Kameliadamen/Kapitel 11
← Kapitel 10 |
|
Kapitel 12 → |
11.
Vid detta ställe i berättelsen hejdade sig Armand.
— Vill du stänga fönstret? sade han, jag börjar frysa. Under tiden skall jag gå och lägga mig.
Jag stängde fönstret. Armand, som ännu var mycket svag, tog av sig nattrocken och lade sig i sängen, varvid han några ögonblick lät huvudet vila på kudden, liksom trött efter en lång promenad eller upprörd av plågsamma minnen.
— Du har kanske talat för mycket, sade jag, vill du, att jag skall gå min väg, så att du får sova? Du kan berätta mig slutet på historien en annan dag.
— Finner du den tråkig?
— Tvärt om.
— Då fortsätter jag; om du gick, skulle jag ändå icke kunna sova.
— När jag kom hem till mig, återtog han, utan att behöva samla sina tankar, så tydligt stodo ännu alla dessa detaljer för honom, gick jag icke och lade mig; jag började tänka över dagens tilldragelser. Sammanträffandet, presentationen, Marguerites löfte till mig — allt hade kommit så hastigt, så oväntat, att jag stundtals trodde mig ha drömt det. Likväl var det icke första gången, en kvinna som Marguerite lovade bort sig åt en man dagen efter den, då han begärt henne.
Men fastän jag sade mig detta, var det intryck, min blivande älskarinna gjort på mig, så starkt, att det ännu höll i sig. Jag envisades alltjämt att i henne icke se en kurtisan som de andra, och med den för alla män vanliga fåfängan var jag färdig att tro, att hon delade den oemotståndliga böjelse, jag hyste för henne.
Likväl hade jag många motsägande exempel för ögonen, och jag hade ofta hört sägas, att Marguerites kärlek blivit en handelsvara, mer eller mindre dyr, allt efter årstiden.
Men hur å andra sidan förlika med detta rykte de oupphörliga avslag, hon gett den unge greven, som vi funnit hos henne? Du svarar, att han misshagade henne, och som hon var präktigt underhållen av hertigen, ville hon, när det gällde att taga en annan älskare, hellre välja en, som hon tyckte om. Varför ville hon då icke ha Gaston, som var trevlig, kvick och rik, och varför valde hon mig, som hon funnit så löjlig första gången hon såg mig?
Visserligen är det sant, att ett gynnsamt ögonblick kan göra mer än ett helt års trägen uppvaktning.
Av gästerna vid supén var jag den ende, som oroat sig över, att hon lämnat bordet. Jag hade följt henne, jag hade varit så upprörd, att jag icke kunnat dölja det, jag hade gråtit, då jag kysste hennes hand. Denna omständighet, i förening med mina dagliga visiter under hennes två månaders sjukdom, hade kanske kommit henne att i mig se en annan man än dem hon känt förut, och kanske hade hon sagt sig, att hon för en kärlek, uttryckt på detta sätt, väl kunde göra, vad hon redan gjort så många gånger, att det icke längre betydde något för henne.
Alla dessa förmodanden voro, som du hör, ganska sannolika; men vad än orsaken till hennes samtycke varit, så var åtminstone en sak viss, och det var, att hon samtyckt.
Jag var förälskad i Marguerite, hon skulle bli min, och något mer kunde jag icke begära av henne. Men, jag upprepar det, fastän hon tillhörde de fala kvinnornas klass, hade jag, kanske för att idealisera henne, inför mig själv gjort min kärlek så hopplös, att ju närmare ögonblicket nalkades, då jag icke skulle behöva hoppas längre, desto mera tvivlade jag.
Jag slöt icke ögonen den natten.
Jag kände icke längre igen mig själv. Jag var halvt förryckt. Än fann jag mig själv varken nog vacker eller nog rik eller nog elegant för att äga en sådan kvinna; än gjorde tanken på detta ägande mig uppblåst av fåfänga; sedan började jag frukta, att Marguerite endast skulle ha några dagars nyck för mig, och i det jag anade, att en snar brytning skulle göra mig olycklig, sade jag mig, att jag kanske skulle göra bäst i att icke gå till henne på aftonen, utan resa min väg och skriftligen meddela henne mina farhågor. Från detta övergick jag till gränslösa förhoppningar, till ett oinskränkt förtroende. Jag gjorde upp omöjliga framtidsdrömmar; jag sade mig själv, att denna glädjeflicka skulle ha mig att tacka för sitt andliga och kroppsliga tillfrisknande, att jag skulle tillbringa hela mitt liv tillsammans med henne, och att hennes kärlek skulle göra mig lyckligare, än kärleken av den renaste mö.
