Kalevala/Sång 49
< Kalevala
| ← Sång 48. |
|
Sång 50. → |
FYRTIONIONDE SÅNGEN.
Ännu icke lyste solen,
Än ej sken den gyllne månen
Över Väinö-hemmets stugor,
Över Kalevalas moar;
Kallt det blev för kreaturen,
Svårt för hjordarna att leva,
Ledsnad kände luftens fåglar,
Ledsnad härskade bland mänskor,
Då ej solen längre lyste,
10. Månen icke mera glänste.
Gäddan kände djupets gölar,
Örnen fåglars stråt i luften,
Vinden skeppets färd för dagen,
Men ej visste mänskobarnen
När en morgon tog sin början,
Eller när en natt var inne
På den dimbetäckta udden,
På den skuggomvärvda holmen.
Rådslag höllo då de unga,
20. Medelålders män betänkte,
Huruledes utan måne,
Utan sol man leva skulle
Uti dessa öde bygder,
Dessa nordens sorgsna nejder.
Även jungfrur höllo rådslag,
Släktingar betänkte saken,
Gingo ner till smedens smedja,
Fällde dessa ord och sade:
»Upp, du hamrare vid väggen,
30. Smed, stig fram där bakom muren
Att en annan måne smida,
Att en sol ånyo dana!
Tungt det är att månen sakna,
Svårt, då ingen sol oss lyser!»
Hamraren steg upp vid väggen,
Smeden trädde fram vid muren
Att en annan måne smida,
Att en sol ånyo dana,
Och av guld han smidde månen,
40. Hamrade en sol av silver.
Kom den gamle Väinämöinen,
Satte sig vid dörrn i smedjan,
Yttrade ett ord och sade:
»Smed, min gode vän och broder!
Säg vad klappar du och bultar
Hela dagen i din smedja?»
Det var smeden Ilmarinen,
Han till orda tog och sade:
»Jag av guld en måne smider,
50. Hamrar på en sol av silver,
Som vid himlens tak skall fästas,
På det sjätte stjärnevalvet.»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min broder Ilmarinen,
Fåfängt verk du företagit!
Guldet lyser ej som månen,
Silvret kan som sol ej skina.»
Smeden formade en måne,
60. Gjorde även solen färdig,
Lyfte dem med största omsorg,
Bar dem bägge två försiktigt,
Månen upp i granens krona,
Solen i en högrest fura;
Svetten dröp från bärarns huvud,
Rann i strömmar från hans panna
Vid det ytterst svåra verket,
Vid det mödosamma värvet.
Månen fick till slut han upprest,
70. Solen likaledes fästad,
Månen uti granens krona,
Solen i en tall, i toppen;
Intet sken dock månen hade,
Icke heller lyste solen.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Spådomskonst är nu av nöden,
Tydas måste här av tecken,
Vart vår sol har tagit vägen,
80. Vart vår måne har försvunnit.»
Väinämöinen själv den gamle,
Den ovanskelige siarn,
Täljer sig av alträd spånor,
Lägger dem i nödig ordning,
Vänder dem med sina fingrar,
Radar sina spådomsredskap,
Höjer nu sin röst och säger,
Fäller dessa ord och yttrar:
»Kunskap jag begär av skaparn,
90. Söker enkom svar av honom:
Tala sanning, skaparns tecken,
Förebud från Gud, förtälj mig,
Vart vår sol har tagit vägen,
Vart vår måne har försvunnit,
Då man aldrig mer i tiden
Skådar dem på himlens fäste!
»Tala enligt skäl och grunder,
Icke efter mannens sinne,
Bringa mig sannfärdigt budskap,
100. Giv ett tillförlitligt intyg!
Men om spådomsmedlet ljuger,
Skall dess värde bli förringat,
In i elden skall det kastas,
Brännas måste männens tecken!
Sanning talte spådomsmedlet,
Männens tecken gav till gensvar,
Att man undanskaffat solen
Och att månen var försvunnen
Uti Pohja-hälleberget,
110. Uti kopparklippans inre.
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Om jag reser nu till Pohja,
Bort till Pohjas söners stigar,
Skall jag månen få att skina,
Solens guld att äter stråla!»
Ut han färdas, skyndar dädan
Till det mörka Pohja-landet,
Vandrar en och tvenne dagar,
120. Och uppå den tredje dagen
Synas redan Pohjas portar,
Ses dess stenbetäckta höjder.
