←  Ett streck i räkningen
Zätterbloms och annat hyggligt folk
av Ingeborg Dahllöf

Jungfrun
Kaninerna  →


[ 58 ]

JUNGFRUN.

Herrskapet Blomsterblads ha flyttat ut till den landtliga villan.

Andra dagen var en Tychobrahedag för ensamjungfrun Soffi. Hon krossade en fin kristallskål, välte ut ett bläckhorn öfver en del viktiga papper och slog näsan af en »snöklocka».

Sådant där hände ju allt emellanåt för Soffi, men olyckan ville, att hr Blomsterblad just fått sin semester och befann sig hemma som åsyna vittne till eländet. Och han hade inte fru Blomsterblads undergifna sinne och milda väsen, utan tog itu riktigt på skarpen med Soffi och förklarade för henne tydligt och eftertryckligt, hvilken jämmerlig varelse hon var, hur underhaltigt hennes arbete, hur minimalt hennes förstånd och hur drumligt hennes sätt att röra sig.

Soffi tog på sig sin hatt, stack poesialbumet under armen, knyckte på nacken, neg och sade adjö och for med första tåget in till staden.

Fru Blomsterblad grät och vred sina händer.

»Nu har du ställt det vackert för oss!!!» sade hon snyftande. »Hvar skola vi få en ny jungfru ifrån???»

Hr Blomsterblad svarade inte, utan gick ner till landthandelsbutiken och telefonerade in till tjänstekontoren i staden och beordrade ut en jungfru med nästa tåg.

Till en början var han mycket stram i tonen.

»Hör på» sade han. »Jag vill ha en extra prima [ 59 ]jungfru, skicklig i matlagning, punktlig som ett urverk, flitig som en myra, stark som en björn, lätt som en fjäder på handen, fin och proper, höflig och belefvad, rapp i vändningarna, gladlynt, älskvärd, med fördelaktigt utseende och med mycket små pretentioner ifråga om lön och fritid.»

Men när han utan afbrott i fem timmar suttit på butiksdisken vid telefonen och hela tiden från alla håll och kanter fått »nej», det ena blekare än det andra till svar på sina förfrågningar, om det fanns prima jungfrur på lager, slog han af på sina fordringar och förklarade sig nöjd med sekunda vara, ja, i nödfall med ren utskottsvara.

»Det gör ingenting,» sade han, »om hon är till åren, inte kan något och inte orkar så mycket, om hon är ful och vanskapt och ett hår af hin, om hon är oduglig och opålitlig och behäftad med alla möjliga skavanker. Vi se inte på lönen — arbetaren är sin rikliga lön värd — och hon får anse sig som familjens mest aktade och värderade medlem. Pianot står till hennes förfogande och, om hon skall bort på någon fest, äfven fruns bästa kläder. Hon får tillbringa sin myckna lediga tid i förmaket eller i hängmattan och äta vid vårt bord — — —»

Hr Blomsterblad skulle med glädje sträckt sig ännu längre, om någon jungfru stått att få, men det gjorde det inte, och han hade därför ingenting annat att göra än att återvända hem.

»Jag hade ämnat skaffa dig en präktig tjänarinna,» sade han till fru Blomsterblad, »men så kom jag att tänka på en sak. Det är ju för löjligt, att vi två ensamma personer skola behöfva en särskild människa för vår uppassning. Jag begriper inte, hvad det är att göra i det här huset! Här går du och Soffi dagarna i ända som två osaliga andar om hvarandra och plocka [ 60 ]och stöka med — ja, jag förstår inte med hvad. Den lilla städningen är väl undangjord i en handvändning och den lilla matlagningen är ju bara ett angenämt lekverk. Hvad ta ni er till hela långa dagarne?? Sofva ni eller läsa ni romaner? — För arbete, det finns det då inte i det här huset. Hvad gjorde ni t. ex. i går, i förgår, veckan förut och hela förra året?? Hvar är det synliga resultatet af allt ert s. k. arbete? Det kan väl för katten gubbar inte spårlöst försvinna??!»

Hr Blomsterblad gjorde en sekunds uppehåll och fortfor sedan med oförminskad kraft:

»Det får bli en annan ordning här i huset. — Vi draga in på den absolut onödiga jungfrun, och du åtar dig att utföra den lilla smula arbete som förekommer i vårt hem. Något skall du väl i fridens namn utfylla tiden med.»

Fru Blomsterblad protesterade energiskt och föreslog, att hr Blomsterblad skulle skrifva ett vackert bref till Soffi och innerligt be henne om öfverseende och förlåtelse.

Hr Blomsterblad å sin sida försäkrade med många kärnfulla ord, att han ville bli fattig och utarmad, lida tusende dödars kval och blifva evigt osalig hällre än att i sitt hem återtaga det mänsklighetens utskum som hette Soffi. Och sedan talade han med innerlig värme och djup rörelse om gångna tiders ljufva kvinnor, om sin mor och mormor och mormormorsmor och utbredde sig därefter öfver skönheten och behaget i det husliga arbetet, denna aldrig sinande lyckokälla för en älskande kvinna, som brinner af åstundan att tjäna en afgudad make och förljufva hans lif.

Fru Blomsterblad föreslog en kompromiss och lofvade åtaga sig allt arbete inom hemmet med villkor likvisst, att hr Blomsterblad gjorde början och under [ 61 ]en veckas tid nu medan han hade semester, skötte hushållet och visade att verkligen en person kunde rå med allt slafgörat.

