Kalevala/Sång 48
< Kalevala
| ← Sång 47. |
|
Sång 49. → |
FYRTIOÅTTONDE SÅNGEN.
Trollord
om elden.
v. 1—372.
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Började att eftersinna,
Överlade och beslöt sig
Att ett nät av lin bereda,
Hundraögd en not sig knyta.
Och han yttrade och sade:
Fällde själv ett ord och talte:
»Finns här den som lin kan utså,
10. Utså lin och plöja marken?
Ty ett nät jag önskar göra,
Hundraögd en not bereda,
Att den arma fisken döda,
Den eländige förgöra.»
Fanns en obetydlig jordlapp,
Ett osvedjat, litet ställe
Uppå kärrets längsta sträcka,
Mitt emellan tvenne stubbar.
Stubbens rötter upp man grävde,
20. Linfrö hittades därunder
Uti Tuoni-larvens gömma,
Maskarnas förvaringsställe.
Fanns en hop av falnad aska,
Hittades en liten stofthög
Av ett skepp som blivit uppbränt,
Av en båt, förstörd av lågor;
Linet såddes där i jorden,
Ströddes ut bland denna aska
På en strand av Aluejärvi,
30. På ett åkerfält med lergrund.
Härav växte upp en planta,
Uppsköt lin oändligt yvigt;
Utan leder växte linet,
På en enda natt om sommarn.
Linet såddes under natten,
Plöjdes ner vid månens skimmer;
Rensat linet blev och plockat,
Drogs ur marken, revs ur jorden,
Rycktes upp med allsköns styrka,
40. Repades därefter hurtigt.
Därpå lades det i vatten:
Innan kort var linet uppblött,
Upptogs sedan ganska skyndsamt,
Torkades med största snabbhet,
Bragtes hastigt in i stugan,
Blev förutan dröjsmål bråkat,
Bearbetades med raskhet,
Skäktades så flinkt som möjligt,
Blev med mycken styrka häcklat,
50. Borstades i morgonstunden,
Lades innan kort i totte,
Fästes ganska fort vid sländan
På en enda natt om sommarn,
Mitt emellan tvenne dagar.
Systrarna, de spunno linet,
Svägerskor påträdde bindnåln,
Bröderna, de knöto noten,
Fädren fäste den vid telnar.
Jämnt gick bindnåln fram och åter,
60. Flitigt upp och ner gick knytträ’t,
Innan noten blivit färdig,
Innan garnredskapet knutits
På en enda natt om sommarn
Och en halv ännu därjämte.
Färdig noten blev omsider,
Knutet var nu garnredskapet:
Hundra famnar lång var ändan,
Varje arm sjuhundra famnar;
Noten blev försedd med sänken,
70. Med behörigt antal flöten.
Ut med noten gå de unga,
Hemma tänka då de gamla:
Månne nu den fisk skall fångas,
Som man önskat sig så ivrigt?
Noten drages, noten släpas,
Och man stretar och arbetar;
Långsmed strömmen föres noten,
Drages även tvärs däröver;
Fisk man får till ringa antal,
80. Några små fördömda gärsar,
Abborrar, av ben uppfyllda,
Mörter med en ymnig galla,
Men den fisken får man icke,
För vars skull man noten tillrett.
Sade gamle Väinämöinen:
»Smed och broder Ilmarinen,
Låtom nu oss själva vandra
Att i vattnet noten föra!»
Hjältarna sig ut begiva,
90. Sänka noten ner i vattnet;
Notens ena arm de kasta
Vid en holme uppå fjärden,
Och den andra armen kastas
Invid udden av en ängskant,
Notens kil de sedan sänka
Vid den gamle Väinös båtplats.
Och de streta och de stöta,
Och de draga och de hala,
Fisk i ymnighet de fånga,
100. Abborrar av alla arter
Och en talrik mängd av tajmen,
Braxnar likaså, och laxar,
All slags fisk som finns i vattnet,
Men den fisken få de icke,
För vars skull man nätet bundit,
Garnredskapet sammanknutit.
