←  Kap 17
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Det ser illa ut för Fileas Fogg
Kap 19  →


[ 82 ]

ADERTONDE KAPITLET.
Det ser illa ut för Fileas Fogg.

När tåget stannade på perrongen, skyndade Passepartout först ut ur kupén; därnäst kom Fileas Fogg, som hjälpte ned sin följeslagarinna. Han ämnade bege sig direkt till Hongkongbåten, då han ej ens ett ögonblick ville lämna fru Aoda ensam i ett land, där hon hotades av tusen faror.

Just då de skulle gå från stationen, närmade sig en polistjänsteman.

— Är det herr Fileas Fogg? sporde han.

— Ja.

— Och detta är er betjänt?

— Ja.

— Var så goda och följ mig, båda två!

Fogg förändrade icke en min. Framför honom stod en lagens ställföreträdare, och lagen är varje engelsman helig. Passepartout ville däremot göra invändningar, men polisbetjänten vidrörde honom med sin ämbetsstav, och husbonden gav honom ett tecken att ögonblickligen lyda.

— Kan denna unga dam få följa med? sporde Fogg.

— Det går an, svarade polistjänstemannen och förde dem till ett fyrhjuligt åkdon, förspänt med två hästar.

Sedan alla satt sig upp, bar det av. Ingen yttrade ett ord under färden, som varade tjugu minuter.

[ 83 ]Först bar det av genom »den svarta staden» med dess trånga gator och ruskiga lerkyffen. Här vimlade en smutsig och förtryckt befolkning från alla världens kanter. Sedan kom man in i den europeiska stadsdelen, som erbjöd en gladare anblick genom sina lätta och behagliga tegelstensbyggnader i skuggan av kokospalmer och med utsikt över en hel skog av master i hamnen. Ehuru det var så tidigt på morgonen, vimlade gator och promenader av eleganta ryttare och präktiga åkdon med frustande hästar.

Vagnen stannade utanför ett förfallet hus. Polismannen lät de åkande stiga ur och förde dem till ett rum, vars fönster voro försedda med galler.

— Klockan halv nio ska ni inställa er inför domaren Obadja, sade han, och därpå reglade han dörren.

— Vi är fångar, sade Passepartout med ynklig min och föll handlöst ned på en stol.

— Det är för min skull ni är förföljda! För det ni räddat mig! Ack, lämna mig åt mitt öde! bad Aoda.

Hennes darrande stämma vittnade om hennes rörelse.

— Det är inte möjligt! sade Fogg lugnt. Hur skulle bramaprästerna våga framkomma inför en engelsk domstol med en anklagelse för något dylikt? Det måste bero på något misstag.

Och han förklarade, att han i alla händelser inte skulle överge henne utan enligt sitt löfte föra henne till Hongkong.

— Ja, men båten går klockan tolv! sade Passepartout.

[ 84 ]— Dessförinnan är vi ombord, genmälde Fogg lugnt.

Tonen var så tvärsäker, att Passepartout sade för sig själv:

— Ja visst — dessförinnan är vi ombord.

Men han kunde ändå inte känna sig riktigt lugn.

Klockan halv nio öppnades dörren åter, och polismannen förde in fångarna i ett angränsande rum. Det var synbarligen domsalen, och åhörarplatserna voro redan upptagna av en stor skara nyfikna, både européer och infödingar.

Fogg, Aoda och Passepartout fingo sätta sig på de anklagades bänk mitt emot domarens och notariens stolar. Strax därefter inträdde de båda magistratspersonerna.

Domaren Obadja var en stor, mycket fetlagd man. Han nedtog från en krok en peruk, såsom sed är vid de engelska domstolarna, och satte den helt vårdslöst på huvudet.

— Ropa första målet! sade han.

Men i detsamma förde han handen till hjässan och utbrast:

— Vad vill det här säga! Det är ju inte min peruk!

— Nej, jag tror nästan det är min! medgav notarien.

— Min käre notarie! Inte tycker ni, att en domare kan avkunna en laglig dom i en notaries peruk.

— Nej, det förstås, sade notarien ödmjukt.

Och så bytte de peruker, under det Passepartout satt som på nålar och bara såg på klockan, vars visare ilade åstad med olycksbådande hastighet.

— Ropa första målet! upprepade domaren.

[ 85 ]
Inför domstolen.

[ 86 ]— Fileas Fogg? sade notarien.

— Här.

— Passepartout?

— Det är jag.

— Det är bra.

— Nej, det är inte alls bra, mumlade Passepartout.

— Sedan två dagar spanar man efter er vid alla tåg från Bombay, sade domaren.

— Varför anklagar man oss? sporde Passepartout otåligt.

— Det ska ni nog få veta.

— Nå, det var ändå väl! sade Passepartout halvhögt.

— Jag är engelsk undersåte, sade Fogg, och jag har rätt att…

— Har man ej visat er vederbörlig aktning? avbröt domaren.

— Jo.

— Gott. Ropa käranden!

En dörr öppnades och en rättstjänare släppte in tre hinduiska präster.

— Kunde just tro det — där har vi de kanaljerna, som ville bränna min unga änka! sade Passepartout förargad.

Prästerna ställde sig framför domaren, och notarien uppläste en anklagelse mot Fogg och hans betjänt för helgerån, i det de vanhelgat en plats, som var invigd till Bramas dyrkan.

— Har ni förstått? sporde domaren Fogg.

— Ja, svarade Fogg och såg på klockan.

— Erkänner ni?

— Ja.

— Nå, då är saken klar.

[ 87 ]— Men nu skulle jag i min tur vilja fråga dessa tre präster, vad de förehade i pagoden uti Pillaji och med vad rätt de ville bränna henne levande?

Prästerna sågo på varandra — de begrepo synbarligen icke ett ord.

— Ja, just det! utbrast Passepartout med vanlig iver. Just i pagoden! Varför skulle offret stekas ihop med gubben?

Ånyo sågo prästerna på varandra och skakade på huvudet. Domarens ögon irrade från den ene till den andre. Han begrep ej heller något.

— Vilket offer? frågade han slutligen. Vem skulle stekas? Skulle en gubbe stekas i Bombay?

— I Bombay? skrek Passepartout och spärrade upp ögonen.

— Ja visst. Här är inte tal om någon pagod i Pillaji, utan om Malabar-Hill i Bombay.

— Och som bevismedel anhålles att få förete helgerånarens skor! sade notarien och ställde ett par skor framför sig på skranket.

— Mina skor! utropade Passepartout, som i häpenheten inte visste, vad han sade.

Nästa ögonblick ångrade han sitt förhastande och skulle velat bita av sig tungan, om det därmed hade varit hjälpt. »Men det är för sent att skaffa spruta, sen byn brunnit», som ordspråket säger.