Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 17
| ← Kap 16 |
|
Kap 18 → |
SJUTTONDE KAPITLET.
Översten tar avsked.
Tåget ilade med full fart mot Benares.
Aoda var nu fullkomligt återställd från den bedövning, i vilken sömnmedlet hade försänkt henne; men hon var naturligtvis ytterligt förvånad att i stället för på bålet befinna sig i en bekväm järnvägskupé och bland resande, som voro henne fullkomligt obekanta. Översten berättade henne allt vad som tilldragit sig. Särskilt framhöll han Foggs hjältemodiga och uppoffrande beslut att för hennes räddning sätta resplan och liv på ett tärningskast samt Passepartouts djärva påfund, som gav äventyret en så lycklig upplösning. Fogg satt tyst som vanligt, men Passepartout rodnade över hela ansiktet av förtjusning, ehuru han anspråkslöst förklarade, att en sådan bagatell inte var någonting att tala om.
Lycklig över alla de omsorger, som slösades på henne, tackade Aoda sina räddare på det hjärtligaste. Hennes ögon voro mera vältaliga än hennes tunga, ty hon hade svårt att finna ord för sina känslor. Hon genomisades ännu en gång av fasa, då hon vid överstens skildring erinrade sig den grymma död, som hon med knapp nöd undsluppit, och ännu mer, då hon betänkte de många faror, som lurade på henne överallt, så länge hon befann sig på indisk mark.
Fogg fattade fullkomligt hennes farhågor, och för att lugna henne erbjöd han sig att ta henne med till Hongkong, där hon kunde stanna kvar, tills hela historien fallit i glömska. Hon mottog detta anbud med så mycket större tacksamhet som en av hennes släktingar, en rik köpman, var bosatt i denna stad, vilken är fullkomligt engelsk, ehuru den är belägen på Kinas kust.
Klockan slog halv ett, när tåget anlände till Benares.
Här skulle översten stiga av, ty hans truppavdelning var förlagd några mil norr om staden. Han sade alltså farväl till Fogg, önskade honom ett lyckligt slut på denna resa och uttalade sin förhoppning, att den nästa måtte företagas under mindre farliga omständigheter.
Fogg tackade med en lätt böjning på huvudet, men den fagra Aoda hade tårarna i ögonen och försäkrade, att hon aldrig skulle glömma vad han gjort för henne. Passepartout kände sig stolt, när översten gav honom en hjärtlig handtryckning, och för att dölja sin rörelse ställde han sig att se på de tarvliga hyddor av ler och tegel, som åt »Indiens Aten» förläna en prägel av ödslighet och tarvlighet.
Tåget fortsatte sin färd genom Gangesdalen. Genom kupéns fönster hade Passepartout under den klara eftermiddagen en växlande utsikt över landskapet, dess skogomkransade berg, dess vete-, majs- och kornfält, dess floder och träsk med grönaktiga alligatorer, dess lövrika skogar och små täcka byar. I den heliga floden plumsade otympliga elefanter och zebuoxar med stora fettpucklar, och skaror av hinduer tvådde sig andäktigt vid dess stränder, ehuru väderleken var kylig och årstiden framskriden. Allt emellanåt gled en ångbåt över de heliga böljorna, och dess vissla skrämde upp måsarna, sköldpaddorna, som krälade i flodens dy, och de långbenta vadarfåglar, som klevo längs stranden.
Med blixtens hastighet for detta panorama förbi, och natten sänkte sig över jorden. Man kunde ej längre urskilja landskapet — man hörde blott emellanåt rytandet av tigrar, björnar och vargar, som togo till flykten för lokomotivets frustande och dess röda, jättestora lyktor, som sågo ut som de brinnande ögonen hos sagornas vidunder.
Passepartout somnade slutligen, även han, och vaknade först, när tåget klockan sju på morgonen stannade i Kalkutta. Som ångbåten icke avgick förrän klockan tolv på middagen, hade Fogg fem timmar på sig. Han var framme på utsatt dag, men han hade däremot förlorat de två dygn, som han vunnit mellan London och Bombay.
I stället hade han räddat ett människoliv.