Kameliadamen/Kapitel 16

16.

Jag skulle kunnat, sade Armand, i några få ord berätta dig början av vår förbindelse, men jag ville du själv skulle se, genom vilka händelser och genom vilken gradvis skeende utveckling vi kommo därhän, jag att samtycka till allt vad Marguerite ville, Marguerite till att icke kunna leva utan mig.

Det var dagen efter den kväll, hon kommit och uppsökt mig, som jag skickade till henne ”Manon Lescaut”.

[ 149 ]Från och med detta ögonblick förändrade jag mitt levnadssätt, då jag icke kunde förändra min älskarinnas. Jag ville framför allt icke ge mig själv tid att tänka över den roll, jag gått in på att spela, ty mot min vilja skulle det gjort mig djupt nedstämd. Alltså iklädde sig mitt vanligen så lugna liv plötsligt ett sken av larmande nöjeslystnad. Tro inte att en kurtisans kärlek ingenting kostar, den må vara hur oegennyttig som helst. Ingenting är så dyrbart som de tusentals kapriser i fråga om blommor, teaterbiljetter, supéer och lantliga utflykter, vilka man aldrig kan neka sin älskarinna.

Som jag redan sagt dig, hade jag ingen förmögenhet. Min far var och är ännu generaluppbördsman i G… Han åtnjuter där ett stort rykte för redbarhet, tack vare vilket han fann den borgen, som han måste ställa för att få inträda i tjänsten. Denna plats ger honom fyrtio tusen francs om året, och på de tio år han innehaft den, har han betalt igen sin borgen och ägnat sig åt att lägga av min systers hemgift. Min far är den redbaraste människa som finns. Då min mor dog, lämnade hon efter sig sex tusen francs i ränta, som han delade mellan min syster och mig samma dag han fick den plats, han sökte; sedan, då jag fyllde tjuguett år, lade han till denna lilla inkomst en årlig pension av fem tusen francs, i det han försäkrade mig, att med åtta tusen francs kunde jag leva mycket gott i Paris, om jag vid sidan av denna ränta ville skapa mig en ställning som jurist eller läkare. Jag for således till Paris, tog min juridiska examen, blev godkänd som advokat, och i likhet med många andra unga män stoppade jag examensbetyget i fickan och lät mig en smula dragas med i det sysslolösa parislivet. Mina utgifter voro mycket anspråkslösa; men på åtta månader gav jag ut min årsinkomst och tillbragte de fyra sommarmånaderna hos min far, vilket i själva verket [ 150 ]beredde mig tolv tusen i ränta och gav mig anseende för att vara en god son. För övrigt inte ett öres skuld.

Sådan var min ställning, då jag gjorde Marguerites bekantskap.

Du förstår, att mina levnadskostnader ökades mot min vilja. Marguerite var av ett mycket ombytligt lynne och tillhörde dessa kvinnor, vilka aldrig betraktat de tusentals förströelser, varav deras tillvaro utgöres, som en allvarlig utgift. Därav följde, att då hon ville vara tillsammans med mig så mycket som möjligt, skrev hon till mig på morgonen, att hon ville äta middag med mig, men icke hemma hos henne, utan på någon restaurang, antingen i eller utom Paris. Jag hämtade henne, vi åto middag, vi gingo på teatern, vi superade ofta, och på kvällen hade jag gett ut fyra eller fem louisdorer, vilket gjorde två tusen fem hundra eller tre tusen francs i månaden, vilket inskränkte mitt år till tre och en halv månad och försatte mig i nödvändigheten att antingen göra skuld eller också lämna Marguerite.

Men jag gick hellre in på allt, än denna sista möjlighet.

Förlåt att jag tröttar dig med alla dessa enskildheter, men du skall se, att de voro orsaken till de händelser, som sedan följde. Vad jag berättar är en sann och enkel historia, och jag låter den behålla alla sina okonstlade detaljer och hela enkelheten av sin utveckling.

Jag insåg alltså, att eftersom ingenting i världen skulle kunna inverka på mig att glömma min älskarinna, måste jag finna på en utväg att bestrida de utgifter hon kom mig att göra. Dessutom uppfyllde denna kärlek mig till den grad, att alla ögonblick, jag tillbragte skild från Marguerite, voro långa som år, och att jag kände ett behov av att förbränna dessa ögonblick vid elden av något slags [ 151 ]lidelse och genomleva dem så fort, att jag icke ens märkte det.