Nu den gamle Väinämöinen
Gjorde noten ännu större,
Skarvade dess tvenne armar,
110. Bägge med femhundra famnar,
Ökte linan med sjuhundra,
Tog till orda själv och sade:
»Må vi ro vår not på djupet,
Längre utåt näten föra
Och på nytt en dragning göra,
Med ett annat varp försöka!»
Näten roddes ut på djupet,
Fördes längre ut på fjärden,
Och en dragning gjordes åter,
120. Andra varpet här försöktes.
Ord vid
notdräkt.
v. 123—150.
Härvid gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Vellamo, du vattnets husfru
Med den vassbetäckta barmen!
Kom att byta ut din skjorta,
Kom att avstå dina kläder!
Du av säv en skjorta äger,
Har en mantel, gjord av havsskum,
Som är sydd av stormens dotter,
130. Utav Aallotar dig given,
Jag dig ger av lärft en skjorta,
Gjord av fint, oblandat linne,
Som har blivit vävt av Kuutar,
Som av Päivätär är spunnet.
»Ahto, som på vågen råder,
Du som hundra djup behärskar!
Tag, fem famnar lång, en stake,
Grip en stång, i längd sju famnar,
För den genom alla fjärdar,
140. Upprör därmed havets botten,
Driv den benuppfyllda skaran,
Jaga fram ett stim av fiskar
Där vi denna dragnot lyfta,
Där vi lagt dess hundra flöten,
Från på fiskar rika bukter,
Hålor, som av laxar vimla,
Från den vida fjärdens virvlar,
Från de dystra djup i havet,
Dit ej solens strålar tränga
150. Och där sanden aldrig rubbas!»
Steg en liten man ur havet,
Hov en hjälte sig ur vågen,
Upp på havets rygg han trädde,
Fällde där ett ord och sade:
»Tarvas det en karl som pulsar,
Som med stång i vattnet stöter?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Någon tarvas det, som pulsar,
160. Som med stång i vattnet stöter.»
Havets man, den lille hjälten,
Ryckte upp en tall på stranden,
Tog ett träd ur furuskogen,
Fästade därvid ett klippblock,
Frågade och sporde sedan:
»Skall med all min kraft jag pulsa,
Så som mina skuldror gitta,
Eller så som jämnt behöves?»
Gamle vise Väinämöinen
170. Yttrar då ett ord och säger:
»Pulsar du som det behöves,
Får du redan nog att göra.»
Havets man, den lille hjälten,
Företog sig då att pulsa
Med den kraft som jämnt behövdes,
Sammandrev en mängd av fiskar
Där man noten skulle lyfta,
Där man lagt dess hundra flöten.
Smeden skötte båtens åror,
180. Gamle trygge Väinämöinen
Var den man som noten lyfte,
Den som upptog garnredskapet.
Sade gamle Väinämöinen:
»Samlats har en svärm av fiskar
Där vår dragnot upp vi lyfta,
Där vi lagt dess hundra flöten.»
Upp ur vattnet lyftes noten,
Upptogs, skakades och tömdes
Uti Väinämöinens farkost;
190. Så man fångade den fisksvärm,
För vars skull man knutit näten,
Sammanbundit denna dragnot.
Gamle trygge Väinämöinen
Styr sin farkost upp mot stranden
Till den blåa bryggans sida,
Till den röda spångens ända,
Ordnar där sin fångna fiskhop,
Lastar ut en benfull skara,
Finner nu den gråa gäddan
200. Som var eftersökt så länge.
Nu den gamle Väinämöinen
Tänkte så uti sitt sinne:
»Skall jag våga honom gripa
Utan skydd av järn på handen,
Utan handskar utav stenar,
Utan vantar utav koppar?»
Solens son förnimmer detta,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gäddan skulle jag väl klyva,
210. Toge henne nog i handen,
Om min faders kniv jag hade,
Om den gamles bett jag ägde.»
