Kameliadamen/Kapitel 13
| ← Kapitel 12 |
|
Kapitel 14 → |
13.
— Ni har kommit nästan lika fort som vi, sade Prudence.
— Ja, svarade jag mekaniskt. Var är Marguerite?
— Hemma hos sig.
— Alldeles ensam?
— Med herr de G…
Jag gick med stora steg av och an i salongen.
— Nå, vad felas er?
— Tror ni, att jag finner det trevligt att vänta här, tills herr de G… gått ifrån Marguerite?
— Nu är ni oresonlig. Förstår ni då icke, att Marguerite icke kan köra greven på porten. Herr de G… har länge levat tillsammans med henne och alltid gett henne mycket pengar; han ger henne fortfarande. Marguerite förslösar mer än hundra tusen francs om året, och hon har mycket skulder. Hertigen skickar henne, vad hon begär, men hon vågar icke alltid be honom om så mycket, som hon behöver. Det går icke an, att hon stöter sig med greven, av vilken hon får minst en tio tusen francs om året. Marguerite älskar er, bäste vän, men i bådas ert intresse bör förbindelsen er emellan icke vara av allvarlig art. Ni kan icke med edra sju eller åtta tusen francs om året underhålla hennes lyx; de skola knappast räcka till, vad hennes ekipage kostar. Tag Marguerite för vad hon är, en snäll, vacker och trevlig flicka, var hennes älskare under en eller två månader, ge henne buketter, konfektpåsar och teaterbiljetter, men sätt er inga andra idéer i huvudet, och ställ icke till några scener av löjlig svartsjuka. Ni vet ju vem ni har att göra med; Marguerite är icke något dygdemönster. Hon tycker om er, ni älskar henne, något annat behöver ni icke bry er om. Jag finner det verkligen dråpligt av er att vara så ömtålig! Ni som har den mest intagande älskarinna i hela Paris! Hon tar emot er i en präktig våning, hon är överhöljd av diamanter, hon skall icke kosta er ett öre, om ni vill, och ändå är ni icke nöjd. Anfäkta, ni är alltför anspråksfull!
— Ni har rätt, men jag kan icke hjälpa det — tanken att den där mannen är hennes älskare pinar mig outsägligt.
— Först och främst är han väl fortfarande hennes älskare? återtog Prudence. Det är en person, som hon behöver, det är alltsammans. Sedan två dagar tillbaka har hon stängt sin dörr för honom; han kom på förmiddagen i dag, och hon kunde icke annat än taga emot hans loge och låta honom göra henne sällskap. Han har följt henne hem, han tittar in till henne ett ögonblick, men kommer icke att stanna, eftersom ni är här. Allt detta är mycket naturligt, tycker jag. För resten håller ni till godo med hertigen?
— Ja, men han är en gubbe, och jag är säker på, att Marguerite icke är hans älskarinna. För övrigt, kan man ju finna sig i ett dylikt förhållande, utan att därför hålla till godo med två. En sådan slapphet liknar allt för mycket beräkning och flyttar den som, om också av kärlek, samtycker därtill ett trappsteg längre ner, till dem som ha denna medgörlighet till yrke och fördel av detta sitt yrke.
— Ah, kära barn, vad ni är gammalmodig! Jag har minsann sett många, både förnämare, elegantare och rikare än ni, göra, vad jag nu råder er till, och det utan ansträngning, blygsel eller samvetskval! Sådant ser man ju alla dagar. Hur vill ni, att Paris' eleganta kokotter skulle kunna föra en sådan stat, om de icke hade tre eller fyra älskare på en gång? Ingen förmögenhet, hur stor den än må vara, kan ensam räcka till att bestrida Marguerites eller hennes likars utgifter. En förmögenhet av femhundra tusen francs i räntor är en kolossal förmögenhet i Frankrike; nåväl, min bäste vän, femhundra tusen francs i räntor skulle icke förslå, och vet ni varför? — En man, som har en dylik inkomst, har ett elegant inrett hus, hästar, betjänter, vagnar, jaktmarker, vänner; ofta är han gift, har barn, kapplöpningshästar, han spelar, reser, vad vet jag allt! Alla dessa vanor har han insupit till den grad, att han icke kan göra sig av med dem utan att anses ruinerad och väcka anstöt. Allt som allt, kan han med femhundra tusen francs om året icke ge sin älskarinna mer än fyrtio eller femtio tusen francs årligen, och det är redan mycket, det. Nå, alltså måste andra kärleksförbindelser hjälpa till att göra budgeten fullständig. Med Marguerite är det ändå bekvämare; hon har genom ett underverk råkat på en rik gubbe, tio gånger millionär, vars hustru och dotter äro döda, som bara har brorsöner, vilka själva äro rika, och som ger henne allt, vad hon vill, utan att begära något av henne i utbyte. Men hon kan icke begära mer än sjuttio tusen francs om året av honom, och jag är säker på, att om hon bad om mera, skulle han neka, trots sin rikedom och den tillgivenhet, han har för henne.