Högt han ropar till en början,
När han Pohja-älven uppnått:
»Skynden hit med någon farkost,
Att jag över älven slipper!»
Då hans rop av ingen höres
Och då ingen båt man bringar,
Samlar han en hög av bränsle,
130. Grenar av ett torkat granträd,
Tänder upp en eld på stranden,
Låter röken tjock sig höja;
Upp till himlen stiger elden,
Röken sprider sig i rymden.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Träder själv till stugans fönster.
Blickar utåt sundets mynning,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vad är det för eld som brinner
140. Där på ön vid sundets mynning?
Alltför klen den är till krigsbrand,
Alltför stor till eld vid notdräkt.»
Sonen själv av Pohjolainen
Smög sig hastigt ut på gården
För att se och för att höra,
För att granska saken noga:
»Där på andra sidan älven
Är en kämpe stadd på vandring.»
Nu den gamle Väinämöinen
150. Ropade för andra gången:
»Pohja-son, ro hit en farkost,
Skaffa båt åt Väinämöinen!
Pohja-sonen svarar honom,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Här är ingen farkost ledig!
Kom med fingrarna som åror
Och med händerna som styrblad
Över älven uti Pohja!»
Nu den gamle Väinämöinen
160. Eftertänkte, överlade:
»Den är icke någon hjälte,
Som ifrån sin kosa viker!»
Gick som gädda ner i vattnet,
Såsom sik i lugna älven,
Sam med snabbhet över sundet,
Lade sträckan snart tillrygga,
Tog ett steg och tog ett annat,
Trädde upp på Pohja-stranden.
Sade Pohja-gårdens söner,
170. Röt den ondskefulla skaran:
»In på gården dig förfoga!»
In på Pohjas gård han trädde.
Sade Pohja-hemmets söner,
Röt den ondskefulla skaran:
»In i stugan dig förfoga!»
Fram han gick till Pohjas stuga,
Trädde med sin fot i farstun,
Grep med handen dörrens handtag,
Trängde sedan in i stugan,
180. Trädde under takets resning.
Männer drucko mjöd i stugan,
Sörplade den söta saften,
Var och en med svärd vid sidan,
Alla uti krigarrustning,
För att döda Väinämöinen,
Slå ihjäl Suvantolainen.
Av den komne spörja dessa,
Yttra nu de ord som följa:
»Vad har stackaren att säga,
190. Store simmarn att förkunna?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar dessa ord och säger:
»Märkeliga ord om månen,
Underbara ting om solen:
Vart har solen från oss flyktat,
Vart har månen tagit vägen?»
Sade Pohja-gårdens söner,
Röt den ondskefulla skaran:
»Dit har solen från er flyktat,
200. Dit har månen tagit vägen:
I en sten med spräcklig sida,
I den järnuppfyllda klippan;
Aldrig därifrån de komma,
Om de icke givas fria!»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Kommer månen ej ur klippan,
Slipper solen ej ur berget,
Må vi då ett nappatag pröva,
210. Må vi börja på med svärden!»
Svärdet grep han, stälet drog han,
Klingan ryckte han ur slidan:
Månen glimmade på spetsen,
Solen sken på svärdets fäste
Och på ryggen stod en fåle,
Katten jamade vid knappen.
Och de mätte sina klingor,
Granskade varandras vapen:
Ganska obetydligt längre
220. Var den gamle Väinös slagsvärd,
Blott så mycket som ett kornfrö,
Eller som ett ringa halmstrå.
Ut begav man sig på gården,
Trädde på den jämna planen;
Nu den gamle Väinämöinen
Gav ett hugg med blanka svärdet,
Gav ett hugg och gav ett annat,
Skalade som rovors strängar,
Knäppte av som linets knoppar
230. Huvuden av Pohjas söner.
Därpå gamle Väinämöinen
Vandrar att uppsöka månen,
Går att solen ut befordra
Ur den spräckligt gråa stenen,
Ur den ståluppfyllda klippan,
Ur det järnuppfyllda berget.
När han gått ett litet stycke,
Vandrat fram en ringa sträcka,
Skådar han en ö i grönska,
240. Ser på ön ett fagert björkträd
Och ett stenblock under björken,
Under detta block en klippa,
Uti klippan nio dörrar,
Hundra reglar framför dessa.