Herr Blomsterblad var inte vidare förtjust öfver förslaget, men utsikten att för all framtid spara in en dyr tjänarinna talade latin på ett sådant sätt, att han slog till och sade ja.

Det blef den andra dagens morgon. Hr Blomsterblad uppfattade med sina halfslutna ögon att klockan var åtta.

»Se så!» sade han retligt, »nu har den där lata varelsen Soffi försofvit sig igen. Jag har ju sagt ifrån, att jag vill ha kaffet på slaget half. Det är inte mycket jag begär, men kaffet i ordentlig tid på sängen det är ett af lifsvillkoren för min trefnad.»

»Soffi har ju gått, snälla barn,» sade fru Blomsterblad gäspande, »och du har åtagit dig att sköta hushållet — gå upp och koka kaffet själf!»

Det svartnade för hr Blomsterblads ögon och han sjönk vanmäktig ihop bland kuddarne.

Så funderade han skarpt en stund, talade därefter hälsolära och beskref lifligt, hvilket gift för den mänskliga organismen kaffe är, och sedan nationalekonomi redogörande för hur många millioner kronor vi för det eländiga kaffet årligen skicka åstad till utlandet. På grund af hvad han anfört ansåg han, att morgonkaffet för någon tid borde indragas.

»Ämnar du inte gå upp???» frågade fru Blomsterblad ogillande. »Du har mycket att göra. Du skall borsta kläderna och skodonen —»

»Ska — ska — ska —?»

»Och du skall städa alla rummen», fortfor fru Blomsterblad lugnt. »Du vet, hur noga du är med att det är dammfritt, hur du går och stryker med fingret på dör[ 62 ]rarne — och glöm inte bordsfötterna och stolbenen — matrummet behöfver också skuras — du vet, hur stort värde du sätter på bländhvita golf — och glöm inte frukosten på slaget half tio. Och, kära du, låt den inte bli för dålig, utan så att en anspråkslös människa kan äta den utan tårar, som du brukar säga. Till middagen ha vi tingat på abborre — försök att fjälla den ordentligt och att få den ätlig —»

Hr Blomsterblad hade satt sig upp i sängen och stirrade med hotfulla blickar på sin hustru.

»Hvarför ser du så missbelåten ut??» frågade fru Blomsterblad mildt. »Faller det sig obekvämt för dig att göra en smula nytta?? Jag inbillade mig annars, att du skulle finna det kärt och nöjsamt att få glädja mig med dessa små tjänster, visserligen obetydliga, men vänliga och därför af ett visst värde. Gläder det dig inte att passa upp mig, som du ju dock en gång lofvade att älska och förljufva lifvet för?»

»Jo, förbaskadt!» bet hr Blomsterblad till. »Alldeles infernaliskt gläder det mig!»

»Vänta litet,» sade fru Blomsterblad, »sydde du i knapparna i mina underkläder som jag visst bedt dig ett par tusen millioner gånger om? Gör det annars i dag, är du hygglig. Skrif upp det på ett papper, så du kommer ihåg det. Och jag köpte ett dussin näsdukar i går, som jag ödmjukt och ängsligt ber dig namna på de små stunder romanläsningen lämnar dig lediga. Om du ville ägna en liten tanke åt mina strumpor, som vid det här laget väl sakna både tår och häl, så skulle jag bli rörd ända till tårar.»

»Om du tror, att jag ger tappt, så bedrar du dig,» afbröt henne hr Blomsterblad, som nu kommit upp och hunnit halfvägs i kläderna. »Jag skall vid Sankt Anto[ 63 ]nius visa dig hur ett hushåll skall skötas med kraft och med reda!»

Och han bjöd också redligen till. Vid niotiden hyfvade han in genom sängkammardörren de borstade kläderna med afslitna hängare och sönderpiskade knappar. Kl. half 10 svepte han in i matsalen och frågade efter trappstegen för att från köksväggarne kunna plocka ner ansjovisarne, som flugit dit, när han med ett hammarslag sprängde sönder burken. Vid frukosten förklarade han, att han önskat göra en spenatomelett, men att denna i ett anfall af trilskhet förvandlat sig till ett slags välling, litet konstig till utseendet, men närande och kraftig.

Frampå förmiddagen penslade han jod på knäna, som under hans försök att skura matsalsgolfvet fått vatten i sig. För att slippa vidare ligga på knä tog han assuranssprutan och spolade öfver golfvet med resultat att folket i våningen under höll på att dränkas. Kl. 12 förklarade han att han gått af i ryggen, att armarne voro förlamade, att benen icke buro honom och att han höll på att dö. Kl. 2 uppenbarade han sig öfverhöljd med abborrfjäll, som fru Blomsterblad fick plocka af honom, kl. half 3 var han, medan han dammade möblerna, vansinnet nära. Han sparkade omkull borden och hånskrattade åt stolarne, som han kallade »fördömda tusenfotingar».

Vid kaffedags på e. m. släpade han sig ner till stationen och telegraferade till Soffis mamma inne i staden, och vid åttatåget var han nere och mötte Soffi med häradsdomarens finaste skjuts. Han tog henne varmt i hand, dunkade henne hjärtligt i ryggen och förde henne i triumf hem till fru Blomsterblad, som satt och såg lugn och obesvärad ut.