Föll då ner en kniv från himlen,
Kom från skyn en kniv med guldskaft,
Med en klinga utav silver,
Ner till solens son, i bältet.
Solens son, den starke mannen,
Tager denna kniv i handen,
Och med den han klyver gäddan,
220. Vidgar därmed munnens öppning;
I den gråa gäddans mage
Finnes nu den blanka laxen;
I den blanka laxens mage
Fanns till slut den hala siken.
Och han klöv den hala siken,
Fann ett nystan, blått till färgen,
I en bukt av sikens tarmar,
Ini deras tredje slingring,
Öppnade det blåa nystan,
230. Och ur nystanet, det blåa,
Föll ett nystan, rött till färgen.
Upp han knöt det röda nystan,
Mitt i nystanet, det röda,
Fann han slutligt eldens gnista,
Som från himlen kommit hade,
Som igenom molnen fallit,
Genom åtta himlafästen,
Genom luftens nio rymder.
Väinämöinen överlägger
240. Huru gnistan skulle föras
Till hans hem, där eld ej lyste,
Hans i mörker höljda stugor,
Men då spritter gnistan plötsligt,
Flyger ur solsonens händer,
Väinämöinens skägg hon sveder,
Och på smeden ännu värre
Bränner hon hans bägge kinder,
Sveder likaså hans händer.
Fram gick gnistan på sin vandring
250. Långsmed Aluejärvis vågor,
Flyktade till enrissnåret,
Tände eld i hedens enar
Och steg upp uti en granskog,
Brände skogens sköna granar,
Vandrade allt längre framåt,
Brände halva Pohja-landet
Och en del av Savos gränser,
Karjala på bägge sidor.
Gamle trygge Väinämöinen
260. Börjar själv att utåt vandra,
Styr sin väg till ödemarken,
Där den vilda elden framgått,
Fångar där omsider elden
Under tvenne stubbars rötter,
Inuti ett murket alträd,
I en rutten trädstams krökning.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Eld, som Jumala har danat,
270. Låga, du som skaparn frambragt!
Fåfängt steg du ner i djupet,
Flög förgäves långt i fjärran:
Bättre gör du, om du kommer
Till din gråstensugn tillbaka,
Innesluter dig i askan,
In i dina kol dig gömmer,
För att blott om dagen brukas
Till en björkvedseld på härden,
Men om natten undangömmas
280. I den gyllne askens rundel!»
Eldens gnista upp han fångar
Uti lätt antändligt tunder,
In uti en hårdnad björksvamp,
I en kittel utav koppar;
Elden bar han uti kitteln,
Bragte honom, höljd i näver,
Till den dimbetäckta udden,
Till den skuggomhöljda holmen;
Eld i hemmen nu man hade,
290. Ljus i alla stugor rådde.
Själve smeden Ilmarinen
Störtar sig i havets vågor,
Strävar till en sten i vattnet,
Sätter sig på strandens klipphäll
Ansatt svårt av eld och lågor,
Kvald av flammans vilda framfart,
Söker där att elden släcka,
Att den ljusa lågan hämma:
Höjande sin röst han säger,
300. Fäller dessa ord och yttrar:
Ord mot
brännskada.
v. 301—366.
»Eld, som Jumala har danat,
Panu, som är son av solen!
Säg mig vem dig så förtörnat,
Att du ansatt mina kinder,
Bränt mig invid veka livet,
Svett mig så på bägge sidor?
»Varmed skall jag elden dämpa,
Hur den ljusa lågan släcka,
Huru flammans kraft förtaga,
310. Hur dess verkningar försvaga,
Att den mig ej mer må skada,
Ej för länge här mig plågar?
»Skynda, jungfru, hit från Turja,
Kom från Lappland, mö med isskor,
Kom med strumpor utav rimfrost
Och med frusna klädningsfållar,
Du som bär en rimfrostkittel,
Med en slev av is i kitteln:
Sänd en skur av kyligt vatten,
320. Stänk ett regn, med is uppblandat,
Över alla brända ställen,
De av elden gjorda skador!