Uti klippan sågs en skåra,
Varsnades en skenbar ristning;
Svärdet drog han ut ur slidan,
Ristade ett streck i klippan
Med sin klingas skarpa eldbett,
250. Med sitt svärd, som gnistor sände:
Klippan brast i tvenne stycken,
Rämnade i trenne delar.
Gamle trygge Väinämöinen
Blickade i klippans rämna:
Ormar drucko öl där nere,
Maskar såg han vört förtära
I den fläckbeströdda klippans,
Leverbruna stenens inre.
Sade gamle Väinämöinen,
260. Tog till orda själv och talte:
»Därför fås ej öl så rundligt
Av värdinnorna, de arma,
Att av ormar ölet drickes,
Vört av maskarna förtäres!»
Av han högg var huggorms huvud,
Avskar äspingarnas halsar,
Hov sin stämma, tog till orda,
Yttrade och sade detta:
»Aldrig mera här i tiden,
270. Räknat ifrån denna dagen,
Skola ormar öl förtära,
Maskar på vår maltdryck smaka!»
Nu den gamle Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Prövar dörrarna med handen
Och med ordets kraft var regel:
Dörrarna all handkraft trotsa,
Reglarna med ord ej öppnas.
Gamle trygge Väinämöinen
280. Tog till orda själv och sade:
»Klen är mannen utan verktyg,
Utan yxa lik en käring!»
Bort begav han sig till hemmet,
Sorgsen och med nedböjt huvud,
Då han icke månen funnit,
Ej ännu på solen träffat.
Sade muntre Lemminkäinen:
»O du gamle Väinämöinen!
Säg mig, varför tog du icke
290. Mig som trollkarl med på färden?
Låsen hade då sig öppnat,
Alla bommar sönderbrustit,
Månen sluppit ut att lysa,
Solen stigit upp att skina!»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Reglarna för ord ej brista,
Låsen sprängas ej med trollsång,
Öppnas ej med händer heller,
300. Vika ej för armars styrka.»
In han steg i smedens smedja,
Yttrade ett ord och sade:
»Hör mig, smed, o Ilmarinen!
Hamra en tregrenig gräfta,
Smid åt mig ett dussin billar,
Gör en väldig knippa nycklar,
Att jag månen får ur stenen,
Solen lösa kan ur klippan.»
Det var smeden Ilmarinen,
310. Den ovanskelige hamrarn:
Allt han smidde, som behövdes,
Hamrade ett dussin billar
Och en väldig knippa nycklar,
En ansenlig bunt av lansar,
Ej för små och ej för stora,
Smidde dem av medelstorlek.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Gör sig fjäderklädda vingar,
320. Företager sig att flyga,
Flyger först i hemmets närhet,
Styr omsider längre utåt,
Illar över Pohja-havet,
Bort till Ilmarinens smedja.
Smeden öppnade sitt fönster,
Såg om stormen var i antåg:
Stormen var det ej som kommit,
Men en slaghök, grå till färgen.
Ilmari, den gode smeden,
330. Fällde nu ett ord och sporde:
»Fågel, säg mig, vad du söker,
Vi du satt dig vid mitt fönster?»
Fågeln talar med sin tunga,
Höken svarar nu och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Du, som hamrar oupphörligt,
Du är just en kunnig konstnär,
Skicklig hammarsmed förvisso!»
Smeden Ilmarinen svarar,
340. Yttrar själv ett ord och säger:
»Underligt är det väl icke,
Om jag är som smed bevandrad,
Jag som en gång himlen smidde,
Som ett lock för luften hamrat!»
Fågeln talar med sin tunga,
Höken yttrar nu och säger:
»Smed, vad är det, som du smider,
Som du hamrar på, o konstnär?»
Det var smeden Ilmarinen,
350. Dessa ord han gav till gensvar:
»Det ett halsjärn är, jag smider,
Åt värdinnan ifrån Pohja,
För att därmed fängsla henne
Vid en kant av hälleberget.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Fann att ofärd var förhanden,
Såg en nödens dag sig närma
Och begynte utåt flyga,
360. Undkom så till Pohja-hemmet.
Månen löser hon ur klippan,
Släpper solen ut ur berget,
Själv förbyter hon sin skepnad,
Omgestaltar sig till duva,
Flyger flaxande tillbaka,
Bort till Ilmarinens smedja,
Kommer fram till dörrn som fågel,
Uppnår tröskeln såsom duva.
