Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 24
| ← Kap 23 |
|
Kap 25 → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Storm och tidsförlust.
Polismannen gick ner i sin hytt. Utan tvivel hade Passepartout upptäckt hans yrke! Men hade han talat om allt för sin husbonde? Skulle han och tjänaren vara medbrottslingar?
Han blev het om öronen, då han tänkte på, att de båda två kanske i smyg gingo och hånade honom. Han fattade emellertid sitt beslut.
Låg häktningsordern färdig och väntade på honom i Hongkong, skulle saken vara klar på ett ögonblick; i motsatt fall skulle han tala om för Passepartout, vad hans husbonde var för en gynnare. Stodo de i hemligt förstånd med varandra, visste husbonden ju också, att Fix var polisman, och då var allt förlorat. Men hade tjänaren ingen vetskap om stölden, skulle han naturligtvis bli rädd om sitt eget skinn och lämna tjuven i rättvisans händer.
Den 3 november övergick vinden till nordvästlig storm. Halva dagen drev Rangoon för storseglet, och för att kunna klara sjöarna lät maskinisten propellern göra blott tio slag i minuten. Naturligtvis minskades härigenom båtens hastighet betydligt — skulle stormen fortfara, kunde ångbåten komma att fördröjas tjugu timmar eller mera.
Med sin vanliga överlägsna likgiltighet såg Fileas Fogg havet rasa; det lade sig ej ett enda veck på hans panna, och varken oro eller nedslagenhet kunde läsas på hans anlete. När fru Aoda uttryckte sina farhågor, svarade han blott, att han förutsett även stormen.
Fix däremot satt i sin hytt, gnuggade händerna av förtjusning och log i mjugg. Kom bara Rangoon ett par dagar för sent till Hongkong, så skulle båten till Japan redan ha gått, och då måste Fogg ligga kvar, tills den efterlängtade ordern hunnit anlända. Dessa förhoppningar tröstade honom för alla sjösjukans lidanden, och han uthärdade de plågsamma kväljningarna som en hjälte. Han var nästan färdig att jubla, när skeppet krängde och han slungades än hit, än dit i sitt lilla krypin.
Men så pinades Passepartout dess mer, fast han ej var sjösjuk. Allt hade hittills gått bra, så väl till lands som till sjöss, på järnvägar som på ångbåtar. Han skulle som den persiske konungen velat piska havet med järnkedjor — detta hav, vars nyckfullhet säkerligen skulle vålla hans husbondes ruin. Han hade ingen ro i hytten, han klättrade som en apa i tacklingen till besättningens förtjusning, slog den med häpnad genom sina luftsprång och hjälpte till i var vrå. Tusen gånger sporde han kaptenen, officerarna och matroserna, hur länge stormen skulle hålla i, men de bara skrattade och sade, att det berodde på, när barometern behagade stiga.
Den 4 november saktade sig stormen, vinden blev åter sydlig, seglen kunde ånyo sättas till, och Rangoon sköt full fart. Passepartout klarnade upp på samma gång som himlen. Men ett dygn hade gått förlorat, och båtens ankomst, som i tidtabellen var utsatt till den femte, kunde ej ske förrän den sjätte.
Klockan sex på morgonen kom lots ombord för att styra in Rangoon i Hongkongs hamn. Passepartout var halvdöd av ängslan och förtärdes av längtan att få upplysning av lotsen, huruvida Jokohamabåten avgått från Hongkong. Men han vågade ej — han ville bevara en gnista hopp ända in i sista minuten. Han klagade sin oro för Fix, och denne sade med skenhelig min, att troligen fick Fogg ge sig till tåls och fara med nästa båt. Den stackars Passepartout blev gröngul av förbittring.
Men Fileas Fogg var inte så rädd av sig utan gick strax fram till lotsen och sporde helt lugnt, om han visste, när nästa båt skulle avgå till Jokohama.
— I morgon vid flodtiden! sade lotsen.
— Verkligen? sade Fogg utan att ändra en min.
Fix bleknade.
— Vad heter båten? sporde Fogg.
— Carnatic.
— Den gick ju i går?
— Skulle gått, herre! Men en av pannorna måste repareras, och därför avgår båten först i morgon.
— Bra! sade Fogg och gick med avmätta steg ner i salongen.
Men Passepartout rusade fram, fattade lotsens hand, kramade den kraftigt och utbrast:
— Tack, ni är en bra karl, en riktig hederspascha, herr lots!
Lotsen hade synbarligen mycket svårt att begripa, hur han kunde få detta utmärkta vitsord för att en ångpanna gått sönder på Japan-båten. Men i alla fall förde han Rangoon mellan de många båtar och farkoster av alla slag och storlekar, som trängdes med varandra i det smala sundet. Klockan ett lade ångaren till vid kajen, och de resande gingo i land.
Medgivas måste, att lyckan denna gång på ett märkvärdigt sätt gynnat Fileas Fogg. Om ej ångpannan behövt repareras, skulle Carnatic avgått den femte, och passagerarna hade nödgats vänta i åtta dagar. Att Fogg lidit en förlust av ett dygn var ju en småsak i jämförelse med en hel vecka, helst som detta var hans hela förlust under resan. Under resten av färden kunde den förlorade tiden dessutom lätteligen tagas igen.
Utsikterna hade sålunda åter ljusnat.