»Om ej detta är tillräckligt:
Kom från Pohjola, du gosse,
Kom du barn från själva Lappland,
Långe man från Pimentola,
Hög som ödemarkens granar,
Stor som tallen uppå kärret,
Du som handskar har av rimfrost,
330. Som är klädd i rimfroststövlar,
Du som bär en rimfrostmössa,
Och av frusen dagg en gördel!
Hämta rimfrost ifrån Pohja,
Bringa is från byn, den kalla!
Riklig rimfrost finns i Pohja,
Ymnig is i byn, den kalla,
Rim i floder, is i sjöar,
Och i luften frusna dimmor;
Rimfrostklädda harar hoppa,
340. Isomhöljda björnar springa
På den snöbetäckta höjden,
Det i drivor svepta berget,
Rimbeströdda svanor gunga,
Isomhöljda änder simma
På den snöuppfyllda strömmen,
Vid den isbelagda forsen.
»Hämta rimfrost i en kälke,
Släpa is uti en släde
Från det vilda fjällets hjässa,
350. Från det fasta bergets kanter!
Kyl med denna rimfrost sedan,
Svalka med den kalla isen
Dessa sår, dem elden vållat,
Som av Panu åstadkommits!
»Om ej detta är tillräckligt:
Ukko, du o gud i höjden,
Du som skyarna behärskar,
Du som över strömoln råder!
Låt en sky gro upp i öster,
360. Höj från väster upp en molnvägg,
Stöt tillsamman deras kanter,
Hopslå rand mot rand med tordön,
Sänd ett regn av is och rimfrost,
Kylande och goda salvor
Över alla brända ställen,
På de skador elden frambragt!»
Därmed smeden Ilmarinen
Lyckades att lågan hämma,
Att omsider elden dämpa;
370. Frisk och sund som förr blev smeden,
Kände sig fullkomligt botad
För allt ont han rönt av elden.
om elden.
v. 1—372.
Gamle trygge Väinämöinen,
Den evärdelige siarn,
Började att eftersinna,
Överlade och beslöt sig
Att ett nät av lin bereda,
Hundraögd en not sig knyta.
Och han yttrade och sade:
Fällde själv ett ord och talte:
»Finns här den som lin kan utså,
10. Utså lin och plöja marken?
Ty ett nät jag önskar göra,
Hundraögd en not bereda,
Att den arma fisken döda,
Den eländige förgöra.»
Fanns en obetydlig jordlapp,
Ett osvedjat, litet ställe
Uppå kärrets längsta sträcka,
Mitt emellan tvenne stubbar.
Stubbens rötter upp man grävde,
20. Linfrö hittades därunder
Uti Tuoni-larvens gömma,
Maskarnas förvaringsställe.
Fanns en hop av falnad aska,
Hittades en liten stofthög
Av ett skepp som blivit uppbränt,
Av en båt, förstörd av lågor;
Linet såddes där i jorden,
Ströddes ut bland denna aska
På en strand av Aluejärvi,
30. På ett åkerfält med lergrund.
Härav växte upp en planta,
Uppsköt lin oändligt yvigt;
Utan leder växte linet,
På en enda natt om sommarn.
Linet såddes under natten,
Plöjdes ner vid månens skimmer;
Rensat linet blev och plockat,
Drogs ur marken, revs ur jorden,
Rycktes upp med allsköns styrka,
40. Repades därefter hurtigt.
Därpå lades det i vatten:
Innan kort var linet uppblött,
Upptogs sedan ganska skyndsamt,
Torkades med största snabbhet,
Bragtes hastigt in i stugan,
Blev förutan dröjsmål bråkat,
Bearbetades med raskhet,
Skäktades så flinkt som möjligt,
Blev med mycken styrka häcklat,
50. Borstades i morgonstunden,
Lades innan kort i totte,
Fästes ganska fort vid sländan
På en enda natt om sommarn,
Mitt emellan tvenne dagar.