Ilmari, den gode smeden,
370. Tog till orda nu och sade:
»Fågel, varför har du kommit,
Flugit hit till denna tröskel?»
Fågeln talade i dörren,
Duvan svarade på tröskeln:
»Därför är jag här på tröskeln,
För att bringa dig ett budskap:
Månen har ur klippan stigit,
Solen ut ur berget sluppit.»
Själve smeden Ilmarinen
380. Vandrar härvid ut att skåda,
Går till dörren av sin smedja,
Ser uppmärksamt upp mot himlen,
Ser på fästet månen lysa,
Ser den sköna solen stråla.
Och han går till Väinämöinen,
Yttrar där ett ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen,
Sångare, ovanskelige!
Kom att åter månen skåda,
390. Kom att se den sköna solen,
Ty på himlen stå de verkligt,
Äro på sitt forna ställe.»
Gamle trygge Väinämöinen
Skyndar genast ut på gården,
Lyfter huvudet mot höjden,
Riktar blicken upp mot himlen:
Månen upp på fästet stigit,
Solen hade himlen funnit.
Nu den gamle Väinämöinen
400. Själv sig tager för att orda,
Höjande sin röst han säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Hell dig måne, där du lyser
Och ditt sköna anlet visar!
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!
»Gyllne måne, ut du sluppit,
Fram du trätt, o sol, ur berget,
Lik en gyllne gök du höjt dig,
410. Stigit som en silverduva
Till din forna plats och boning,
Till förut beträdda banor!
»Höj dig då var morgon åter,
Även efter denna dagen;
Kom till oss med frid och hälsa,
Hopa håvor uppå håvor,
Bringa fångst i våra händer,
Medför lycka till vår metkrok!
»Vandra nu din väg med hälsa,
420. Lägg din bana frisk tillrygga,
Sträck din båge hög och vacker,
Tills du kvällens glädje hinner!»
Än ej sken den gyllne månen
Över Väinö-hemmets stugor,
Över Kalevalas moar;
Kallt det blev för kreaturen,
Svårt för hjordarna att leva,
Ledsnad kände luftens fåglar,
Ledsnad härskade bland mänskor,
Då ej solen längre lyste,
10. Månen icke mera glänste.
Gäddan kände djupets gölar,
Örnen fåglars stråt i luften,
Vinden skeppets färd för dagen,
Men ej visste mänskobarnen
När en morgon tog sin början,
Eller när en natt var inne
På den dimbetäckta udden,
På den skuggomvärvda holmen.
Rådslag höllo då de unga,
20. Medelålders män betänkte,
Huruledes utan måne,
Utan sol man leva skulle
Uti dessa öde bygder,
Dessa nordens sorgsna nejder.
Även jungfrur höllo rådslag,
Släktingar betänkte saken,
Gingo ner till smedens smedja,
Fällde dessa ord och sade:
»Upp, du hamrare vid väggen,
30. Smed, stig fram där bakom muren
Att en annan måne smida,
Att en sol ånyo dana!
Tungt det är att månen sakna,
Svårt, då ingen sol oss lyser!»
Hamraren steg upp vid väggen,
Smeden trädde fram vid muren
Att en annan måne smida,
Att en sol ånyo dana,
Och av guld han smidde månen,
40. Hamrade en sol av silver.
Kom den gamle Väinämöinen,
Satte sig vid dörrn i smedjan,
Yttrade ett ord och sade:
»Smed, min gode vän och broder!
Säg vad klappar du och bultar
Hela dagen i din smedja?»
Det var smeden Ilmarinen,
Han till orda tog och sade:
»Jag av guld en måne smider,
50. Hamrar på en sol av silver,
Som vid himlens tak skall fästas,
På det sjätte stjärnevalvet.»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»O min broder Ilmarinen,
Fåfängt verk du företagit!
Guldet lyser ej som månen,
Silvret kan som sol ej skina.»
Smeden formade en måne,
60. Gjorde även solen färdig,
Lyfte dem med största omsorg,
Bar dem bägge två försiktigt,
Månen upp i granens krona,
Solen i en högrest fura;
Svetten dröp från bärarns huvud,
Rann i strömmar från hans panna
Vid det ytterst svåra verket,
Vid det mödosamma värvet.