Jag började med att låna fem eller sex tusen francs på mitt lilla kapital och gav mig till att spela, ty sedan spelhusen blivit upphävda spelar man överallt. Förr, när man gick in på Frascati, hade man en utsikt att vinna en förmögenhet där — man spelade emot pengar, och om man förlorade, tröstade man sig med att säga, att man hade kunnat vinna; medan däremot nu, om man undantar i klubbarna, där det ännu råder en viss stränghet i fråga om betalningen, man är nästan säker på, att om man vinner en ansenlig summa, icke få se en skymt av den. Orsaken är lätt begriplig.

De som spela äro idel unga män med stora behov och i saknad av den förmögenhet, som erfordras för att upprätthålla det liv de föra; därför spela de, och därav följer helt naturligt, att om de vinna, få de som förlora tjäna till att betala dessa herrars hästar och älskarinnor, vilket är mycket obehagligt. Skulder göras, bekantskaper, som ingåtts vid den gröna duken, sluta med trätor, i vilka hedern och livet alltid bli en smula sargade; och när man är hederlig karl, finner man sig ha blivit ruinerad av ytterst hederliga unga herrar, som icke hade något annat fel än att icke ha två hundra tusen livres i räntor.

Jag behöver icke tala om dem, som stjäla under spelet, och vilkas nödtvungna avresa och allt för sena domfällande man en dag får höra.

Jag störtade mig då in i detta jäktande, brusande liv, som fordom skrämde mig när jag tänkte därpå och som nu blivit den oundvikliga fyllnadssatsen i min kärlek till Marguerite. Vad vill du, jag skulle göra?

Om jag tillbragt de nätter, jag icke var på rue d'Antin, ensam hemma hos mig, skulle jag icke kunnat sova. Svartsjukan skulle hållit mig vaken [ 152 ]och bränt mina tankar och mitt blod medan åter spelet för ett ögonblick avvände den feber, som skulle inkräktat mitt hjärta, och riktade den på en lidelse, vars spänning mot min vilja höll mig fången, ända tills timmen slog, då jag fick bege mig till min älskarinna. Då — och här röjde sig våldsamheten av min kärlek — lämnade jag obevekligt spelbordet, vare sig jag vann eller förlorade, i det jag beklagade dem, jag lämnade kvar, och som icke i likhet med mig skulle finna lyckan vid att gå därifrån.

För de flesta var spelet ett nödtvång; för mig var det ett läkemedel.

Botad från Marguerite, var jag även botad från spelpassionen.

Också bevarade jag en ganska stor kallblodighet i allt detta; jag förlorade icke mer än jag kunde betala, och jag vann icke mer än jag kunnat förlora.

För övrigt gynnade mig lyckan. Jag gjorde inga skulder, och jag gav ut tredubbelt så mycket pengar, som då jag icke spelade. Det var icke lätt att motstå ett levdnadssätt, som tillät mig att utan svårighet tillfredsställa Marguerites tusenfaldiga nycker. Vad henne beträffar, älskade hon mig alltjämt lika mycket och till och med mera.

Som jag redan sagt dig, började jag med att endast bli mottagen mellan midnatt och klockan sex på morgonen, sedan fick jag då och då komma upp i hennes loge, när hon var på teatern, och sedan åt hon stundom middag i sällskap med mig. En morgon avlägsnade jag mig först klockan åtta, och det kom en dag, då jag icke gick förrän vid middagstiden.

Under väntan på den moraliska förvandlingen, hade en fysisk förvandling försiggått hos Marguerite. Jag hade tagit mig för att söka göra henne frisk, och den stackars flickan, som gissade min avsikt, [ 153 ]lydde mig för att bevisa sin tacksamhet. Jag hade utan ansträngning och utan några märkbara rubbningar lyckats nästan alldeles avskilja henne från hennes forna vanor. Min läkare, som jag haft med mig upp till henne, hade sagt, att endast lugn och vila kunde återställa hennes hälsa, så att i stället för supéer och oupphörliga vakor hade jag ansträngt mig att införa ett hygieniskt levnadssätt och regelbunden sömn. Ofrivilligt vande sig Marguerite vid detta nya liv, vars hälsosamma verkningar hon erfor. Redan började hon tillbringa några aftnar hemma, eller om det var vackert väder, svepte hon in sig i en schal, dolde ansiktet bakom ett flor, och som två barn sprungo vi i skymningen fram och tillbaka genom Champs-Élysées' mörka alléer. Hon kom hem trött, åt en lätt kvällsvard och gick till sängs, efter att ha gjort litet musik eller läst en smula, vilket aldrig förr hänt henne. Hostanfallen, som för var gång jag hörde dem, skuro mig i hjärtat, hade nästan helt och hållet upphört.