Systrarna, de spunno linet,
Svägerskor påträdde bindnåln,
Bröderna, de knöto noten,
Fädren fäste den vid telnar.
Jämnt gick bindnåln fram och åter,
60. Flitigt upp och ner gick knytträ’t,
Innan noten blivit färdig,
Innan garnredskapet knutits
På en enda natt om sommarn
Och en halv ännu därjämte.
Färdig noten blev omsider,
Knutet var nu garnredskapet:
Hundra famnar lång var ändan,
Varje arm sjuhundra famnar;
Noten blev försedd med sänken,
70. Med behörigt antal flöten.
Ut med noten gå de unga,
Hemma tänka då de gamla:
Månne nu den fisk skall fångas,
Som man önskat sig så ivrigt?
Noten drages, noten släpas,
Och man stretar och arbetar;
Långsmed strömmen föres noten,
Drages även tvärs däröver;
Fisk man får till ringa antal,
80. Några små fördömda gärsar,
Abborrar, av ben uppfyllda,
Mörter med en ymnig galla,
Men den fisken får man icke,
För vars skull man noten tillrett.
Sade gamle Väinämöinen:
»Smed och broder Ilmarinen,
Låtom nu oss själva vandra
Att i vattnet noten föra!»
Hjältarna sig ut begiva,
90. Sänka noten ner i vattnet;
Notens ena arm de kasta
Vid en holme uppå fjärden,
Och den andra armen kastas
Invid udden av en ängskant,
Notens kil de sedan sänka
Vid den gamle Väinös båtplats.
Och de streta och de stöta,
Och de draga och de hala,
Fisk i ymnighet de fånga,
100. Abborrar av alla arter
Och en talrik mängd av tajmen,
Braxnar likaså, och laxar,
All slags fisk som finns i vattnet,
Men den fisken få de icke,
För vars skull man nätet bundit,
Garnredskapet sammanknutit.
Nu den gamle Väinämöinen
Gjorde noten ännu större,
Skarvade dess tvenne armar,
110. Bägge med femhundra famnar,
Ökte linan med sjuhundra,
Tog till orda själv och sade:
»Må vi ro vår not på djupet,
Längre utåt näten föra
Och på nytt en dragning göra,
Med ett annat varp försöka!»
Näten roddes ut på djupet,
Fördes längre ut på fjärden,
Och en dragning gjordes åter,
120. Andra varpet här försöktes.
Ord vid
notdräkt.
v. 123—150.
Härvid gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Vellamo, du vattnets husfru
Med den vassbetäckta barmen!
Kom att byta ut din skjorta,
Kom att avstå dina kläder!
Du av säv en skjorta äger,
Har en mantel, gjord av havsskum,
Som är sydd av stormens dotter,
130. Utav Aallotar dig given,
Jag dig ger av lärft en skjorta,
Gjord av fint, oblandat linne,
Som har blivit vävt av Kuutar,
Som av Päivätär är spunnet.
»Ahto, som på vågen råder,
Du som hundra djup behärskar!
Tag, fem famnar lång, en stake,
Grip en stång, i längd sju famnar,
För den genom alla fjärdar,
140. Upprör därmed havets botten,
Driv den benuppfyllda skaran,
Jaga fram ett stim av fiskar
Där vi denna dragnot lyfta,
Där vi lagt dess hundra flöten,
Från på fiskar rika bukter,
Hålor, som av laxar vimla,
Från den vida fjärdens virvlar,
Från de dystra djup i havet,
Dit ej solens strålar tränga
150. Och där sanden aldrig rubbas!»
Steg en liten man ur havet,
Hov en hjälte sig ur vågen,
Upp på havets rygg han trädde,
Fällde där ett ord och sade:
»Tarvas det en karl som pulsar,
Som med stång i vattnet stöter?»
