Kameliadamen/Kapitel 12

←  Kapitel 11

Kameliadamen av Alexandre Dumas den yngre Översättare: Walborg Hedberg Kapitel 12

Kapitel 13  →

12.

Klockan fem på morgonen, då dagen började sila in genom gardinerna, sade Marguerite:

— Förlåt att jag jagar bort dig, men det är nödvändigt. Hertigen kommer alla morgnar; man skall nog säga honom, att jag sover, men då väntar han kanske, tills jag vaknar.

Jag tog Marguerites huvud mellan mina båda händer och gav henne en sista kyss, sägande:

— När får jag återse dig?

— Hör på, återtog hon, tag den där lilla förgyllda nyckeln, som ligger på kaminen, och öppna dörren där; tag sedan hit nyckeln igen och gå din väg. Under dagens lopp skall du få ett brev med mina order, ty du vet, att du måste lyda blint.

— Ja — och om jag redan bad dig om något?

— Vad då?

— Att låta mig behålla den här nyckeln.

— Jag har aldrig beviljat någon det, som du begär.

— Nå, bevilja då mig det, ty jag svär dig, att jag icke älskar dig på samma sätt, som de andra gjort.

— Nå ja, behåll den; men jag förbereder dig på, att det endast beror av mig, för att du icke skall ha något gagn av nyckeln.

— Hur så?

— Det finns reglar på dörrens innersida.

— Elaka varelse!

— Jag skall låta taga bort dem.

— Du älskar mig då en smula?

— Jag vet icke, hur det kommer sig, men jag tror det nästan. Gå nu — Jag är förtvivlat sömnig.

Vi dröjde ännu några ögonblick i varandras armar, och jag avlägsnade mig.

Gatorna voro öde, den stora staden slumrade ännu, och en mild svalka drog igenom kvarteren, som några timmar senare skulle inkräktas av människobullret.

Det föreföll mig, som om den sovande staden tillhört mig; jag sökte i mitt minne efter namnen på dem, vilkas lycka jag dittills avundats, och jag påminde mig icke en enda utan att finna mig lyckligare än han.

Att vara älskad av en ung, kysk flicka, att vara den förste, som för henne uppenbarar kälekens sällsamma mysterium, det är helt visst en stor sällhet, men det är den enklaste sak i världen. Att bemäktiga sig ett hjärta, som är ovant vid anfall, det är som att tränga in i en obefästad stad. Uppfostran, plikt- och familjekänslan äro starka skiltvakter, men det finns inga skiltvakter så vaksamma, att de icke kunna bedragas av en sexton års flicka, som genom en älskad mans stämma av: naturen erhåller dessa första kärleksråd, som äro så mycket mer brinnande, ju renare de tyckas.

Ju mer den unga flickan tror på det goda, desto lättare hänger hon sig, om icke åt älskaren, så åtminstone åt kärleken, ty då hon är utan försvar, är hon också utan kraft, och att göra sig älskad av henne är en seger, som varje tjugufem års man kan bereda sig, när han vill. Och att detta är sant, det märkes redan av den vaksamhet och de förskansningar, varmed de unga flickorna omges. Klostren ha icke nog höga murar, mödrarna icke nog starka lås, religionen icke nog stränga fordringar för att innesluta alla dessa förtjusande fåglar i den bur, över vilken man icke ens gör sig besvär att strö några blommor. Hur böra de också icke längta efter denna värld, som man döljer för dem, hur frestande böra de icke tro den vara, hur ivrigt böra de icke lyssna till den första stämma, som genom gallren berättar dess hemligheter för dem, och välsigna den hand, som först lyfter en flik av den mystiska slöjan.

Men att bli verkligen älskad av en kurtisan, det är en långt svårare seger. Hos dem har kroppen fördärvat själen, sinnena förtärt hjärtat och utsvävningarna förhärdat känslorna. De ord, man säger dem, kunna de utantill förut, de medel, man använder, känna de till, och själva den kärlek de ingiva ha de sålt många gånger. De älska som yrke och icke av oemotståndlig dragningskraft. Deras beräkningar äro en säkrare skyddsvakt för dem än modern och klostret för en ung flicka. Också ha de hittat på benämningen kapris för den gratiskärlek, som de då och då tillåta sig som ett slags vila, ursäkt eller tröst. Häri likna de dessa ockrare, som suga ut tusentals individer, och som tro sig försona allt, genom att en dag låna tjugu francs åt en fattig stackare, som håller på att svälta ihjäl, utan att fordra ränta eller begära kvitto av honom.

Dessutom, när Gud beskär en kurtisan att älska, blir denna kärlek, som först tyckes ett bevis på förlåtelse, nästan alltid ett straff för henne. Det finns ingen absolution utan penitens. När en varelse, som har hela sitt förflutna att förebrå sig, plötsligt känner sig gripen av en djup, uppriktig, oemotståndlig kärlek, som hon aldrig trott sig i stånd till, när hon förstått denna kärlek, får den sålunda älskade mannen ett oerhört välde över henne. Han känner sig stark genom den grymma rättigheten att kunna säga åt henne: Ni gör icke mera för kärleken, än vad ni redan gjort för pengar.

