Kameliadamen/Kapitel 18
| ← Kapitel 17 |
|
Kapitel 19 → |
18.
Att i detalj skildra för dig vårt nya liv skulle vara svårt. Det bestod av en massa barnsligheter, tjusande för oss, men intetsägande för alla andra, om jag skulle tala om dem. Du vet, vad det vill säga att älska en kvinna, du vet, vad dagarna bli korta och med vilken förälskad lättja man låter timmarna rinna bort. Du känner till denna glömska av allt annat, som födes av en häftig, förtroendefull och delad kärlek. Varje varelse, som icke är den älskade, tyckes vara en onyttig del av skapelsen. Man ångrar, att man redan kastat smulor av sitt hjärta åt andra kvinnor, och man kan icke fatta möjligheten av, att man någonsin skulle trycka en annans hand än den, man håller i sina. Hjärnan vill varken veta av något arbete eller några minnen, med ett ord, ingenting av vad som skulle kunna störa den i den enda tanke, varpå den oupphörligt frossar. För var dag upptäcker man hos sin älskarinna ett nytt behag, en okänd trollmakt.
Tillvaron är endast det upprepade förverkligandet av ett ihållande begär, själen endast vestalen, som har till uppgift att underhålla kärlekens heliga eld.
Ibland gingo vi, sedan skymningen brutit in, och satte oss i den lilla skogshagen, som överskuggade villan. Där lyssnade vi till aftonens glada harmonier och tänkte båda på det instundande ögonblick, som skulle föra oss i varandras armar. Andra gånger blevo vi liggande hela dagen, utan att ens låta solen tränga in i vårt rum. Gardinerna voro hermetiskt tillslutna, och den yttre världen stannade ett ögonblick i sitt lopp för oss. Endast Nanine hade rättighet att öppna vår dörr, men blott för att bära in måltiderna till oss, och vi intogo dem utan att stiga upp, i det vi oupphörligt interfolierade dem med skrattsalvor och tokiga upptåg. Härpå följde sedan en kort stunds sömn, ty helt och hållet uppgående i vår kärlek, liknade vi två envisa dykare, som endast komma upp till ytan för att hämta andan.
Likväl ertappade jag stundom hos Marguerite sorgsna ögonblick och till och med tårar; jag frågade henne, varifrån denna plötsliga nedslagenhet härledde sig, och hon svarade:
— Vår kärlek är icke en vanlig kärlek, min Armand. Du älskar mig, som om jag aldrig tillhört någon annan, och jag bävar för, att du längre fram skall ångra din kärlek och tillvita mig mitt förflutna som ett brott, varigenom du skulle tvinga mig att åter störta mig i det liv, varifrån du tagit mig. Tänk på, att nu, då jag smakat ett nytt liv, skulle jag dö av att återtaga det gamla. Lova mig därför, att du aldrig skall lämna mig.
— Jag svär dig det!
Vid dessa ord betraktade hon mig, som för att läsa i mina ögon, om min ed vore uppriktigt menad, därpå kastade hon sig i mina armar och dolde huvudet vid mitt bröst, sägande:
— Ack, du vet icke, hur mycket jag älskar dig!
En afton sutto vi i det öppna fönstret och sågo på månen, som endast med svårighet tycktes tränga fram ur sin molnbädd, samt lyssnande till blåsten, som bullersamt ruskade i trädkronorna. En god kvart hade vi suttit tysta, hållande varandra i handen, då Marguerite plötsligt sade:
— Nu kommer vintern, vill du, att vi ska resa?
— Vart då?
— Till Italien.
— Har du tråkigt då?
— Jag är rädd för vintern, jag är framför allt rädd för att återkomma till Paris.
— Varför det?
— Av många skäl.
Och hon återtog hastigt, utan att upplysa mig om dessa skäl:
— Vill du resa? Jag skall sälja allt, vad jag har, och vi skola fara och leva där borta, där ingen vet, vem jag är, och ingenting återstår av vad jag varit. Vill du det?
— Låt oss fara, om det roar dig, Marguerite; vi ska göra en resa, sade jag; men vad behövs det, att du säljer saker, som du skulle tycka om att återfinna, när du kom tillbaka. Jag har inte nog stor förmögenhet för att antaga ett dylikt offer, men jag har tillräckligt, för att vi mycket väl skulle kunna resa en fem, sex månader, ifall du har den minsta lust därtill.
— Nej, egentligen inte, inföll hon, i det hon gick ifrån fönstret och satte sig på soffan inne i det mörka rummet; vad tjänar det till att fara bort och förslösa pengar? Jag kostar dig redan tillräckligt mycket här.
— Du förebrår mig det, Marguerite, det är inte ädelmodigt.
— Förlåt mig, min vän, sade hon och räckte mig handen, den här ovädersluften har gjort mig nervös; jag säger inte, vad jag vill säga.
Och efter att ha kysst mig, försjönk hon i ett långvarigt drömmeri.
