←  Kap 12
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Fogg visar, att han har hjärta
Kap 14  →


[ 63 ]

TRETTONDE KAPITLET.
Fogg visar att han har hjärta.

Översten betraktade all denna ståt med en djupt vemodig blick och vände sig därpå till föraren.

— Ett frivilligt människooffer? sporde han.

— Ja, nickade föraren.

— Jag förstår inte, anmärkte Fogg.

[ 64 ]— Kvinnan, som vi såg, ska brännas!

— Vem var det gamla gubbkräket? frågade Passepartout.

— Det var liket av hennes make, en oberoende furste, raja över Bundelkund. På hans bår ska hon levande brännas.

— Såå? svarade Fogg utan minsta darrning på rösten. Fortlever ännu dessa vilda plägseder i Indien? Har ej engelsmännen kunnat utrota dem?

— På de flesta platser av halvön har dessa offer upphört, men vi har ingenting att säga i dessa trakter och minst i Bundelkund. Hela norra sluttningen av Vindhya-bergen är också en skådeplats för oupphörliga rov, rån och mord.

— Levande bränd! Och så vacker! mumlade Passepartout.

— Om hon inte lät levande bränna sig, sade översten allvarligt, skulle hennes lott bli outsägligt beklagansvärd. Mannens släkt skulle raka av hennes lockar, kasta några nävar ris till henne, knuffa och misshandla henne, ja, betrakta henne som ett orent djur, och slutligen skulle hon få dö i en vrå som en skabbig hund. Också är det kanske oftare fruktan för denna fasansfulla framtid, som driver de arma änkorna upp på bålet, än någon saknad efter den avlidne eller religiöst svärmeri. Någon gång är emellertid ett sådant offer alldeles frivilligt, så att ej ens regeringens kraftiga ingripande förmår hindra det.

— Vad människor kan vara dumma! utbrast Passepartout.

— När jag för några år sedan bodde i Bombay, fortsatte översten, kom en ung änka till guvernören och bad att få bli bränd tillsammans med sin hädan[ 65 ]gångne mans lik. Guvernören vägrade naturligtvis, men änkan flyttade till en oberoende raja och lät där bränna sig.

— Det var också ett nöje! menade Passepartout.

— Men det offer, som här ska äga rum i daggryningen, är inte frivilligt, sade föraren. Det vet varenda människa i Bundelkund.

— Hon syntes emellertid inte göra motstånd.

— Man har bedövat henne med rök av hampa och opium.

— Vart fördes hon nu? sporde Fogg.

— Till avgudatemplet i Pillaji, en halv mil härifrån. Där ska hon bli i natt, och när morgonen gryr, ska hon föras till bålet, sade föraren.

Därpå ledde han elefanten ut ur dungen och klättrade upp på dess hals. Just som han med en vissling skulle sätta djuret i gång, hejdades han av Fogg.

— Om vi skulle rädda kvinnan? sade denne vänd till översten.

— Rädda henne? utropade sir Cromarty förbluffad.

— Jag har ännu tolv timmars vinst — dem skulle jag kunna använda.

— Kör! Ni har hjärtat på rätta stället, ni! fortsatte översten, gripen av undran och beundran.

— Ja, när jag har tid, invände Fileas Fogg enkelt.

Passepartout fick ej fram ett ord av idel förvåning.