Då veta de icke, vilka bevis de skola ge. Sagan berättar om ett barn, som efter att länge roat sig med att ute på ett fält ropa: ”Hjälp, hjälp!” för att narra jordarbetarna där, en vacker dag blev uppäten av en björn, utan att de som det narrat så ofta denna gång trodde på de verkliga nödrop, det upphävde. Det är på samma sätt med dessa stackars varelser, när de älska verkligt. De ha ljugit så många gånger, att man icke längre vill tro dem, och de förtäras av sin kärlek mitt under sina samvetskval.

Därav härleder sig den djupa hängivenhet, den stränga flykt från världen, varpå några av dem givit prov.

Men när den man, som ingivit denna återlösande kärlek, är nog ädelmodig att taga emot den utan att minnas det förflutna, när han överlämnar sig däråt, när han med ett ord älskar så, som han är älskad, då uttömmer denne man på en gång alla jordiska känslostämningar, och efter denna kärlek skall hans hjärta vara slutet för varje annan.

Dessa betraktelser gjorde jag icke då på morgonen, när jag kom hem till mig. De skulle endast kunnat vara en förkänsla av vad som skulle hända mig, och trots min kärlek till Marguerite förutsåg jag inga dylika följder. Det är nu jag gör dem. Sedan allt är oåterkalleligen förbi, framställa de sig som helt naturliga slutsatser av vad som ägde rum.

Men låt oss gå tillbaka till första dagen av vår förbindelse. När jag kom hem, var jag uppsluppet glad. När jag tänkte på, att de skrankor, som min inbillning upprest mellan Marguerite och mig, försvunnit, att hon var min, att jag en smula upptog hennes tankar, att jag i min ficka hade nyckeln till hennes rum och rätt att begagna mig av denna nyckel, kände jag mig nöjd med livet, stolt över mig själv, och jag älskade Gud, som tillstatt allt detta.

En dag går en ung man förbi en kvinna på gatan, han ser på henne, vänder sig om och går vidare. Han känner henne icke, denna kvinna, hon har fröjder, sorger, kärleksförbindelser, vari han icke har någon del. Han finns icke till för henne, och om han tilltalade henne, skulle hon kanske göra sig lustig över honom, liksom Marguerite gjort med mig. Veckor, månader, år förflyta, och sedan de var och en följt sitt öde i olika riktning, återför dem slumpens logik plötsligt i varandras närhet. Denna kvinna blir denne mans älskarinna och älskar honom. Varför? Av vad orsak? Deras båda liv sammansmälta till ett; knappt har förtroligheten börjat, förrän den tyckes dem alltid ha ägt rum, och allt som gått förut utplånas ur de bägge älskandes minne. Det är besynnerligt, medge det.

Vad mig beträffar, kom jag icke längre ihåg, hur jag levat före gårdagen. Hela min varelse bävade av sällhet vid minnet av de ord, som växlats under denna första natt. Antingen var Marguerite skicklig i att bedraga, eller också erfor hon för mig en av dessa plötsliga lidelser, som uppenbara sig redan vid första kyssen och för övrigt stundom dö lika fort som de föddes.

Ju mer jag tänkte efter, desto tydligare tyckte jag mig inse, att Marguerite icke hade något skäl att låtsa en kärlek, som hon icke kände, och jag sade mig också, att kvinnorna ha två sätt att älska, av vilka det ena kan leda till det andra — de älska med hjärtat eller med sinnena. En kvinna tar sig en älskare blott för att tillfredsställa sin sinnlighet och lär sig då helt oväntat hemligheten av den andliga kärleken samt lever sedan endast med hjärtat; en ung flicka, som i äktenskapet endast söker föreningen av tvenne rena böjelser, får därvid ofta plötsligt uppenbarad för sig den fysiska kärleken som en energisk avslutning på hennes kyskaste drömmar.

Jag somnade mitt under dessa tankar. Jag väcktes av ett brev från Marguerite, innehållande dessa ord:

”Mina order lyda: I afton på Vaudeville. Kom under tredje entréakten.

M. G.”

Jag låste in biljetten i en låda, för att alltid ha verkligheten till hands, ifall jag skulle börja tvivla, som det hände mig ibland.

Hon sade icke, att jag skulle komma och besöka henne under dagen, så jag vågade icke gå till henne; men jag längtade så att träffa henne före aftonen, att jag begav mig till Champs Élysées, där jag såg henne åka förbi liksom dagen förut.

Klockan sju var jag på Vaudeville.

Aldrig hade jag kommit så tidigt in i en teatersalong.

Alla logerna fylldes, den ena efter den andra. Endast en stod tom — parkettavantscenen.

Vid början av tredje akten hörde jag, att man öppnade dörren till denna loge, på vilken jag nästan oavlåtligt höll ögonen riktade. Marguerite kom in.

