Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 15
| ← Kap 14 |
|
Kap 16 → |
FEMTONDE KAPITLET.
Passepartout får en idé.
Men i detsamma ryckte en vaktavdelning fram och fattade post vid pagodens baksida. Allt närmande var omöjligt.
Alla fyra kände en djup missräkning. Hur skulle de nu kunna rädda den arma kvinnan, då det ej gavs någon möjlighet att tränga in till henne? Översten bet sig i naglarna. Passepartout skar tänder, och föraren hade all möjlig möda att hålla honom tillbaka. Endast Fogg stod lika lugn som alltid.
— Vi har intet annat att göra än att fortsätta resan, sade översten med låg röst.
— Det är vår enda utväg, sade föraren.
— Vänta, bad Fogg.
— Vänta? Ännu längre? genmälde översten. Snart är det dager.
— Är jag i Allahabad i morgon middag, är det tids nog; en utsikt kan erbjuda sig i sista stund.
Översten skakade på huvudet. Varpå väntade denne kallblodige engelsman? Ämmade han i själva det avgörande ögonblicket rusa fram och rycka den unga änkan från hennes bödlar? Men det skulle ju vara fullkomligt vanvett! Denne man tänkte annars så lugnt och klart!
Emellertid gick översten in på att vänta, och föraren visade dem alla vägen till främre delen av den öppna platsen. Där kunde de bakom en grupp höga träd hålla ögonen på den sovande folkhopen och avbida skådespelets vidare utveckling.
Passepartout hade klängt upp på de nedersta grenarna av ett träd. Som en blixt for en idé genom hans hjärna. Till en början avvisade han denna tanke såsom höjden av dårskap. Men den återkom beständigt, och ju mera han ruvade på den, dess mera lockade den honom.
— Varför inte? tänkte han. Det är åtminstone en utväg, och vi har just inte så många att välja på. Och när man har att göra med sådana dummerjönsar som de här skränfockarna, bör det kunna gå…
Emellertid yttrade han icke ett ord till någon av de andra utan gled smidig som en ål nedför trädets grenar, som berörde marken, och försvann i snåren.
Timmarna skredo långsamt hän, och snart bebådades dagens ankomst av ljusa strimmor i öster, ehuru mörkret ännu rådde i skogen.
Med ens blev det liv i den domnade massan. Här och där reste sig människor. Tam-tam-slagen skrällde, sångerna och tjuten togo åter sin början.
Stunden var inne — den olyckliga skulle föras till döden. Tempelportarna öppnades, och ett starkt ljussken strömmade ut. Fogg och översten kunde nu i den skarpare belysningen se den dödsdömda, som leddes ut av två präster. Det såg ut, som om den arma kvinnan med en sista ansträngning av själv- bevarelsedrift sökte skaka av sig sömnmedlets bojor och slita sig lös från bödlarna. Överstens hjärta var nära att sprängas av harm, och när han krampaktigt grep Foggs hand, kände han, hur denne höll sin kniv dragen.
Hopen satte sig i rörelse. Den unga kvinnan hade återfallit i vanmakt i följd av röken från hampan och sorlet omkring henne. Hon bars mitt igenom fakirernas skara, som beledsagade henne under ett ohyggligt mässande.
Fogg, översten och föraren slöto sig till tågets sista led och smögo långsamt fram. Ett par minuter senare stodo de vid randen av bäcken, knappa femtio steg från bålet, där rajans kropp låg. I halvdunklet kunde de se kvinnan ligga medvetslös och orörlig vid sidan av makens lik.
En fackla hölls in till bålet, och det av olja genomdränkta träet fattade genast eld…
I detta ögonblick måste översten och föraren gripa och med våld hålla Fogg tillbaka, ty han ville i ett ögonblick av ädel men ändamålslös självuppoffring rusa hän till bålet. Redan hade han lösgjort sig från deras tag, då något sällsamt inträffade. Ett rop av förfäran ljöd ur allas mun, och hela folkmassan störtade, slagen av skräck, till marken. Skulle den gamle rajan inte vara död!!!
Man såg honom plötsligt resa sig upp som en vålnad, lyfta den unga kvinnan i sina armar och stiga ned från bålet genom virvlar av rök, som gåvo honom ett spöklikt utseende.
Fakirer, präster, livvakt — alla lågo de tramstupa, stumma av fasa, och vågade ej lyfta upp sina ögon inför ett sådant under.
Det medvetslösa offret bars bort, och de kraftiga armarna tycktes ej tyngda av den vackra bördan. Fogg och översten stodo ensamma upprätt, mållösa av undran, och föraren spärrade upp ögonen.
Passepartout då?
Den återuppståndne rajan nalkades den plats, där Fogg och översten stodo som fastväxta i jorden, och viskade andtruten:
— Kom! Skynda er!
Det var Passepartout själv!
Det var han, som genom nattens mörker och facklornas rök smugit sig bort till bålet! Det var han, som klättrat upp och ryckt den arma kvinnan ur dödens käftar samt sedan med otrolig djärvhet
spelat rajans roll och lyckats komma oskadd med henne genom den förfärade hopen.
Ett ögonblick senare sutto de alla på elefanten, som i hastigt trav försvann i den täta skogen.
Det var också på tiden.
Prästerna hade småningom hämtat sig från sin förskräckelse, och när de sågo rajans lik på det brinnande bålet, förstodo de, att man ryckt ifrån dem deras offer. De rusade in i skogen, åtföljda av livvakten, som sköt åt alla håll och upphävde förfärliga tjut. En kula gick igenom Foggs hatt, men elefanten sprang så fort, att våra resande snart voro utom skotthåll för både pilar och kulor.