←  Kap 51
Jorden runt på 80 dagar
av Jules Verne
Översättare: Henrik Wranér

Fogg beslutar gifta sig
Kap 53  →


[ 233 ]

FEMTIOANDRA KAPITLET.
Fogg beslutar gifta sig.

Herr Foggs grannar skulle säkerligen följande dag blivit högst förvånade, om någon sagt dem, att hans hus vid Drottninggatan åter var bebott, ty dörrar och fönster voro stängda som vanligt.

När ressällskapet hade lämnat bangården, gav Fogg med vanlig självbehärskning sin tjänare i uppdrag att göra några inköp. Själv begav han sig hem och tog med sig fru Aoda, som fick sig ett par rum anvisade i andra våningen. Hon var förtvivlad och visste ej, vad hon skulle ta sig till. Fogg själv bar med skenbar likgiltighet det slag, som drabbat honom. Men han var dock ruinerad, och detta genom en klåpare till detektiv! Han hade med en beräkning utan like tillryggalagt hela den ofantliga vägsträckan, röjt undan tusen hinder, trotsat tusen faror, ja, till och med haft tid att under resan utföra en ädel och behjärtad handling, och så hade han lidit skeppsbrott i själva hamnen [ 234 ]genom en handling, lika oförutsedd som oförklarlig, vadan han aldrig kunnat avvärja den. Nog var det hårt!

Av den betydande reskassan var just inte så mycket kvar. Hans förmögenhet bestod således nästan blott av den halva million, som stod insatt hos Baring Brothers, men den hade hans klubbkamrater vunnit. Vadet skulle ej ha inbragt honom någon synnerligen stor vinst, även om han vunnit det, ty utgifterna hade varit dryga, men nu ägde han så gott som ingenting, tyckte han. Och som han ingått vadet mest för äran att vinna det, kände han sig också förnedrad och förödmjukad.

Det första Passepartout [ 235 ]gjorde, när han kom fram till sin bostad, var att han rusade upp och släckte gaslågan, som brunnit i åttio dygn. I brevlådan hade han funnit en gasräkning, som kom honom att hoppa på ett ben av förskräckelse; det kunde vara överflödigt, att den skulle bli större.

Hela natten vakade Passepartout som en hund utanför sin herres dörr.

Dagen därpå gick han i vanlig tid in till honom men kunde ej märka, om Fogg sovit eller ej. Med några ord befallde hans husbonde honom att servera fru Aoda frukost; själv ville han blott ha te och rostat bröd. Hela dagen hade han att göra med ordnande av sina angelägenheter, och först på kvällen skulle han anhålla om några minuters samtal med fru Aoda.

Passepartout hade hela natten plågats av förebråelser för det han ej varskott sin herre. Nu stod han ej ut längre.

— Käre herre! Herr Fogg! Det är mitt fel! Åh! utropade han och vred sina händer.

— Jag anklagar ingen! sade Fogg lugnt. Jag vill vara ensam.

Passepartout skyndade att beklaga sig för fru Aoda, som var lika ängslig som han. Men hon förstod, att ingenting var att göra, och dessutom hade han ju förklarat, att han ville tala med henne på aftonen.

Huset syntes hela dagen vara obebott, och för första gången, sedan han tagit sin bostad där, vandrade Fileas Fogg ej till sin klubb vid vanligt klockslag. Vad hade han där att göra, när han ej på utsatt tid kvällen förut kunnat infinna sig där? Nu väntade honom troligen ingen. Han behövde ej ens [ 236 ]infinna sig hos Baring Brothers, ty klubbmedlemmarna hade hans bankanvisning. Han blev således hemma hela dagen.

Passepartout sprang under denna tid upp och ned för trapporna utan ett ögonblicks rast eller ro, och när han kände sig alltför olycklig, knackade han på fru Aodas dörr, slog sig ned i ett hörn och såg på den unga damen, som alltjämt satt tyst och grubblande.

Klockan halv åtta lät Fogg fråga, om hon ville unna honom ett ögonblicks samtal. Några ögonblick senare voro de ensamma. Utan att visa minsta rörelse tog han en stol och slog sig ned vid brasan.

Efter några minuters tystnad vände han sig till henne.

— Kan ni förlåta mig, att jag fört er till England? sade han.

— Jag? sade hon och sökte lugna sig.

— Då jag beslöt att föra er bort från det land, där så många faror och försåt lurade på er, var jag rik och räknade på att kunna ställa till ert förfogande en del av min förmögenhet. Ni skulle ha kunnat bli rik och oberoende. Nu är jag ruinerad.

— Jag vet det, herr Fogg, och det är jag, som skulle be er om förlåtelse; jag har följt med er, varit er till besvär — kanske är det just jag, som fördröjt er och därigenom vållat er ruin eller åtminstone bidragit därtill.

— Ni kunde inte stanna i Indien, min fru, och det var min plikt att bringa er i säkerhet för edra obevekliga förföljare.

— Således har ni inte blott ryckt mig undan en kvalfull död utan också velat betrygga min framtid [ 237 ]här i ert fädernesland? sporde änkan, och hennes röst darrade av rörelse.

— Ja, det var min mening — förhållandena har korsat mina planer. Jag ber emellertid att till er få överlämna vad jag har kvar.

— Ni själv då?

— Jag behöver ingenting.

— Det är sant. En sådan man som ni kan aldrig behöva frukta fattigdomen. Ni har vänner.

— Ingen enda.

— Era släktingar ska…

— Jag står ensam i världen.

— Då beklagar jag er. Det är tungt att stå ensam i världen och inte äga ett enda hjärta, som man kan anförtro sina bekymmer åt. Men det heter ju, att olyckan är lättare att bära, när man är två om den.

— Så säger man.

Fru Aoda reste sig och räckte honom sin hand.

— Vill ni ha mig till vän och släkting? Vill ni ta mig till hustru? sporde hon.

Fileas Fogg reste sig också. Hans läppar darrade, hans kinder fingo färg, hans ögon glänste. Ett ögonblick sänkte han sitt huvud och därpå svarade han:

— Jag har er kär, Aoda! Jag älskar dig av hela mitt hjärta, rättade han sig.

Deras ögon möttes. Hennes lyste av den ädlaste hängivenhet.

Fogg ringde, och Passepartout skyndade in. Då han såg dem stå där hand i hand, förstod han allt, och hans breda anlete strålade som solen i söderns länder.

— Det är kanske litet sent, sade herr Fogg, men [ 238 ]gå bort till pastor Wilson och bed honom komma hit och viga oss i morgon förmiddag.

— I morgon måndag? frågade Passepartout.

— Just så.

Passepartout var redan nere — han tog trappan i två skutt.