Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 38
| ← Kap 37 |
|
Kap 39 → |
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Passepartout boxas.
Men var befann sig i detta ögonblick den outtröttlige polisagenten? Hade han uppgivit förföljelsen och nöjt sig med det spratt han spelat Passepartout?
Visst icke. Han var ombord på General Grant, han också, fast ingen anade hans därvaro.
Då Fix tillsammans med Fogg och rajans änka anlände till Jokohama, lämnade detektiven sin banktjuv och begav sig genast till engelska konsulatet. Där fick han den efterlängtade arresteringsordern, som under fjorton dagar följt honom hack i häl och från Hongkong avgått just med Carnatic, där man trott, att Fix befann sig. Han hade alltså fallit i den grop han grävt åt en annan. Man kan lätt tänka sig hans förbittring. Nu var ordern utan verkande kraft, enär Fogg lämnat de engelska besittningarna, och för att gripa honom erfordrades det en utlämningsakt, vars anskaffande skulle kräva lång tid och en mängd skriftväxling.
— Nå, utbrast Fix efter en stunds överläggning, är ordern gagnlös här, ska den bli av så mycket större effekt i England. Dit tycks den boven ämna återvända, men jag ska följa med. Vete katten, om där blir något kvar av de stulna pengarna, när han en gång hinner hem. På resor, elefanter, extra båtar, skadestånd, böter och belöningar har han redan öst ut hundratusentals kronor. Men banken är rik!
Alltså skyndade han ombord på General Grant, där han stod i en vrå, när Fogg och fru Aoda stego ombord. Till sin stora förvåning kände han igen Passepartout under den kostliga förklädnaden. Han kröp genast ner i sin hytt för att slippa undan en obehaglig förklaring och hoppades, tack vare det stora passagerarantalet, kunna undgå sin motståndares uppmärksamhet.
Men en dag, då han smugit sig upp på fördäck för att andas litet frisk luft, stod plötsligt Passepartout framför honom. Fix hann icke säga ett ord, förrän fransmannen flög honom i strupen och utan en stavelse till förklaring gav honom ett ordentligt kok stryk till stor förnöjelse för några amerikaner, som genast höllo vad att Passepartout skulle stå sig. Också lyckades han på ett glänsande sätt ådagalägga, att en fransman kan i boxningskonsten vara en engelsman överlägsen.
När Passepartout slutat, kände han sig lugnare och lättare om hjärtat.
Fix reste sig, illa tilltygad. men såg sin motståndare i ögonen och sade kallt:
— Är det slut nu?
— Ja, för den här gången! svarade Passepartout något häpen.
— Kom då! Jag har något att säga er!
— Ska jag ännu en gång…
— Det gäller er husbonde.
Passepartout följde med, kuvad av denna kallblodighet hos den mörbultade agenten. Denne förde honom bort i fören.
— Ni har klått mig — det var jag beredd på. Hör nu vad jag har att säga er! Hittills har jag varit en motståndare till er husbonde. Nu står jag på hans sida.
— Äntligen har ni då insett, att han är en hedersman utropade Passepartout.
— Han! Nej, han är en tjuv — det tror jag fortfarande. Seså, var lugn nu! Det skulle ju vara slut för i dag. Låt mig nu tala! Så länge herr Fogg var på engelsk botten, låg det i mitt intresse att fördröja honom i avvaktan på arresteringsordern. Jag gjorde vad jag kunde i det fallet. Det var jag, som skickade prästerna på honom i Kalkutta, jag, som berusade er i Hongkong, för att han skulle komma för sent till Jokohamabåten…
Passepartout hörde på med knutna händer och gnisslande tänder. Han var färdig att ge Fix en ny duvning.
— Nu, fortsatte Fix, ser det ut, som om han ärnade återvända till England. Gott, jag ska följa honom, men hädanefter ska jag med samma nit undanröja hindren för honom som jag förut hopat dem på hans väg. Mitt tillvägagångssätt är förändrat, ty mina intressen fordrar det. Och ni har samma intresse som jag. Först i England kan ni få veta. om ni är i tjänst hos en brottsling eller en hederlig man.
Passepartout hade uppmärksamt hört på och var övertygad, att polisagenten talat fullt uppriktigt.
— Är vi nu vänner? sporde Fix till slut.
— Vänner? Ingalunda! Men vi är bundsförvanter. Dock med ett litet förbehåll. Vid minsta skymt av svek, bakslughet eller förräderi vrider jag halsen av er, skjuter er som en hund och dränker er levande. Nu vet ni det.
— Det är bra! sade detektiven helt lugnt.
Elva dagar senare, den 3 december, ångade General Grant på morgonen in i San Franciskos hamn.
Fileas Fogg hade varken förlorat eller vunnit en enda dag allt ifrån sin avresa från London.