— Alla unga herrar här i Paris med en inkomst av tjugu eller trettio tusen livres i ränta, det vill säga, som nätt och jämnt ha så mycket att de kunna leva i de kretsar, de besöka, veta mycket väl, då de äro älskare åt en sådan kvinna som Marguerite, att hon icke ens skulle kunna betala sin våning och sin betjäning med vad de ge henne. De säga icke åt henne, att de veta det, de låtsa bara ingenting se, och när de fått nog, gå de sin väg. Om de äro nog fåfänga att själva vilja bestrida alltsammans, ruinera de sig som enfaldiga nöt och fara till Afrika för att låta döda sig efter att ha lämnat en skuld på hundratusen francs efter sig i Paris. Tror ni kanske, att föremålet är dem tacksam härför? Visst icke. Tvärt om, hon säger, att hon uppoffrat sin ställning för deras skull, och att hon förlorat pengar på att vara tillsammans med dem. Ni finner visst dessa detaljer förnedrande, vad? De äro sanna i alla fall. Ni är en präktig gosse, som jag håller hjärtligt av, och jag, som i tjugu år levat ibland den sortens damer, jag vet, hurudana de äro och vad de gå för, och jag skulle icke vilja se er taga på allvar den nyck, som en vacker flicka har för er.
— Dessutom, låt oss antaga, fortsatte Prudence, att Marguerite älskar er nog högt för att avstå från greven och också från hertigen, ifall denne skulle komma underfund med ert förhållande och säga åt henne att välja mellan er och honom, så blir den uppoffring, hon gör för er skull, ofantlig, det kan icke bestridas. Vilket offer, som är lika stort, skulle ni kunna göra för henne? När övermättnaden infunnit sig, när ni icke längre vill veta av henne, vad skall ni väl då göra för att hålla henne skadeslös för vad hon mistat för er skull! Ingenting. Ni har skilt henne från den värld, där hon kunde finna sin lycka och framtid, hon har skänkt er sina bästa år, och hon är glömd. Antingen är ni då en dussinmänniska, som slungar hennes förflutna i ansiktet på henne och säger, att när ni överger henne så gör ni endast som hennes andra älskare, och så överlämnar ni henne åt en säker nöd; eller också är ni en hederlig karl, och då tror ni er tvungen att behålla henne och utsätter er själv för en oundviklig olycka, ty en kärleksförbindelse, som kunde vara ursäktlig hos ynglingen, är det icke hos den unge mannen. Hon blir ett hinder för allt, hon tillåter er varken familjelivet eller ärelystnaden, denna mannens andra och sista kärlek. Tro mig därför, min vän, bedöm sakerna efter deras värde, tag kvinnorna för vad de äro, och ge icke en kvinna av Marguerites klass rättighet att säga sig vara er fordringsägerska i vad det vara må.
Det var klokt resonerat och med en logik, som jag icke trott Prudence i stånd till. Jag fann ingenting att svara, annat än att hon hade rätt; jag tryckte hennes hand och tackade henne för hennes råd.
— Seså, seså, sade hon, jaga bort de där dumma grillerna och skratta; livet är härligt, min kära gosse, det beror bara på genom hurudana glas man ser det. Tag er vän Gaston till råds — det är en, som gör intryck av att uppfatta kärleken på samma sätt som jag. Vad ni måste vara övertygad om, ifall ni icke vill bli en mes, det är att det här bredvid finns en vacker flicka, som otåligt väntar, att den person, som är hos henne, skall gå sin väg, som tänker på er, som gömmer sin natt åt er, och som älskar er, det är jag säker på. Kom nu och sätt er här vid fönstret med mig, så skola vi se, när greven går, vilket icke kan dröja länge.
Prudence öppnade ett fönster, och vi lutade oss bägge med armarna mot balustraden.
Hon såg på de få förbigående, jag drömde.
Allt vad hon sagt surrade i huvudet på mig, och jag kunde icke annat än medge, att hon hade rätt; men den verkliga kärlek, jag erfor för Marguerite, hade svårt att finna sig däri. Också utstötte jag litet emellanåt djupa suckar, som kommo Prudence att vända sig om och rycka på axlarna, likt en läkare som förtvivlar om att kunna bota en sjuk.
Vad man märker, att livet måste vara kort, tänkte jag för mig själv, eftersom känslostämningarna avlösa varandra med sådan hastighet! Jag har endast känt Marguerite i två dagar, hon är bara min älskarinna sedan i går, och redan har hon till den grad inkräktat min tanke, mitt hjärta och mitt liv, att denne greve de G:s besök är en olycka för mig.