Med ett ord, jag kan icke meddela dig de tusentals tankar, som från mitt hjärta stego upp i mitt huvud, och som småningom utplånades i den slummer, som jag föll i på morgonen.
När jag vaknade, var klockan två. Vädret var härligt. Jag kan icke minnas, att livet någonsin förefallit mig så skönt och rikt. Gårdagens minnen stodo för mig utan skuggor, utan hinder och glatt eskorterade av den stundande aftonens förhoppningar. Jag klädde mig i hast. Jag var nöjd och belåten och i stånd till de ädlaste handlingar. Hjärtat slog av glädje och kärlek. En stilla feber brann i mina ådror. Jag bekymrade mig icke längre om orsakerna, som oroat mig, innan jag somnade. Jag såg nu endast resultatet, jag tänkte endast på den stund, då jag skulle få återse Marguerite.
Det var mig omöjligt att stanna hemma. Mitt rum tycktes mig allt för litet för att rymma min lycka; jag behövde hela naturen för att utgjuta mig.
Jag gick ut.
Jag tog vägen över rue d'Antin. Marguerites kupé väntade utanför hennes port; jag styrde kosan åt Champs-Élysées. Jag älskade alla jag mötte, utan att känna dem.
Vad kärleken gör en god!
Efter att en timme ha gått av och an mellan rundeln och Marlyhästarna såg jag på långt håll Marguerites vagn. Jag kände icke igen den, jag anade den.
Just då hon skulle vika om hörnet vid Champs-Élysées, lät hon vagnen stanna, och en lång ung herre skilde sig från den grupp i vilken han stod för att gå fram till henne.
De samtalade några ögonblick; den unge mannen återvände till sina vänner, vagnen satte sig åter i gång, och jag som närmat mig gruppen, jag kände i den, som talat med Marguerite, igen greve de G…, vars porträtt jag sett, och som Prudence förklarat vara den, vilken Marguerite hade att tacka för sin ställning.
Det var honom, hon givit portförbud kvällen förut: jag förmodade, att hon låtit vagnen hålla för att ge honom en förklaring över denna åtgärd, och jag hoppades, att hon på samma gång hittat på någon ny förevändning att icke taga emot honom följande natt.
Hur återstoden av dagen förflöt, vet jag icke; jag gick, jag rökte, jag pratade, men vad jag sade, vem jag råkade, det har jag icke något minne av.
Allt vad jag kommer ihåg är, att jag gick hem till mig på aftonen, att jag tillbragte tre timmar vid min toalett, och att jag hundra gånger om såg på min pendyl och mitt fickur, vilka olyckligtvis gingo lika.
När klockan slog halv elva, sade jag mig, att det var tid att gå.
Jag bodde då på rue de Provence; jag följde rue de Mont-Blanc, gick över bulevarden, vek in på rue Louis-le Grand, rue de Port-Mahon och kom in på rue d'Antin. Jag såg upp till Marguerites fönster.
Det lyste.
Jag ringde på och frågade portvakten, om fröken Gautier var hemma.
Han svarade, att hon aldrig kom hem förrän elva eller en kvart över elva.
Jag såg på min klocka.
Jag trodde mig ha gått helt långsamt, och då hade jag endast behövt fem minuter från rue de Provence till rue d'Antin.
Då började jag gå fram och tillbaka på den folktomma gatan utan bodar.
Efter en halvtimme kom Marguerite. Hon steg ur sin kupé och såg sig omkring, som om hon sökt någon.
Vagnen for långsamt bort, ty stallet var icke i huset. Just då Marguerite skulle ringa, steg jag fram och sade:
— God afton.
— Ah, är det ni? sade hon i en ton, som just icke uttryckte någon glädje över att se mig.
— Ni tillät mig ju att komma på besök i afton!
— Det är sant — det hade jag glömt.
Dessa ord kullstörtade alla mina förhoppningar. Emellertid började jag bli van vid hennes sätt och gick icke min väg, som jag sannolikt skulle gjort förr i tiden.
Vi gingo in.
Nanine hade öppnat dörren på förhand.
— Har Prudence kommit hem? frågade Marguerite.
— Nej, fröken.
— Säg till, att hon tittar upp, så fort hon kommer. Men släck först lampan i salongen, och om någon kommer, så säg, att jag icke är hemma än och icke skall komma hem.
Hennes sätt förrådde tydligt, att hon var upptagen av andra tankar och kanske kände sig störd av mitt olägliga besök. Jag visste icke vad jag skulle göra för min, eller vad jag skulle säga. Marguerite styrde kosan till sin sängkammare; jag stannade där jag var.
— Kom, sade hon.
Hon tog av sig hatten och sammetskappan och kastade dem på sängen, därpå sjönk hon ner i en stor länstol framför brasan, som hon lät tända till ända in på sommaren, och sade, lekande med sin urkedja:
— Nå, vad har ni för nytt att berätta mig?