Efter sex veckor var det icke längre fråga om greven, som blivit fullständigt avskedad; endast hertigen tvang mig ännu att dölja min förbindelse med Marguerite men också han måste ofta gå igen, medan jag var där, under förevändning att fröken sov och sagt ifrån, att man icke fick väcka henne.

Den vana, ja, det behov, Marguerite fått att ständigt vilja träffa mig, hade till följd, att jag lämnade spelbordet, just i det ögonblick en skicklig spelare skulle gjort det. Allt som allt, fann jag mig, genom vad jag vunnit, i besittning av en tio tusen francs, vilket tycktes mig ett outtömligt kapital.

Tiden, då jag brukade bege mig till min far och syster var inne, men jag for icke; också fick jag ofta brev från dem bägge, vari de bådo mig komma.

Jag svarade så gott jag kunde på alla dessa böner, i det jag oupphörligt upprepade, att jag mådde [ 154 ]bra och icke behövde pengar — två saker, som jag trodde skulle trösta min far en smula över att jag dröjde med att avlägga mitt årliga besök.

Så hände sig en morgon, att Marguerite, som blivit väckt av en strålande sol, hoppade upp ur sängen och frågade, om jag ville fara ut med henne på landet för hela dagen.

Vi skickade efter Prudence och gåvo oss av alla tre, sedan Marguerite anbefallt Nanine att säga åt hertigen, att hon velat begagna sig av det vackra vädret för att fara ut till landet med fru Duvernoy.

Utom det att dennas närvaro var nödvändig för att lugna den gamle hertigen, var Prudence en av dessa kvinnor, som tyckas enkom skapade för dylika lantliga utflykter. Med sin oförbrännliga munterhet och sin evinnerliga matlust lät hon sitt sällskap icke ett ögonblick ha tråkigt, och hon förstod sig utmärkt på att beställa äggen, körsbären, mjölken, harraguen och allt med ett ord som utgör den traditionella frukosten i Paris' omgivningar.

Det återstod bara att veta, vart vi skulle fara.

Det var åter igen Prudence, som räddade oss ur förlägenheten.

— Är det till riktiga landet, ni vill fara? frågade hon.

— Ja.

— Nå, låt oss då fara till Bougival, till Point-du-Jour och taga in hos änkan Arnould. Gå och skaffa en vagn, Armand.

En och en halv timme senare voro vi hos änkan Arnould.

Du känner kanske till detta lilla ställe, som tar emot tillfälliga hyresgäster under veckan och är utvärdshus om söndagarna. Från trädgården, som ligger lika högt som första våningen i ett boningshus, har man en härlig utsikt. Till vänster stänges synkretsen av Marlys akvedukt, till höger skådar man ut över en oändlighet av kullar; floden, som [ 155 ]på detta ställe är nästan utan ström, slingrar sig som ett brett vitt moaréband mellan Gabillonsslätten och Croissyön, vars höga popplar och susande pilar sjunga sin eviga vaggsång.

I bakgrunden, i en bred solstrimma, små vita hus med röda tak och fabriker, som genom avståndet förlora sin hårda handelsprägel och ge en präktig avslutning åt tavlan.

Allra längst bort Paris i töcken!

Som Prudence lovat oss, var det riktiga landet, och det blev en riktig frukost också, det måste jag säga.

Det är icke av tacksamhet för den lycka, jag har platsen att tacka för, som jag säger det, men trots sitt ohyggliga namn är Bougival ett av de vackraste ställen man kan tänka sig. Jag har sett mycket, jag har sett mera storartade trakter, men ingenting mera förtjusande än denna lilla by, som ligger så glatt vid foten av sin skyddande kulle.

Fru Arnould erbjöd oss att göra en båtfärd, vilket Marguerite och Prudence med glädje gingo in på.