Flera gånger ägde liknande uppträden rum, och om jag var okunnig om, vad som frambragt dem, ertappade jag icke desto mindre hos Marguerite en känsla av oro för framtiden. Hon kunde icke tvivla på min kärlek, ty den ökades för varje dag, och likväl fann jag henne ofta nedstämd, utan att hon någonsin förklarade anledningen till sin nedslagenhet annat än genom en fysisk orsak.
Rädd att hon skulle tröttna på ett alltför enformigt liv, föreslog jag henne att återvända till Paris, men hon ville aldrig veta av detta förslag, utan försäkrade, att hon ingenstädes kunde bli så lycklig som på landet.
Prudence kom nu mera endast sällan, men till gengäld skrev hon brev, som jag aldrig bett att få se, fastän de för var gång gjorde Marguerite tankspridd och grubblande. Jag visste icke, vad jag skulle tänka.
En dag stannade Marguerite i sitt rum. Jag gick in. Hon satt och skrev.
— Till vem skriver du? frågade jag-
— Till Prudence — vill du, jag skall läsa upp, vad jag skrivit?
Jag hade en fasa för allt, som kunde se ut som misstänksamhet, och svarade därför Marguerite, att jag icke behövde veta, vad hon skrivit, och likväl var jag säker på, att detta brev skulle upplyst mig om den verkliga orsaken till hennes nedslagenhet.
Dagen därpå var det ett härligt väder. Marguerite föreslog, att vi skulle göra en båtfärd och fara till Croissyön. Hon föreföll mycket glad, klockan var fem, när vi kommo hem igen.
— Fru Duvernoy har varit här, sade Nanine, när hon fick se oss.
— Har hon farit igen? frågade Marguerite.
— Ja, i frökens vagn; hon sade, att det var överenskommet.
— Gott, gott, sade Marguerite hastigt; säg till, att man serverar.
Två dagar senare kom ett brev från Prudence, och under fjorton dagars tid tycktes Marguerite fullständigt fri från sina hemlighetsfulla anfall av melankoli, för vilka hon oupphörligt bad mig om förlåtelse, nu sedan de försvunnit.
Emellertid kom vagnen icke tillbaka.
— Hur kommer det sig, att Prudence icke skickar igen din kupé? frågade jag en dag.
— En av hästarna är sjuk, och vagnen måste repareras. Det är bättre, att allt det där blir gjort, medan vi ännu äro här ute, där vi inte behöva någon vagn, än att vänta tills vi komma till Paris igen.
Prudence kom ut några dagar senare och bekräftade, vad Marguerite sagt.
De båda kvinnorna promenerade en stund ensamma i trädgården, och när jag sällade mig till dem, bytte de om samtalsämne.
När Prudence skulle fara på aftonen, beklagade hon sig över kylan och bad Marguerite låna henne en av sina kaschmirschalar.
Så förgick en månad, under vilken Marguerite var gladare och ömmare, än hon någonsin varit.
Emellertid hade vagnen icke kommit igen, schalen hade icke blivit tillbakaskickad, allt detta gav mig mot min vilja åtskilligt att grubbla på, och som jag visste, i vilken låda Marguerite brukade lägga Prudences brev, begagnade jag mig av ett ögonblick, då hon var längst bort i trädgården, sprang till lådan och försökte öppna den, men den var låst med dubbla slag.
Då undersökte jag dem, där smyckena vanligtvis lågo. Dessa läto öppna sig utan motstånd, men alla etuier voro försvunna, naturligtvis med vad de innehöllo.
En pinsam fruktan gjorde mig beklämd om hjärtat.
Jag ville avfordra Marguerite sanningen angående dessa försvinnanden, men helt säkert skulle hon icke tillstå dem.
— Käraste Marguerite, sade jag då, jag kommer för att be dig om lov att fara till Paris. Man vet inte hemma hos mig, var jag finns, och det bör ha kommit brev från min far, han är säkerligen orolig, och jag måste svara honom.
— Far, min vän, sade hon, men kom snart tillbaka.
Jag for och skyndade genast till Prudence.
— Hör nu, utbrast jag utan vidare inledning, svara mig uppriktigt, var äro Marguerites hästar?
— Sålda.
— Kaschmirschalen?
— Såld.
— Diamanterna?
— Pantsatta.
— Och vem har sålt och pantsatt dem?
— Jag.
— Varför har ni inte underrättat mig därom?
— Därför att Marguerite förbjudit mig det.
— Och varför har ni inte bett mig om pengar?
— Därför att hon icke ville det.
— Och vart ha dessa pengar tagit vägen?
— Att betala skulder med.
— Hon är då skyldig mycket?