— Ingenting, om icke att jag gjort orätt i att komma hit i afton.
— Varför det?
— Därför att ni ser förtretad ut och jag troligen tråkar ut er.
— Ni tråkar icke ut mig, men jag är sjuk, jag har mått illa hela dagen, jag har icke sovit, och jag har en förfärlig huvudvärk.
— Vill ni att jag skall gå, så att ni får lägga er?
— Å, ni kan stanna — om jag vill lägga mig, kan jag göra det, fast ni är här.
I detsamma ringde det.
— Vem kommer nu då? sade hon med en åtbörd av otålighet.
Några ögonblick efteråt ringde det på nytt.
— Finns det då ingen, som öppnar; jag får visst lov att gå och öppna själv.
Hon steg verkligen upp, sägande åt mig:
— Vänta här.
Hon gick igenom våningen, och jag hörde henne öppna dörren till förstugan. — Jag lyssnade.
Den, som hon öppnat för, stannade i matsalen. Redan vid de första orden kände jag igen unge greve de N:s röst.
— Hur står det till med er i afton? frågade han.
— Illa, svarade Marguerite torrt.
— Stör jag er?
— Kanhända.
— Så ni tar emot mig! Vad har jag då gjort er, käraste Marguerite?
— Bäste vän, ni har icke gjort mig någonting. Jag är sjuk, jag måste gå och lägga mig, alltså torde ni göra mig den tjänsten att avlägsna er. Det blir verkligen tråkigt i längden att icke kunna komma hem en enda kväll utan att se er uppträda fem minuter efteråt. Vad är det ni vill? Att jag skall bli er älskarinna? Men jag har ju redan hundratals gånger sagt nej, upplyst er om, att ni tråkar ut mig alldeles ohyggligt, och att ni bör vända er till någon annan. Jag upprepar det i dag för sista gången — jag vill icke veta av er, det är överenskommet, adjö! Se där kommer Nanine, hon skall lysa er. God afton.
Och utan att tillägga ett ord, utan att lyssna till, vad den unge mannen stammade, gick Marguerite tillbaka in i sängkammaren, vars dörr hon häftigt slog igen efter sig. Strax efteråt kom Nanine in.
— Hör på, sade Marguerite åt henne, du skall alltid svara det där nötet, att jag icke är hemma, eller att jag icke vill taga emot honom. Jag är trött på att oupphörligen taga emot personer, som alla komma och begära detsamma av mig, som betala mig och sedan tro sig vara kvitt. Om nybörjarinnorna i vårt förnedrande yrke visste, hurudant det är, skulle de hellre taga plats som kammarjungfrur. Men nej; fåfängan att ha fina klänningar, vagnar och diamanter lockar oss; man tror på, vad man hör, ty prostitutionen har också sin tro, och så sliter man småningom ut sitt hjärta, sin kropp och sin skönhet; man fruktas som ett vilt djur, föraktas som en paria, man omges endast av sådana, som alltid taga ifrån en mera än vad de själva ge, och så en vacker dag dör man som en usel hund efter att ha fördärvat andra och störtat sig själv i fördärvet.
— Seså, lugna sig, fröken, sade Nanine, ni är så nervös i kväll.
— Den här klänningen besvärar mig, återtog Marguerite, i det hon slet ur knapparna i livet, ge mig en penjoar. Nå, och Prudence?
— Hon var icke hemma än, men man skulle skicka hit henne, så fort hon kom.
— Där ha vi också en, fortsatte Marguerite, i det hon tog av klänningen och trädde på sig en vit penjoar, där ha vi också en, som nog vet att få tag i mig, när hon behöver mig, och som icke kan göra mig en tjänst godvilligt. Hon vet, att jag väntar det där svaret i kväll, att jag måste ha det, att jag är orolig, och så är jag säker på, att hon är ute och roar sig, utan att bry sig om mig.
— Kanske har hon blivit uppehållen.
— Skaffa oss litet punsch.
— Det gör fröken sig bara skada med, sade Nanine.
— Så mycket bättre. Tag också hit litet frukt, en pastej eller en hönsvinge, men genast, jag är hungrig.
Att beskriva det intryck, denna scen gjorde på mig, är onödigt; du förstår det nog ändå, icke sant?
— Ni skall supera med mig, sade hon åt mig. Tag en bok under tiden, jag skall gå in i mitt toalettrum ett ögonblick.
Hon tände ljusen i en kandelaber, öppnade en dörr vid sängfoten och försvann.
Vad mig beträffar, försjönk jag i tankar över det liv, som denna kvinna förde, och min kärlek ökades med medlidande.
Jag gick grubblande av och an med stora steg, då Prudence inträdde.