Hon gick genast fram till logeranden, såg sökande ner i orkestern, varseblev mig och tackade mig med en blick.

Hon var strålande vacker denna kväll.

Var väl jag anledningen till detta koketteri? Älskade hon mig nog mycket för att tro, att ju skönare jag fann henne, desto lyckligare skulle jag känna mig? Det visste jag ännu icke, men om det varit hennes avsikt, lyckades hon, ty då hon visade sig, gick en vågrörelse genom salongen, och till och med den på scenen varande skådespelaren betraktade henne, som med sin blotta åsyn störde åskådarna.

Och jag hade nyckeln till denna kvinnas rum, och om tre eller fyra timmar skulle hon åter tillhöra mig!

Man klandrar dem, som ruinera sig för aktriser och kurtisaner; vad som förvånar mig, är att de icke begå tjugudubbelt så mycket dårskaper för dem. Man måste som jag ha levat detta slags liv för att veta, hur den kärlek, man hyser för sådana kvinnor, näres och eldas upp av den dagligen av små triumfer tillfredsställda fåfängan, som de skänka sin älskare.

Prudence tog därefter plats i logen, och en herre, som jag kände igen för att vara greve de G…, satte sig i bakgrunden.

Vid hans åsyn gick en kall rysning genom mitt hjärta.

Marguerite märkte tydligen, vilket intryck denne mans närvaro gjorde på mig, ty hon smålog mot mig på nytt, och i det hon vände ryggen åt greven, tycktes hon uppmärksamt åhöra pjäsen. Under tredje entréakten vände hon sig om och sade ett par ord; greven lämnade logen, och Marguerite vinkade åt mig att komma upp.

— God afton, sade hon, när jag trädde in, och räckte mig handen.

— God afton, svarade jag, vändande mig till både Marguerite och Prudence.

— Sitt ner!

— Men jag tar någons plats. Skall icke herr greve de G… komma igen?

— Jo, jag har skickat honom efter konfekt, för att vi skulle få prata ensamma ett ögonblick. Fru Duvernoy är invigd i förtroendet.

— Ja, mina barn, sade denna; men var lugn, jag skall ingenting säga.

— Vad är det åt er i kväll? frågade Marguerite, i det hon steg upp och i mörkret inne i logen kom och kysste mig på pannan.

— Jag mår icke riktigt bra.

— Ni bör gå och lägga er, återtog hon med den ironiska min, som så väl passade för hennes fina, spirituella ansikte.

— Var då?

— Hemma hos er.

— Ni vet nog, att jag icke skulle kunna sova där.

— Då skall ni icke komma hit och vara surmulen, därför att ni sett en herre i min loge.

— Det är icke skälet.

— Jo bevars, jag känner till det där, och ni har orätt; alltså tala vi icke mer om det. Ni går efter spektaklet upp till Prudence och stannar där, tills jag låter kalla er. Hör ni?

— Ja.

Kunde jag väl annat än lyda?

— Älskar ni mig fortfarande? återtog hon.

— Behöver ni fråga det?

— Har ni tänkt på mig?

— Hela dagen.

— Vet ni, jag är riktigt rädd att bli kär i er! Fråga Prudence bara.

— Ja då, det är riktigt hett, sade denna.

— Gå nu tillbaka till er plats; greven är snart tillbaka, och det är onödigt, att han finner er här.

— Varför det?

— Därför att det plågar er att se honom.

— Nej; men om ni sagt åt mig, att ni ville gå på Vaudeville i afton, skulle jag kunnat skicka er den här logen lika väl som han.

— Olyckligtvis kom han med den, utan att jag bett honom, och erbjöd sig att göra mig sällskap. Ni vet mycket väl, att jag icke kunde säga nej. Allt vad jag kunde göra var att skriva till er, vart jag skulle gå, så att ni finge se mig, och jag själv finge glädjen att träffa er litet förr. Men efter det är så ni tackar mig, skall jag minnas läxan till en annan gång.

— Jag har orätt, förlåt mig.

— Gott, gå nu snällt tillbaka till er plats, och framför allt spela icke svartsjuk längre.

Hon kysste mig på nytt, och jag gick.

I korridoren mötte jag greven, som kom tillbaka.

Jag återvände till min plats.

När allt kom omkring, var herr de G:s närvaro i Marguerites loge den enklaste sak i världen. Han hade varit hennes älskare, han kom med en logebiljett till henne, han gjorde henne sällskap på teatern, allt detta var mycket naturligt, och i och med detsamma jag tog till älskarinna en sådan kvinna som Marguerite, måste jag också finna mig i hennes vanor.

Jag var icke desto mindre mycket olycklig under återstoden av aftonen, och det var med djup nedslagenhet jag avlägsnade mig efter att ha sett Prudence, greven och Marguerite stiga upp i vagnen, som väntade utanför porten.

Och likväl var jag en kvart senare hos Prudence. Hon hade nyss kommit hem.