Månen fick till slut han upprest,
70. Solen likaledes fästad,
Månen uti granens krona,
Solen i en tall, i toppen;
Intet sken dock månen hade,
Icke heller lyste solen.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Spådomskonst är nu av nöden,
Tydas måste här av tecken,
Vart vår sol har tagit vägen,
80. Vart vår måne har försvunnit.»
Väinämöinen själv den gamle,
Den ovanskelige siarn,
Täljer sig av alträd spånor,
Lägger dem i nödig ordning,
Vänder dem med sina fingrar,
Radar sina spådomsredskap,
Höjer nu sin röst och säger,
Fäller dessa ord och yttrar:
»Kunskap jag begär av skaparn,
90. Söker enkom svar av honom:
Tala sanning, skaparns tecken,
Förebud från Gud, förtälj mig,
Vart vår sol har tagit vägen,
Vart vår måne har försvunnit,
Då man aldrig mer i tiden
Skådar dem på himlens fäste!
»Tala enligt skäl och grunder,
Icke efter mannens sinne,
Bringa mig sannfärdigt budskap,
100. Giv ett tillförlitligt intyg!
Men om spådomsmedlet ljuger,
Skall dess värde bli förringat,
In i elden skall det kastas,
Brännas måste männens tecken!
Sanning talte spådomsmedlet,
Männens tecken gav till gensvar,
Att man undanskaffat solen
Och att månen var försvunnen
Uti Pohja-hälleberget,
110. Uti kopparklippans inre.
Gamle trygge Väinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
»Om jag reser nu till Pohja,
Bort till Pohjas söners stigar,
Skall jag månen få att skina,
Solens guld att äter stråla!»
Ut han färdas, skyndar dädan
Till det mörka Pohja-landet,
Vandrar en och tvenne dagar,
120. Och uppå den tredje dagen
Synas redan Pohjas portar,
Ses dess stenbetäckta höjder.
Högt han ropar till en början,
När han Pohja-älven uppnått:
»Skynden hit med någon farkost,
Att jag över älven slipper!»
Då hans rop av ingen höres
Och då ingen båt man bringar,
Samlar han en hög av bränsle,
130. Grenar av ett torkat granträd,
Tänder upp en eld på stranden,
Låter röken tjock sig höja;
Upp till himlen stiger elden,
Röken sprider sig i rymden.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Träder själv till stugans fönster.
Blickar utåt sundets mynning,
Yttrar dessa ord och säger:
»Vad är det för eld som brinner
140. Där på ön vid sundets mynning?
Alltför klen den är till krigsbrand,
Alltför stor till eld vid notdräkt.»
Sonen själv av Pohjolainen
Smög sig hastigt ut på gården
För att se och för att höra,
För att granska saken noga:
»Där på andra sidan älven
Är en kämpe stadd på vandring.»
Nu den gamle Väinämöinen
150. Ropade för andra gången:
»Pohja-son, ro hit en farkost,
Skaffa båt åt Väinämöinen!
Pohja-sonen svarar honom,
Yttrar själv ett ord och säger:
»Här är ingen farkost ledig!
Kom med fingrarna som åror
Och med händerna som styrblad
Över älven uti Pohja!»
Nu den gamle Väinämöinen
160. Eftertänkte, överlade:
»Den är icke någon hjälte,
Som ifrån sin kosa viker!»
Gick som gädda ner i vattnet,
Såsom sik i lugna älven,
Sam med snabbhet över sundet,
Lade sträckan snart tillrygga,
Tog ett steg och tog ett annat,
Trädde upp på Pohja-stranden.
Sade Pohja-gårdens söner,
170. Röt den ondskefulla skaran:
»In på gården dig förfoga!»
In på Pohjas gård han trädde.
Sade Pohja-hemmets söner,
Röt den ondskefulla skaran:
»In i stugan dig förfoga!»
Fram han gick till Pohjas stuga,
Trädde med sin fot i farstun,
Grep med handen dörrens handtag,
Trängde sedan in i stugan,
180. Trädde under takets resning.
Männer drucko mjöd i stugan,
Sörplade den söta saften,
Var och en med svärd vid sidan,
Alla uti krigarrustning,
För att döda Väinämöinen,
Slå ihjäl Suvantolainen.