— Å, är ni där? sade hon. Var är Marguerite?
— I sitt toalettrum.
— Då väntar jag på henne här. Hör nu, hon är mycket intagen av er; visste ni av det?
— Nej.
— Har hon icke låtit er förstå det?
— Icke det minsta.
— Varför är ni då här?
— Jag kom för att göra henne en visit.
— Klockan tolv på natten?
— Varför icke?
— Gyckelmakare!
— Hon tog till och med mycket illa emot mig.
— Ni får nog snart ett bättre emottagande.
— Tror ni?
— Jag medför en god nyhet åt henne.
— Det är icke ont i det; således har hon talat med er om mig?
— Ja, i går kväll, eller rättare sagt i natt, när ni och er vän gått… Apropå, hur mår er vän? Det är ju Gaston R… han heter?
— Ja, sade jag, i det jag icke kunde återhålla ett småleende vid minnet av det förtroende Gaston gett mig, och då jag fann, att Prudence knappt visste hans namn.
— Det är en nätt gosse; vad har han för sig?
— Han har tjugufem tusen francs i räntor.
— Å, verkligen! Nå, för att återkomma till er, så gjorde Marguerite mig en massa frågor om er; hon frågade, vem ni var, vad ni gjorde, vilka älskarinnor ni hade haft, med ett ord, allt vad man kunde fråga om en person av er ålder. Jag talade om för henne allt, vad jag visste, i det jag tillade, att ni var en ovanligt hygglig ung man.
— Tack skall ni ha! Men säg mig nu; vad det var för uppdrag hon gett er i går!
— Icke något alls; det var för att bli av med greven, efter vad hon sade. Men i dag har hon bett mig uträtta ett ärende, och det är för att lämna henne svaret, som jag nu kommer hit.
I detsamma kom Marguerite ut ur sitt toalettrum, kokett utstyrd i sin med gula bandrosor prydda nattmössa.
Hon var förtjusande på det viset.
Hon hade stuckit in de bara fötterna i ett par sidentofflor och höll på att spetsa sina naglar.
— Nå, sade hon vid åsynen av Prudence, har ni träffat hertigen?
— Ja visst!
— Och vad sade han?
— Han gav mig.
— Hur mycket?
— Sex tusen.
— Har ni dem?
— Ja.
— Såg han förargad ut?
— Nej.
— Stackars gubbe!
Detta ”stackars gubbe!” sades i en ton, som är omöjligt att återge. Marguerite tog de sex tusenfrancessedlarna.
— Det var hög tid, sade hon. Behöver ni pengar, kära Prudence?
— Ni vet, mitt barn, att det om två dagar är den femtonde — om ni kunde låna mig tre eller fyra hundra francs, så gjorde ni mig en tjänst.
— Skicka upp i morgon bittida, det är för sent att få växlat nu.
— Glöm det icke!
— Var lugn. Superar ni med oss?
— Nej, Charles väntar mig där hemma.
— Ni är då alltjämt lika galen i honom?
— Förryckt, kära vän! Vi träffas i morgon. Adjö, Armand.
Fru Duvernoy gick.
Marguerite öppnade en låda och kastade ner sedlarna däri.
— Ni ursäktar, att jag lägger mig? sade hon leende, i det hon gick mot sängen.
— Jag icke endast ursäktar det, utan jag ber er därom.
Hon kastade spetstäcket, som höljde sängen, upp över sängfoten och lade sig.
— Kom nu och sätt er här bredvid, och låt oss prata, sade hon.
Prudence hade rätt — det svar, hon medfört åt Marguerite, hade muntrat upp denna.
— Förlåter ni mig mitt dåliga humör för en stund sedan? frågade hon, fattande min hand.
— Jag är beredd att förlåta er mycket mer.
— Och ni älskar mig?
— Ända till vansinne.
— Trots mitt elaka lynne?
— Trots allt.
— Svär ni mig det?
— Ja, viskade jag.
Nanine kom nu in, bärande ett par assietter, en kall höna, en butelj bordeaux, smultron och två kuvert.
— Jag har icke låtit laga i ordning någon punsch, sade Nanine, bordeaux är nyttigare för fröken. Icke sant, herrn?
— Jo visst, svarade jag, ännu helt upprörd av Marguerites sista ord och utan att kunna taga mina brinnande blickar ifrån henne.
— Gott, sade hon, sätt allt det där på lilla bordet och flytta det fram till sängen — vi skola servera oss själva. Du har vakat i tre nätter och kan behöva sova, gå och lägg dig; jag behöver dig icke längre.
— Skall jag stänga dörren i dubbla lås?
— Det tror jag, det! Och se framför allt till, att ingen släppes in i morgon före klockan tolv.