←  Kap 35
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

»Människopyramiden» och dess fall
Kap 37  →


[ 159 ]

TRETTIOSJÄTTE KAPITLET.
»Människopyramiden» och dess fall.

Klockan tre dånade vid ingången till cirkus den japanska orkesterns öronbedövande trummor och tamtam. Lokalen var redan till trängsel fylld av infödda och utlänningar, män och kvinnor, vuxna och barn, som i all gemytlighet packade sig samman på de smala bänkarna. Musiken intog sin plats, och det uppstod ett öronslitande oväsen av gong-gonger, flöjter, bastrummor, tamtam, skallror och pukor.

Av de många konststycken, som utfördes, skola vi blott omnämna några få. Med den blå doftande röken från sin pipa bildade en i luften några ord, som hälsade publiken välkommen. En balanserade med tända vaxljus, som han släckte var gång de flögo förbi hans mun och sedan åter tände utan att ett ögonblick avbryta sina rörelser. En annan gjorde de otroligaste konster med snurror — det var som om dessa små tingestar haft liv. De kilade åstad på pipskaft, på eggen av sabel- och värjklingor, på en hårfin, osynlig ståltråd, som var spänd från scenens ena vägg till den andra; de klättrade på bambustegar, promenerade på kanten av stora kristallvaser, flögo och klängde i alla hörn; de snurrade alltjämt och åstadkommo en egendomlig harmoni genom den klang i olika tonarter, som de gåvo ifrån sig. Jonglörerna stoppade dem i fickan men de snurrade lika fullt, och när de togos [ 160 ]fram, sprang en fjäder upp och de exploderade i kvastar av gnistrande, färgade stjärnor.

Passepartout hade naturligtvis ej kunnat hinna instudera någon roll, men han skulle på grund av sina breda axlar vara med i slutnumret »människopyramiden», som skulle utföras av »Långnäsorna» under åkallan av guden Tingou. Det var föreställningens glanspunkt.

»Långnäsorna» voro klädda som härolderna vid medeltidens kungahov och hade ett par glänsande vingar på skuldrorna. Men märkligast voro de genom sina långa näsor, som bestodo av fem till sju fot långa bamburör, somliga raka, andra krokiga, några släta, andra knottriga. Med dessa stadigt fästade bihang utförde de en mängd ekvilibristiska övningar. Ett dussin av dessa konstnärer lade sig på rygg, och på deras som åskledare formade näsor hoppade de övriga med den otroligaste vighet och togo de märkvärdigaste skutt från den ena näsan till den andra, allt under det de slogo kullerbyttor och dubbelvolter i luften och emellanåt stodo eller hoppade omkring på sin egen näsa.

»Människopyramiden» var en bild av den i Indien vid offerfester kringdragna Juggernautvagnen. En av vagnens stödjepelare hade lämnat truppen, och Passepartout skulle intaga hans plats.

Den stackars fransmannen kände sig helt ömklig till mods, när han kläddes i medeltidskostym, fick brokigt färgade vingar och en sex fots näsa fästad vid ansiktet. Men det var ju med den näsan han skulle livnära sig — det tjänade ingenting till att bråka.

Han gick in och lade sig på ryggen bland dem som skulle bilda vagnens botten. De sträckte ut sig [ 161 ]på golvet med näsorna riktade uppåt. Ovanpå deras näsor ordnade sig nu en andra avdelning akrobater, där ovan en tredje och fjärde och så vidare, tills

[ 162 ]människopyramiden räckte ända upp till taket av cirkus.

Publikens handklappningar blevo allt mera stormande för varje våning av pyramiden, och orkestern föll in med dånande fanfarer…

Då vacklade med ens hela pyramiden och började liksom gunga, en av näsorna i dess bas drog sig undan, och hela det ståtliga levande monumentet föll samman som ett korthus.

Det var Passepartout, som var skulden till detta brak. Han sprang från sin post, flög utan att begagna vingarna över rampen, klängde upp på galleriet till höger och föll ned framför en herre bland åskådarna och ropade:

— Åh, herr Fogg, herr Fogg!

— Är det du?

— Jaaa!

— Nå! Direkt till ångbåten!

Och Fileas Fogg, fru Aoda, som fattat hans arm, och främst Passepartout rusade som ett yrväder ut genom en av korridorerna.

Men där mötte dem cirkusdirektören herr William Batulcar och fordrade under hotelser och skrik skadeersättning för sin sönderslagna människopyramid. Fogg vände sig om, stack en bunt sedlar i handen på honom och fortsatte därefter till hamnen.

Ångbåten var just färdig att avgå till Amerika, och klockan var precis halv sju, då Fogg och rajans änka beträdde däcket. Bakom dem smög sig tämligen slokörad vännen Passepartout med brokiga vingar på skuldrorna och en sex fot lång näsa, som han ej hunnit bli kvitt i hastigheten.

Hans konstnärstid hade inte varit synnerligen lång, [ 163 ]men han hade hunnit med en hel del på den korta tiden. Framför allt hade han återfunnit sin husbonde.