Av den komne spörja dessa,
Yttra nu de ord som följa:
»Vad har stackaren att säga,
190. Store simmarn att förkunna?»
Gamle trygge Väinämöinen
Svarar dessa ord och säger:
»Märkeliga ord om månen,
Underbara ting om solen:
Vart har solen från oss flyktat,
Vart har månen tagit vägen?»
Sade Pohja-gårdens söner,
Röt den ondskefulla skaran:
»Dit har solen från er flyktat,
200. Dit har månen tagit vägen:
I en sten med spräcklig sida,
I den järnuppfyllda klippan;
Aldrig därifrån de komma,
Om de icke givas fria!»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Kommer månen ej ur klippan,
Slipper solen ej ur berget,
Må vi då ett nappatag pröva,
210. Må vi börja på med svärden!»
Svärdet grep han, stälet drog han,
Klingan ryckte han ur slidan:
Månen glimmade på spetsen,
Solen sken på svärdets fäste
Och på ryggen stod en fåle,
Katten jamade vid knappen.
Och de mätte sina klingor,
Granskade varandras vapen:
Ganska obetydligt längre
220. Var den gamle Väinös slagsvärd,
Blott så mycket som ett kornfrö,
Eller som ett ringa halmstrå.
Ut begav man sig på gården,
Trädde på den jämna planen;
Nu den gamle Väinämöinen
Gav ett hugg med blanka svärdet,
Gav ett hugg och gav ett annat,
Skalade som rovors strängar,
Knäppte av som linets knoppar
230. Huvuden av Pohjas söner.
Därpå gamle Väinämöinen
Vandrar att uppsöka månen,
Går att solen ut befordra
Ur den spräckligt gråa stenen,
Ur den ståluppfyllda klippan,
Ur det järnuppfyllda berget.
När han gått ett litet stycke,
Vandrat fram en ringa sträcka,
Skådar han en ö i grönska,
240. Ser på ön ett fagert björkträd
Och ett stenblock under björken,
Under detta block en klippa,
Uti klippan nio dörrar,
Hundra reglar framför dessa.
Uti klippan sågs en skåra,
Varsnades en skenbar ristning;
Svärdet drog han ut ur slidan,
Ristade ett streck i klippan
Med sin klingas skarpa eldbett,
250. Med sitt svärd, som gnistor sände:
Klippan brast i tvenne stycken,
Rämnade i trenne delar.
Gamle trygge Väinämöinen
Blickade i klippans rämna:
Ormar drucko öl där nere,
Maskar såg han vört förtära
I den fläckbeströdda klippans,
Leverbruna stenens inre.
Sade gamle Väinämöinen,
260. Tog till orda själv och talte:
»Därför fås ej öl så rundligt
Av värdinnorna, de arma,
Att av ormar ölet drickes,
Vört av maskarna förtäres!»
Av han högg var huggorms huvud,
Avskar äspingarnas halsar,
Hov sin stämma, tog till orda,
Yttrade och sade detta:
»Aldrig mera här i tiden,
270. Räknat ifrån denna dagen,
Skola ormar öl förtära,
Maskar på vår maltdryck smaka!»
Nu den gamle Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Prövar dörrarna med handen
Och med ordets kraft var regel:
Dörrarna all handkraft trotsa,
Reglarna med ord ej öppnas.
Gamle trygge Väinämöinen
280. Tog till orda själv och sade:
»Klen är mannen utan verktyg,
Utan yxa lik en käring!»
Bort begav han sig till hemmet,
Sorgsen och med nedböjt huvud,
Då han icke månen funnit,
Ej ännu på solen träffat.
Sade muntre Lemminkäinen:
»O du gamle Väinämöinen!
Säg mig, varför tog du icke
290. Mig som trollkarl med på färden?
Låsen hade då sig öppnat,
Alla bommar sönderbrustit,
Månen sluppit ut att lysa,
Solen stigit upp att skina!»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Reglarna för ord ej brista,
Låsen sprängas ej med trollsång,
Öppnas ej med händer heller,
300. Vika ej för armars styrka.»
In han steg i smedens smedja,
Yttrade ett ord och sade:
»Hör mig, smed, o Ilmarinen!
Hamra en tregrenig gräfta,
Smid åt mig ett dussin billar,
Gör en väldig knippa nycklar,
Att jag månen får ur stenen,
Solen lösa kan ur klippan.»