Äntligen kom greven ut, steg upp i sin vagn och försvann. Prudence stängde sitt fönster.
I detsamma ropade Marguerite på oss.
— Skynda er, man dukar bordet, sade hon, vi skola supera.
När jag kom in till henne, flög Marguerite mig om halsen och omfamnade mig av alla krafter.
— Äro vi alltjämt surmulna? frågade hon.
— Nej, det är över, svarade Prudence, jag har predikat moral för honom, och han har lovat mig att vara förståndig.
— Nå, det var bra!
Mot min vilja kastade jag en blick på sängen, den var icke rörd; vad Marguerite beträffar, var hon redan i vit penjoar.
Vi satte oss till bords.
Tjusningsförmåga, mildhet, värme, allt fanns förenat hos Marguerite, och jag var då och då tvungen att erkänna, att jag icke hade rättighet att begära annat av henne, att många skulle vara lyckliga över att vara i mitt ställe, och att jag liksom Virgilii herde endast hade att njuta av de fröjder, som en gud eller snarare en gudinna uppdukade för mig.
Jag försökte att sätta Prudences teorier i praktik och vara lika glad som mina båda bordsdamer, men vad som hos dem var natur, var hos mig ansträngning, och mitt nervösa skratt som narrade dem, var nära släkt med tårar.
Slutligen var supén till ända, och jag blev ensam med Marguerite. Enligt sin vana gick hon och satte sig på mattan framför brasan och stirrade sorgset in i lågorna.
Hon tänkte. På vad? Det visste jag icke; för min del betraktade jag henne med kärlek och nästan med fasa, då jag tänkte på, vad jag var beredd att lida för hennes skull.
— Vet du, vad jag tänkte på?
— Nej.
— På en plan, som jag utfunderat.
— Och vad är det för en plan?
— Jag kan ännu icke anförtro dig den, men jag kan säga dig, vad den skulle leda till. Den skulle leda till att jag en månad härefter vore fri, icke längre hade några skulder, och att vi skulle tillbringa sommaren tillsammans på landet.
— Och ni kan icke säga mig, vilka medel ni tänker använda?
— Nej, det erfordras endast, att du älskar mig, liksom jag älskar dig, så skall allt gå bra.
— Och det är ni ensam, som hittat på denna plan?
— Ja.
— Och ni ensam, som skall utföra den?
— Jag skall ensam ha besväret, sade Marguerite med ett leende, som jag aldrig skall glömma, men vi skola tillsammans skörda frukterna.
Jag kunde icke låta bli att rodna vid de sista orden; jag påminde mig Manon Lescaut, som tillsammans med Desgrieux gjorde slut på herr de B:s pengar.
Jag steg upp och svarade i en tämligen skarp ton:
— Ni skall tillåta mig, bästa Marguerite, att endast skörda frukterna av de företag, som jag själv finner på och verkställer.
— Vad skall det betyda?
— Det betyder, att jag starkt misstänker greve de G… för att vara er medarbetare i den där utmärkta planen, som jag varken vill ha besvären eller frukterna av.
— Ni är ett barn. Jag trodde, att ni älskade mig, jag bedrog mig, det är bra.
I detsamma steg hon upp, öppnade sitt piano och började spela ”Uppbjudning till dans” ända till den där märkvärdiga takten, där hon alltid fastnade.
Var det av gammal vana eller för att påminna mig om den dag, då vi lärde känna varandra? Allt vad jag vet, är att melodien uppkallade ljuva minnen hos mig; jag gick fram till henne, fattade om hennes huvud med båda händerna och kysste henne.
— Förlåter ni mig? sade jag.
— Det ser ni ju, svarade hon; men lägg märke till, att vi endast hunnit till andra dagen, och att jag redan har något att förlåta er. Ni håller mycket illa edra löften om blind lydnad.
— Vad vill ni, Marguerite, jag älskar er för mycket och är svartsjuk på den minsta av edra tankar. Vad ni nyss föreslog mig, skulle göra mig tokig av glädje, men den hemlighetsfullhet, vari ni insveper utförandet av er plan, gör mig beklämd om hjärtat.
— Seså, låt oss nu tala en smula förstånd, återtog hon, i det hon fattade båda mina händer och betraktade mig med ett förtjusande småleende, som det var omöjligt att motstå. Ni älskar mig ju, icke sant, och det skulle göra er lycklig att tillbringa tre eller fyra månader på landet ensam med mig; jag skulle också bli glad över denna ensamhet på tu man hand, och jag skulle icke endast bli glad över det, utan jag behöver det också för min hälsas skull. Jag kan icke lämna Paris för en så lång tid utan att ordna mina affärer, och de äro hos en sådan kvinna som mig alltid mycket intrasslade; nåväl, jag har funnit ett medel att ordna alltsammans, både mina affärer och min kärlek till er — ja, till er, skratta icke, jag är nog dåraktig att älska er! Och så tar ni på er förolämpade miner och pratar stora ord. Barn, trefaldiga barn, tänk bara på att jag älskar er, och bekymra er icke om någonting annat. — Är det överenskommet, säg?
