Jorden runt på 80 dagar/Kapitel 45
| ← Kap 44 |
|
Kap 46 → |
FYRTIOFEMTE KAPITLET.
Räddas ska han, död eller levande!
Utom honom saknades fem passagerare. Hade de blivit mördade av rödskinnen? Eller blivit tillfångatagna för att efter gränslösa marter brännas på bål? Ingen kunde besvara den frågan.
De sårade voro många, däribland överste Proctor. Han hade fått sig en kula i veka livet utan att Fogg behövde ha samvetskval däröver. Liksom de övriga bars han till stationshuset, där han omhändertogs av banbetjäningen. Fix hade fått ett obetydligt sår i armen; Fogg, som kämpat med ett lejons mod, hade sluppit lyckligt undan utan en enda skråma, och samma tur hade fru Aoda haft. Det föreföll nästan som ett underverk. Men Passepartout saknades; rajans änka hade tårar i sina vackra, annars så klara ögon.
Passagerarna ryste, när de sågo de många köttslamsor. som hängde på hjul, nav och ekrar, och det blod, som bildade stora fläckar på banvallens vita täcke så långt ögat kunde nå. Vid synranden sågos de sista indianerna ila fram över snöfälten, små som myggor och snabba som sådana.
Orörlig som en marmorbild och med korslagda armar stod Fileas Fogg på perrongen. Det var ett viktigt beslut han måste fatta. Fru Aoda såg på honom utan att säga ett ord, men han förstod bönen i hennes blick. Han tvekade icke längre.
— Vi ska ha honom med, död eller levande! sade han lugnt.
— Åh, herr Fogg! Snälla herr Fogg!
Hon kunde ej få ett ord mer över sina läppar, men hon tog hans hand, och det föll en varm tår på den.
— Men vi får inte förlora en minut! sade Fileas Fogg.
Och han sade det så lugnt, som om han ej ett ögonblick tagit i betraktande, att detta beslut skulle komma honom att ohjälpligt förlora vadet och gå miste om hela sin förmögenhet. Men han var en hedersman, och för en sådan gäller i livets viktigaste ögonblick ingenting så högt som plikten.
Den, som räddat alla, måste räddas. Därom kunde ej vara tu tal.
Kaptenen på det lilla fästet var ännu kvar med sin trupp på ett hundra man. Det kunde ju hända, att indianerna skulle kunna falla på den idén att ännu en gång anfalla tåget. De hade törhända vid sin brådskande flykt ej hunnit medtaga allt rov.
— Herr kapten! Det saknas sex av de resande! sade Fileas Fogg.
— Är de döda?
— Måhända endast fångna. Vi måste få den saken klar. Ni ämnar väl förfölja indianerna?
— Det är en kinkig sak. De kan dra i väg ända ned till Arkansas, och jag kan inte lämna fästet folktomt.
— Men det gäller sex människoliv!
— Visserligen, men det kan kosta femtio! Kan jag våga något sådant?
— Jag vet inte om ni kan, men ni bör göra det!
— Det finns ingen här, som kan avgöra vad jag bör göra! avbröt kaptenen stelt.
— Nå, då går jag ensam! sade Fogg och vände honom ryggen.
— Mot alla indianerna? utropade Fix med darrande röst.
— Ska jag låta den omkomma, som vi alla här har att tacka för vår räddning? Aldrig!
— Ni ska ej gå ensam! utropade kaptenen.
Ett sådant mod inverkade även på honom. Han förstod en ädel mans känslor. Och han ropade:
— Trettio frivilliga fram!
Hela kompaniet satte sig i marsch. Det gällde bara att välja. Och trettio soldater antecknades. En gammal sergeant bad att få bli deras befälhavare.
— Tack, kapten!
Och Fileas Fogg avtog sin hatt nästan ödmjukt.
Fix steg fram.
— Får jag följa med?
— Naturligtvis får ni göra som ni vill! Men ni skulle göra mig en verklig tjänst, om ni stannade hos fru Aoda. Ni förstår ju lätt, att om någon olyckshändelse skulle träffa mig, så är hon utan stöd och hjälp! Hon behöver er, inte jag.
Polisagenten blev blek.
Skulle han verkligen lämna ur sikte denne man, som han följt halva jordklotet runt? Låta honom blottställa sitt liv i en snööken och bland blodtörstiga rödskinn? Han såg på honom, mötte hans fasta, ärliga blick — för första gången tvivlade han på engelsmannens brottslighet.
— Jag stannar kvar! sade han efter en stunds övervägande.
— Tack!
Några minuter senare tryckte Fileas Fogg helt ceremoniöst fru Aodas hand och gav henne i förvar den dyrbara kappsäcken, som utgjorde föremålet för polisagentens hela diktan och traktan.
Så gick han bort till sergeanten och hans lilla tappra trupp.
— Räddar vi fångarna, sade han, så utbetalar jag 20,000 kronor till er.
I detsamma slog klockan halv ett.