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Någon tarvas det, som pulsar,
160. Som med stång i vattnet stöter.»
Havets man, den lille hjälten,
Ryckte upp en tall på stranden,
Tog ett träd ur furuskogen,
Fästade därvid ett klippblock,
Frågade och sporde sedan:
»Skall med all min kraft jag pulsa,
Så som mina skuldror gitta,
Eller så som jämnt behöves?»
Gamle vise Väinämöinen
170. Yttrar då ett ord och säger:
»Pulsar du som det behöves,
Får du redan nog att göra.»
Havets man, den lille hjälten,
Företog sig då att pulsa
Med den kraft som jämnt behövdes,
Sammandrev en mängd av fiskar
Där man noten skulle lyfta,
Där man lagt dess hundra flöten.
Smeden skötte båtens åror,
180. Gamle trygge Väinämöinen
Var den man som noten lyfte,
Den som upptog garnredskapet.
Sade gamle Väinämöinen:
»Samlats har en svärm av fiskar
Där vår dragnot upp vi lyfta,
Där vi lagt dess hundra flöten.»
Upp ur vattnet lyftes noten,
Upptogs, skakades och tömdes
Uti Väinämöinens farkost;
190. Så man fångade den fisksvärm,
För vars skull man knutit näten,
Sammanbundit denna dragnot.
Gamle trygge Väinämöinen
Styr sin farkost upp mot stranden
Till den blåa bryggans sida,
Till den röda spångens ända,
Ordnar där sin fångna fiskhop,
Lastar ut en benfull skara,
Finner nu den gråa gäddan
200. Som var eftersökt så länge.
Nu den gamle Väinämöinen
Tänkte så uti sitt sinne:
»Skall jag våga honom gripa
Utan skydd av järn på handen,
Utan handskar utav stenar,
Utan vantar utav koppar?»
Solens son förnimmer detta,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gäddan skulle jag väl klyva,
210. Toge henne nog i handen,
Om min faders kniv jag hade,
Om den gamles bett jag ägde.»
Föll då ner en kniv från himlen,
Kom från skyn en kniv med guldskaft,
Med en klinga utav silver,
Ner till solens son, i bältet.
Solens son, den starke mannen,
Tager denna kniv i handen,
Och med den han klyver gäddan,
220. Vidgar därmed munnens öppning;
I den gråa gäddans mage
Finnes nu den blanka laxen;
I den blanka laxens mage
Fanns till slut den hala siken.
Och han klöv den hala siken,
Fann ett nystan, blått till färgen,
I en bukt av sikens tarmar,
Ini deras tredje slingring,
Öppnade det blåa nystan,
230. Och ur nystanet, det blåa,
Föll ett nystan, rött till färgen.
Upp han knöt det röda nystan,
Mitt i nystanet, det röda,
Fann han slutligt eldens gnista,
Som från himlen kommit hade,
Som igenom molnen fallit,
Genom åtta himlafästen,
Genom luftens nio rymder.
Väinämöinen överlägger
240. Huru gnistan skulle föras
Till hans hem, där eld ej lyste,
Hans i mörker höljda stugor,
Men då spritter gnistan plötsligt,
Flyger ur solsonens händer,
Väinämöinens skägg hon sveder,
Och på smeden ännu värre
Bränner hon hans bägge kinder,
Sveder likaså hans händer.
Fram gick gnistan på sin vandring
250. Långsmed Aluejärvis vågor,
Flyktade till enrissnåret,
Tände eld i hedens enar
Och steg upp uti en granskog,
Brände skogens sköna granar,
Vandrade allt längre framåt,
Brände halva Pohja-landet
Och en del av Savos gränser,
Karjala på bägge sidor.
Gamle trygge Väinämöinen
260. Börjar själv att utåt vandra,
Styr sin väg till ödemarken,
Där den vilda elden framgått,
Fångar där omsider elden
Under tvenne stubbars rötter,
Inuti ett murket alträd,
I en rutten trädstams krökning.