Man har alltid sammanställt landet med kärleken, och det gör man rätt i; ingenting bildar en så fördelaktig ram kring den kvinna, man älskar, som den blå himlen, blommornas dofter, vindens fläktar, fältens eller skogarnas solglänsande tystnad. Hur högt man än älskar en kvinna, hur mycket förtroende man än har till henne, vilken säkerhet för framtiden hennes förflutna än ger en, så är man alltid mer eller mindre svartsjuk. Om du varit förälskad, allvarsamt förälskad, så har du måst erfara detta behov att från världen avsöndra den varelse, i vilken du vill leva helt och fullt. Hur likgiltig hon än må vara för vad som omger henne, förefaller det dock, som om den älskade skulle förlora något av sin doft och sin enhet genom beröringen med människor och ting. Jag erfor detta i högre grad än någon [ 156 ]annan. Min kärlek var icke en vanlig kärlek; jag var så förälskad en människa kan vara, men i Marguerite Gautier, det vill säga, att jag i Paris vid varje steg kunde snudda vid en man, som varit denna kvinnas älskare eller som skulle bli det dagen därpå. Ute på landet åter, bland människor, som vi aldrig förr sett, och som icke brydde sig om oss, i skötet av en natur, prydd med sin vårliga fägring och skild från stadens larm, kunde jag dölja min kärlek och älska utan blygsel och fruktan.

Kurtisanen försvann småningom. Jag hade bredvid mig en ung, vacker kvinna, som jag älskade, som älskade mig, och som hette Marguerite — det förflutna hade icke längre några konturer, framtiden inga moln. Solen strålade på min älskade, så som hon skulle strålat på den kyskaste brud. Vi vandrade tillsammans på dessa tjusande ställen, som tyckas enkom gjorda för att i minnet återkalla Lamartines verser eller komma en att sjunga Scudos melodier. Marguerite hade en vit klänning, hon hängde vid min arm, hon upprepade, när aftonen bröt in, under den stjärnströdda himlen samma ord, som hon sagt mig kvällen förut, och världen fortsatte i fjärran sitt liv utan att med sin skugga fläcka den leende tavlan av vår ungdom och kärlek.

Det var den dröm, som denna dags strålande sol sände ned till mig genom lövverket, under det jag låg utsträckt i gräset på holmen, där vi stigit i land, och lät min tanke, fri från alla de mänskliga band, som förut fjättrat den, löpa omkring och plocka alla de förhoppningar, den fann.

Lägg härtill, att från den plats, där jag låg, såg jag på stranden ett förtjusande litet tvåvåningshus med ett halvcirkelformigt staket; genom staketet skymtade framför byggnaden en grön gräsplan, slät som sammet, och bakom den en liten skogshage, full av mystiska gömslen, och i vars mjuka mossa alla steg borde utplånas.

[ 157 ]Blommande slingerväxter dolde trappan till detta obebodda hus och omklängde det ända upp till första våningen.

Jag stirrade så länge på det, att jag inbillade mig, det var mitt — så helt och hållet motsvarade det mina drömmar. Jag såg Marguerite och mig där, om dagen i skogen som täckte kullen, om aftonen sittande på gräsplanen, och jag frågade mig själv, om någonsin jordiska varelser varit så lyckliga som vi.

— Ett sådant vackert litet hus! sade Marguerite, som följt riktningen av min blick och kanske också av mina tankar.

— Var då? frågade Prudence.

— Där borta. Och Marguerite pekade på det ifrågavarande huset.

— Å, förtjusande, utbrast Prudence; tycker ni om det?

— Mycket.

— Nå, säg då åt hertigen, att han hyr det åt er; jag är säker på, att han gör det. Om ni vill, så skall jag åtaga mig saken.

Marguerite såg på mig, som för att fråga vad jag tyckte.

Min dröm hade flugit sin kos med Prudences sista ord och hade så våldsamt slungat mig tillbaka i verkligheten, att jag ännu var helt bedövad av fallet.

— Det är verkligen en utmärkt idé, stammade jag, utan att veta vad jag sade.

— Nå, då skall jag styra om alltsammans, sade Marguerite, som tydde mina ord efter sin önskan, och tryckte min hand. Låt oss genast fara och taga reda på, om det är att hyra.

Huset var ledigt och att hyra för två tusen francs.

— Skulle ni känna er lycklig här? frågade hon mig.

— Är det säkert, att jag kommer hit då?

[ 158 ]— Och för vem skulle jag begrava mig här, om det icke vore för er?

— Nåväl, Marguerite, låt mig då själv hyra det här huset.

— Är ni tokig? Det är inte endast onödigt, utan det skulle även vara farligt. Ni vet ju att jag inte har rättighet att taga emot något annat än av en enda — låt därför mig handla och säg ingenting, ni stora barn.

— Vet ni vad, när jag får ett par dar lediga, kommer jag och tillbringar dem hos er, sade Prudence.

Vi lämnade villan och styrde färden tillbaka till Paris, allt under det vi samspråkade om detta nya beslut. Jag höll Marguerite i mina armar, vilket gjorde, att då vi stego ur vagnen, började jag redan betrakta min älskarinnas plan med mindre samvetsbetänkligheter.