— Det är ett festtåg av indiska präster, viskade han. Om det är möjligt, bör vi söka undgå deras uppmärksamhet.
Han löste elefanten och förde honom in i ett tätt snår. Därefter bad han, att de resande skulle hålla sig stilla och icke hoppa ned. Själv stod han färdig att ögonblickligen klättra upp på Kioni, om det skulle bli nödvändigt att fly, men han hoppades, att skaran skulle tåga förbi utan att få syn på dem, ty det täta bladverket dolde dem fullständigt.
Allt närmare hördes det skärande missljudet av människoröster och instrument; entoniga sånger urskildes genom oväsendet från trummor och cymbaler eller två lika stora metallbäcken, som slås mot varandra och framkalla ett skrällande larm. Snart syntes tåget på bortåt femtio stegs avstånd från den plats, där de resande höllo sig dolda och spejade mellan blad och grenar.
Främst kommo prästerna, klädda i huvudbonader av samma form som våra biskopsmössor och långa, broderade mantlar. Efter dem följde män, kvinnor och barn, vilka uppstämde ett slags begravningssång, som emellanåt avbröts av slag på cymbaler och tam-tam, en skiva av tunn metall. Sedan kom en vagn med stora hjul, vilkas ekrar och lötar voro formade som ett flätverk av ormar, och överst på denna vagn, som drogs av två par rikt utstyrda zebu eller oxar med fettpuckel över bogen, tronade en vederstygglig bildstod med fyra armar, stirrande ögon, tovigt hår, tunga, som hängde långt ut ur munnen, tjocka läppar, som voro målade blodiga med betel eller saften av arekapalmens blad. Kring bildstodens hals slingrade sig ett halsband av dödskallar, om dess midja en gördel av avhuggna händer. Den stod upprätt på en kullslagen, huvudlös jätte.
Översten igenkände denna bildstod.
— Gudinnan Kali, dödens och kärlekens gudinna, viskade han.
— Det var en fasig kärleksgudinna, mumlade Passeparout. Jag har då aldrig sett en hemskare fågelskrämma!
Föraren gjorde tecken, att de skulle hålla sig tysta.
Runt kring vagnen med bildstoden vimade det av gamla tiggarmunkar, s. k. fakirer, som dansade och flängde som förryckta och besatta av onda andar. Deras anleten voro målade med strimmor av gulockra samt betäckta med korsvis ojorda skåror, ur vilka blodet droppvis sipprade fram.
Passepartout kände blodet isas i ådrorna vid deras åsyn.
Efter fakirerna följde några bramapräster i praktfulla österländska dräkter. De släpade med sig en kvinna, som knappast förmådde stå på benen.
Hon var ung och skär i hyn som en europeisk kvinna.
Hennes huvud, hals, axlar, öron, armar, händer och tår voro fullsatta med smycken, armband, ringar, spännen och ädelstenar. En guldstickad mantel slöt sig om hennes smidiga gestalt.
Tätt efter henne kom en livvakt, väpnad med dragna sablar och långa, i bältet instuckna pistoler med konstnärligt etsade kolvar. Denna livvakt forslade ett lik på en bärstol, liket av en åldring, som ännu efter döden bar en praktfull indisk furstedräkt: pärlbroderad turban, en mantel, invävd med silke och guld, en gördel av kaschmir, glittrande av diamanter, och de utsöktaste vapen, som pläga bäras av en indisk raja.
Bakom båren kom en flock spelmän, och tåget slöts av en skara svärmare, vilkas vilda skrän stundom överröstade själva musikens örondövande larm. Så småningom avlägsnade sig processionen.
Passepartout andades lättare.