Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 14
| ← Kap 13 |
|
Kap 15 → |
FJORTONDE KAPITLET.
Utanför avgudatemplet.
De var ett svårt, djärvt, kanske outförbart företag. Fogg löpte fara att förlora sin frihet, och hans resa skulle måhända i följd därav misslyckas. Men han tvekade ej ett ögonblick, och översten var genast med på saken.
Passepartout var alldeles hänryckt. Han började riktigt hålla av sin husbonde.
— När allt kommer omkring, är där ändå känsla i vaxkabinettsfiguren, tänkte han.
Men vilket parti skulle föraren ta? Det var nödvändigt att förvissa sig därom, och översten frågade honom rent ut.
— Vi är av samma stam, kvinnan och jag, svarade parsern, och gärna ska jag bistå er vid försöket att rädda henne.
— Bra, sade Fogg.
— Men ni ska betänka, tillade föraren, att om vi blir gripna, sätter vi inte blott livet på spel, utan vi utsätter oss också för de förfärligaste marter.
— Jag vet det, svarade Fogg. Vi får väl vänta, tills det blir mörkt, innan vi företar någonting?
— Naturligtvis.
Och därpå berättade föraren, vad han visste om den unga kvinnan, över vars huvud ett så hotande öde nu svävade.
Hennes namn var Aoda.
Vida bekant för sin skönhet, var hon dotter till en rik parsisk köpman i Bombay. I denna stad hade hon erhållit en fullkomligt engelsk uppfostran, och man skulle kunnat tro, att hon var av europeisk härkomst, när man tog hänsyn till hennes sätt att föra sig och hennes kunskaper. Hennes föräldrar dogo, och så blev hon gift med den gamle rajan i Bundelkund. Efter tre månaders äktenskap blev hon änka. Då hon väl kände den lott, som väntade henne, tog hon till flykten men greps genast. Som rajans släkt hade fördel av hennes död, var hennes dom utan vidare fälld, och nu syntes ingen möjlighet för henne att undgå döden.
Denna skildring styrkte helt naturligt Fogg och översten i deras ädla beslut. Det bestämdes, att föraren skulle ställa färden till templet i Pillaji. En halvtimme senare gjorde de halt vid en uthuggning i skogen ungefär femhundra steg från pagoden. Denna kunde man ej se, men människomassans tjut och skrän urskildes tydligt.
Nu gällde det att finna bästa sättet att tränga fram till det olyckliga offret. Föraren kände väl till pagoden, där den unga kvinnan med all säkerhet var instängd. Skulle man kunna bana sig väg dit genom någon av ingångarna, sedan vakten som vanligt berusat sig och fallit i sömn, eller skulle man nödgas göra ett hål i muren? Ja, därom kunde intet beslut fattas förrän i sista stund. Men säkert var, att kvinnan måste föras bort under nattens lopp — i gryningen skulle hon ledas till bålet, och då kunde ingen mänsklig makt rädda henne.
Fogg och hans följeslagare beslöto alltså att avbida nattens inbrott.
Vid sextiden började det skymma, och då gingo de ut på spaning runt om pagoden. Fakirernas skrän började dö bort. De hade förmodligen enligt sin vana rökt opium och voro nu bedövade. Möjligtvis skulle det lyckas att smyga sig förbi dem och komma fram till templet.
Föraren gick främst, och alla smögo ljudlöst fram genom, skogen. Sedan de i fem minuter krupit fram under grenarna, kommo de till brädden av en liten bäck, och de kunde nu se en hög av uppstaplad ved. Den upplystes medelst facklor av järn, som buro skålar, däri harts eller kåda brann. Det var bålet, uppfört av det dyrbara, välluktande röda sandelträdet och indränkt med rosenolja. Ovanpå detsamma vilade rajans balsamerade kropp, och hundra steg därifrån avtecknade sig pagoden, vars smärta minareter framträdde i dunklet ovan trädtopparna.
— Kom! viskade föraren.
Och med yttersta försiktighet gled han framför de andra genom det höga gräset. Det var nu alldeles tyst, och man hörde endast vindens sus i trädens kronor.
Vid en öppen, av facklor belyst plats hejdade föraren sina steg. Marken var övertäckt av människor, som opiumruset sänkt i tung sömn. Det var som om man stått vid ett slagfält; män, kvinnor och barn lågo huller om buller.
Mellan trädens massor skymtade dunkelt i bakgrunden templets väldiga former, men till förarens missräkning vakade rajans livvakt och vankade av och an vid ingången med dragna sablar och rykande facklor. Troligen höllo präster vakt i det inre av pagoden.
Föraren vågade ej framtränga längre; han insåg, att de ej kunde med våld bana sig väg till pagoden, och förde därför sina följeslagare avsides. Fileas Fogg och översten förstodo, att ett anfall på denna punkt skulle vara vanvettigt.
— Låt oss vänta! föreslog översten. Klockan är ännu bara åtta, och kanske dukar även livvakten under för sömnen.
Sällskapet slog sig alltså ned under ett träd och väntade. Men vad tiden syntes dem alla lång! Allt emellanåt smög sig föraren in i snåren och gjorde sina iakttagelser. Men alltjämt vakade rajans livvakt med flammande facklor, och genom pagodens fönster utträngde ett svagt ljussken.
Ända till midnatt blev allt sig likt. Det var klart, att man ej kunde hoppas på försumlighet från livvaktens sida — den hade säkerligen icke fått ta del i opiumfesten. Man måste således försöka på annat sätt och söka åstadkomma en öppning å pagodens mur. Frågan var nu, huruvida prästerna därinne voro lika vakna som livvakten där ute.
Ny överläggning hölls, och föraren förklarade sig villig att föra dem till pagoden. De måste göra en lång omväg för att obemärkta kunna nalkas dess baksida, varför de ej kommo fram förrän vid halvett-tiden. Men de mötte ingen på vägen, och vid den sidan av pagoden fanns ingen vakt utsatt, troligen därför, att där varken funnos dörrar eller fönster.
Det var en skum natt. Månen stod i sista kvarteret, befann sig nätt och jämt över synkretsen och var dessutom stundtals övertäckt av tunga moln. De höga träden gjorde dunklet ännu djupare.
Sålunda hade de hunnit fram till muren, men därmed var ju föga vunnet — det gällde nu att bana sig väg genom densamma. Fogg och hans följeslagare hade inga andra för ändamålet användbara verktyg än sina pennknivar. Lyckligtvis bestodo templets väggar blott av tegel och trä och borde sålunda ej vara så svåra att genombryta; sedan man bara brutit lös en tegelsten, skulle de andra utan svårighet kunna åtkommas och uttagas.
Föraren och Passepartout arbetade var på sin sida för att åstadkomma en öppning i väggen om två fots bredd och undveko sorgfälligt allt buller. Arbetet gick raskt, och allas hjärtan klappade av otålighet. Då ljöd med ens ett rop från templets inre och besvarades ögonblickligen från vakten utanför. Passepartout och föraren avbröto sitt arbete. Vad stod på? Voro de upptäckta? Varför gjordes alarm?
Här var ingen annan råd än att draga sig tillbaka, tills bullret tystnat. Om en stund skulle de säkerligen kunna återgå till sitt arbete. Fogg och översten sökte också skydd under det täta lövverket och hoppades, att allt åter skulle bli tyst.