Det var smeden Ilmarinen,
310. Den ovanskelige hamrarn:
Allt han smidde, som behövdes,
Hamrade ett dussin billar
Och en väldig knippa nycklar,
En ansenlig bunt av lansar,
Ej för små och ej för stora,
Smidde dem av medelstorlek.
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Gör sig fjäderklädda vingar,
320. Företager sig att flyga,
Flyger först i hemmets närhet,
Styr omsider längre utåt,
Illar över Pohja-havet,
Bort till Ilmarinens smedja.
Smeden öppnade sitt fönster,
Såg om stormen var i antåg:
Stormen var det ej som kommit,
Men en slaghök, grå till färgen.
Ilmari, den gode smeden,
330. Fällde nu ett ord och sporde:
»Fågel, säg mig, vad du söker,
Vi du satt dig vid mitt fönster?»
Fågeln talar med sin tunga,
Höken svarar nu och säger:
»Hör mig smed, o Ilmarinen,
Du, som hamrar oupphörligt,
Du är just en kunnig konstnär,
Skicklig hammarsmed förvisso!»
Smeden Ilmarinen svarar,
340. Yttrar själv ett ord och säger:
»Underligt är det väl icke,
Om jag är som smed bevandrad,
Jag som en gång himlen smidde,
Som ett lock för luften hamrat!»
Fågeln talar med sin tunga,
Höken yttrar nu och säger:
»Smed, vad är det, som du smider,
Som du hamrar på, o konstnär?»
Det var smeden Ilmarinen,
350. Dessa ord han gav till gensvar:
»Det ett halsjärn är, jag smider,
Åt värdinnan ifrån Pohja,
För att därmed fängsla henne
Vid en kant av hälleberget.»
Louhi, Pohjolas värdinna,
Gumman med de glesa tänder,
Fann att ofärd var förhanden,
Såg en nödens dag sig närma
Och begynte utåt flyga,
360. Undkom så till Pohja-hemmet.
Månen löser hon ur klippan,
Släpper solen ut ur berget,
Själv förbyter hon sin skepnad,
Omgestaltar sig till duva,
Flyger flaxande tillbaka,
Bort till Ilmarinens smedja,
Kommer fram till dörrn som fågel,
Uppnår tröskeln såsom duva.
Ilmari, den gode smeden,
370. Tog till orda nu och sade:
»Fågel, varför har du kommit,
Flugit hit till denna tröskel?»
Fågeln talade i dörren,
Duvan svarade på tröskeln:
»Därför är jag här på tröskeln,
För att bringa dig ett budskap:
Månen har ur klippan stigit,
Solen ut ur berget sluppit.»
Själve smeden Ilmarinen
380. Vandrar härvid ut att skåda,
Går till dörren av sin smedja,
Ser uppmärksamt upp mot himlen,
Ser på fästet månen lysa,
Ser den sköna solen stråla.
Och han går till Väinämöinen,
Yttrar där ett ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen,
Sångare, ovanskelige!
Kom att åter månen skåda,
390. Kom att se den sköna solen,
Ty på himlen stå de verkligt,
Äro på sitt forna ställe.»
Gamle trygge Väinämöinen
Skyndar genast ut på gården,
Lyfter huvudet mot höjden,
Riktar blicken upp mot himlen:
Månen upp på fästet stigit,
Solen hade himlen funnit.
Nu den gamle Väinämöinen
400. Själv sig tager för att orda,
Höjande sin röst han säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Hell dig måne, där du lyser
Och ditt sköna anlet visar!
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!
»Gyllne måne, ut du sluppit,
Fram du trätt, o sol, ur berget,
Lik en gyllne gök du höjt dig,
410. Stigit som en silverduva
Till din forna plats och boning,
Till förut beträdda banor!
»Höj dig då var morgon åter,
Även efter denna dagen;
Kom till oss med frid och hälsa,
Hopa håvor uppå håvor,
Bringa fångst i våra händer,
Medför lycka till vår metkrok!
»Vandra nu din väg med hälsa,
420. Lägg din bana frisk tillrygga,
Sträck din båge hög och vacker,
Tills du kvällens glädje hinner!»
| ← Sång 48. | Upp till början av sidan. | Sång 50. → |