— Trettio tusen francs ännu eller så där omkring. Det var ju det jag sade er min gosse, men ni ville inte tro mig; nå är ni övertygad nu? Tapetseraren, för vars fordran hertigen lovat ansvara, blev körd på dörren, när han inställde sig hos hertigen, som dagen därpå skrev till honom, att han icke mer ämnade göra något för fröken Gautier. Tapetseraren ville ha pengar och har i avbetalning fått de där par tusen francsen som jag bad er om; men sedan har några välvilliga själar underrättat honom om, att hans gäldenär blivit övergiven av hertigen och levde tillsammans med en ung man utan förmögenhet. De övriga fordringsägarna fingo veta detsamma, begärde sina pengar och ha gjort utmätningar. Marguerite ville sälja rubb och stubb, men tiden var för knapp, och dessutom skulle jag satt mig emot det. Men betala måste hon, och för att inte behöva be er om pengar, har hon sålt sina hästar och kaschmirschalar och pantsatt sina juveler. Vill ni ha pantlånekvittona och köparnas mottagningsbevis?
— Ni tror, fortsatte hon med ihärdigheten hos en kvinna, som vet sig kunna säga: Jag hade rätt! — ni tror, ni, att det är tillräckligt att älska varandra och föra ett idylliskt herdeliv ute på landet? Nej, min vän, nej. Vid sidan av det ideella finns det materiella livet, och de renaste beslut fastkedjas vid jorden av löjligt eländiga trådar, men som äro av järn, och som man icke lätt sliter sönder. Om Marguerite inte redan bedragit er tjugu gånger, så är det därför, att hon är en undantagsnatur. Det är åtminstone inte av brist på goda råd från min sida, ty det gjorde mig ont att se den stackars flickan utblotta sig. Men hon ville inte! Hon förklarade, att hon älskade er och inte ville bedraga er för något pris i världen. Allt det där är mycket vackert, mycket poetiskt, men det är inte med slikt mynt man betalar sina fordringsägare, och nu kan hon inte draga sig ur spelet med mindre än trettio tusen francs, som jag redan sagt er.
— Det är bra, jag skall skaffa den summan.
— Tänker ni låna den?
— Ja visst.
— Det skulle just vara att bära sig vackert åt; ni skulle stöta er med er far, fördärva edra tillgångar, och man hittar inte så där trettio tusen francs från den ena dagen till den andra. Tro mig, min käre Armand, jag känner kvinnorna bättre än ni; begå inte den där dårskapen, som ni skulle ångra en dag. Var förnuftig. Jag säger ju inte, att ni skall lämna Marguerite, men lev med henne, så som ni levde i början av sommaren. Låt henne finna på utvägar att komma ur klämman. Hertigen skall småningom återvända till henne. Greve de N… sade mig senast i går, att om hon tar honom, skall han betala alla hennes skulder och ge henne fyra eller fem tusen francs i månaden. Han har två hundra tusen livres i ränta. Det skulle vara en ställning för henne, medan ni åter alltid måste lämna henne en gång förr eller senare; vänta inte med det, tills ni blir ruinerad, så mycket mer som greve de N… är ett nöt och ingenting hindrar er att vara Marguerites älskare. Hon lär väl gråta en smula i början, men hon skall sluta med att vänja sig och en dag tacka er, för vad ni gjort. Låtsa att Marguerite är gift, och att ni lurar mannen, det är alltihop. — Jag har redan förr en gång sagt er allt detta, men då var det endast ett råd, och nu är det nästan ett nödtvång.
Prudence hade grymt rätt.
— Saken är den, fortsatte hon, i det hon lade in papperen, som hon visat mig, att kvinnor av den klassen alltid förutsätta, att man skall älska dem, men aldrig att de själva skola älska — annars skulle de lägga av pengar och vid trettio år kunna betala sig lyxen av att ha en älskare gratis. Om jag bara hade vetat, vad jag nu vet! Kort och gott, säg ingenting åt Marguerite, utan tag henne med er tillbaka till Paris. Ni har levat fyra, fem månader ensam med henne, det måtte väl vara nog; slut till ögonen och låtsa inte se något, det är allt, vad man begär av er. Efter fjorton dar skall hon taga greve de N… till nåder, hon kan göra besparingar i vinter, och så börja ni om igen nästa sommar. Det är så, man går till väga, min gosse!
Och Prudence tycktes förtjust över sitt råd, som jag med harm förkastade.
Icke blott att min kärlek och min värdighet förbjödo mig att handla så, utan jag var också övertygad om, att till den punkt hon kommit skulle Marguerite hellre dö än gå in på denna delning.
— Nog med skämt, sade jag till Prudence. Hur mycket behöver Marguerite ovillkorligen?
— Jag har ju redan sagt er det, en trettio tusen francs.
— Och när behöver hon denna summa?
— Inom två månader.
— Hon skall få den.
Prudence ryckte på axlarna.
— Jag skall lämna den åt er, fortsatte jag, men ni måste svära på, att ni inte talar om för Marguerite, att jag gett er den.
— Och om hon skickar till er något annat att sälja eller pantsätta, så låt mig veta det.
— Det har ingen fara, hon har inte mera något.
Jag gick sedan upp till mig för att se, om det kommit några brev från min far.
Där lågo fyra stycken.