— Allt vad ni vill är överenskommet, det vet ni nog.
— Då skola vi inom en månad vara i någon liten by, där vi kunna lustvandra vid stranden och dricka mjölk. Det förefaller er underligt, att jag talar så, jag, Marguerite Gautier; det kommer sig därav, min vän, att när detta pariserliv, som tycks göra mig så lycklig, icke förbränner mig, så tråkar det ut mig, och då får jag plötsliga anfall av längtan efter en lugnare tillvaro, som kunde påminna mig om min barndom. Man har alltid haft en barndom, vad man än må ha blivit sedan. Å, var lugn, jag skall icke säga er, att jag är dotter till en pensionerad överste, och att jag blivit uppfostrad i Saint-Denis. Jag är en fattig lantflicka, och för sex år sedan kunde jag icke skriva mitt namn en gång. Nu känner ni er lugnad, icke sant? Varför är ni den förste, som jag ber att med mig dela den glädje, min tillfredsställda längtan skulle skänka mig? Säkerligen därför att jag insett, att ni älskar mig för min skull och icke för er egen, medan de andra aldrig älskat mig annat än för sin egen skull.
— Jag har ofta varit på landet, men aldrig så som jag skulle velat vistas där. Det är på er jag räknar för att få njuta av denna lättköpta lycka — var då icke elak, utan bevilja mig den. Säg er då själv: Hon blir icke gammal här livet, och jag skulle en dag ångra mig över att jag icke för henne gjorde det första hon bad mig om, och som var så lätt att göra.
Vad var väl att svara på sådana ord, i synnerhet med minnet av en första kärleksnatt och i väntan på en andra?
En timme efteråt höll jag Marguerite i mina armar, och om hon då bett mig att begå ett brott, skulle jag ha lytt henne.
Klockan sex på morgonen avlägsnade jag mig, och innan jag gick, sade jag:
— Vi träffas i afton?
Hon omfamnade mig hårdare, men svarade icke.
Under dagens lopp fick jag ett brev av följande lydelse:
”Kära barn, jag är litet illamående, och doktorn har befallt mig att vila. Jag skall lägga mig tidigt i kväll och kan icke taga emot er. Men för att belöna er väntar jag er i morgon vid middagstiden. Jag älskar er.”
Min första tanke var: Hon bedrar mig!
Kallsvetten sipprade fram på min panna, ty jag älskade redan denna kvinna alltför högt för att icke bli utom mig vid en sådan misstanke.
Och likväl borde jag nästan var dag vänta mig något sådant av Marguerite, och samma sak hade ofta hänt mig med mina andra älskarinnor, utan att jag brytt mig särdeles mycket om det. Hur hade denna kvinna då kunnat få ett sådant herravälde över mitt liv?
Då kom jag på den tanken att gå och besöka henne som vanligt, eftersom jag hade nyckeln till hennes rum. På detta sätt skulle jag snart komma underfund med sanningen, och om jag fann en karl hos henne, skulle jag örfila upp honom.
Under tiden begav jag mig till Champs-Élysées. Jag stannade där fyra timmar. Hon visade sig icke. På aftonen gick jag på alla de teatrar, hon brukade besöka. Hon fanns icke på någon av dem.
Klockan elva var jag på rue d'Antin.
Det var icke ljust i Marguerites fönster. Jag ringde i alla fall.
Portvakten frågade, vart jag skulle.
— Till fröken Gautier, svarade jag.
— Hon är icke hemkommen.
— Jag går upp och väntar så länge.
— Det finns ingen hemma där.
Visserligen kunde jag trotsa detta portförbud, eftersom jag hade nyckeln, men jag var rädd att ställa till en löjlig skandal och avlägsnade mig.
Jag gick dock icke hem till mig; jag kunde icke lämna gatan och förlorade icke Marguerites hus ur sikte. Det föreföll mig, som om det ännu återstod mig något att upptäcka, eller som om jag åtminstone skulle få bekräftelse på mina misstankar.
Fram emot midnatt stannade en kupé, som jag mycket väl kände igen, utanför numro nio.
Greve de G… steg ur och gick in i huset efter att ha skickat bort vagnen.
Ett ögonblick hoppades jag, att man skulle säga åt honom, liksom åt mig, att Marguerite icke var hemma, och jag skulle få se honom gå igen. Men klockan fyra på morgonen stod jag ännu där och väntade.
Jag har lidit mycket nu i tre veckors tid, men det är ingenting, tror jag, mot vad jag led den natten.