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Eld, som Jumala har danat,
270. Låga, du som skaparn frambragt!
Fåfängt steg du ner i djupet,
Flög förgäves långt i fjärran:
Bättre gör du, om du kommer
Till din gråstensugn tillbaka,
Innesluter dig i askan,
In i dina kol dig gömmer,
För att blott om dagen brukas
Till en björkvedseld på härden,
Men om natten undangömmas
280. I den gyllne askens rundel!»
Eldens gnista upp han fångar
Uti lätt antändligt tunder,
In uti en hårdnad björksvamp,
I en kittel utav koppar;
Elden bar han uti kitteln,
Bragte honom, höljd i näver,
Till den dimbetäckta udden,
Till den skuggomhöljda holmen;
Eld i hemmen nu man hade,
290. Ljus i alla stugor rådde.
Själve smeden Ilmarinen
Störtar sig i havets vågor,
Strävar till en sten i vattnet,
Sätter sig på strandens klipphäll
Ansatt svårt av eld och lågor,
Kvald av flammans vilda framfart,
Söker där att elden släcka,
Att den ljusa lågan hämma:
Höjande sin röst han säger,
300. Fäller dessa ord och yttrar:
Ord mot
brännskada.
v. 301—366.
»Eld, som Jumala har danat,
Panu, som är son av solen!
Säg mig vem dig så förtörnat,
Att du ansatt mina kinder,
Bränt mig invid veka livet,
Svett mig så på bägge sidor?
»Varmed skall jag elden dämpa,
Hur den ljusa lågan släcka,
Huru flammans kraft förtaga,
310. Hur dess verkningar försvaga,
Att den mig ej mer må skada,
Ej för länge här mig plågar?
»Skynda, jungfru, hit från Turja,
Kom från Lappland, mö med isskor,
Kom med strumpor utav rimfrost
Och med frusna klädningsfållar,
Du som bär en rimfrostkittel,
Med en slev av is i kitteln:
Sänd en skur av kyligt vatten,
320. Stänk ett regn, med is uppblandat,
Över alla brända ställen,
De av elden gjorda skador!
»Om ej detta är tillräckligt:
Kom från Pohjola, du gosse,
Kom du barn från själva Lappland,
Långe man från Pimentola,
Hög som ödemarkens granar,
Stor som tallen uppå kärret,
Du som handskar har av rimfrost,
330. Som är klädd i rimfroststövlar,
Du som bär en rimfrostmössa,
Och av frusen dagg en gördel!
Hämta rimfrost ifrån Pohja,
Bringa is från byn, den kalla!
Riklig rimfrost finns i Pohja,
Ymnig is i byn, den kalla,
Rim i floder, is i sjöar,
Och i luften frusna dimmor;
Rimfrostklädda harar hoppa,
340. Isomhöljda björnar springa
På den snöbetäckta höjden,
Det i drivor svepta berget,
Rimbeströdda svanor gunga,
Isomhöljda änder simma
På den snöuppfyllda strömmen,
Vid den isbelagda forsen.
»Hämta rimfrost i en kälke,
Släpa is uti en släde
Från det vilda fjällets hjässa,
350. Från det fasta bergets kanter!
Kyl med denna rimfrost sedan,
Svalka med den kalla isen
Dessa sår, dem elden vållat,
Som av Panu åstadkommits!
»Om ej detta är tillräckligt:
Ukko, du o gud i höjden,
Du som skyarna behärskar,
Du som över strömoln råder!
Låt en sky gro upp i öster,
360. Höj från väster upp en molnvägg,
Stöt tillsamman deras kanter,
Hopslå rand mot rand med tordön,
Sänd ett regn av is och rimfrost,
Kylande och goda salvor
Över alla brända ställen,
På de skador elden frambragt!»
Därmed smeden Ilmarinen
Lyckades att lågan hämma,
Att omsider elden dämpa;
370. Frisk och sund som förr blev smeden,
Kände sig fullkomligt botad
För allt ont han rönt av elden.
| ← Sång 47. | Upp till början av sidan. | Sång 49. → |