Kameliadamen/Kapitel 19

19.

I de tre första breven oroade sig min far över min tystnad och frågade mig om orsaken därtill; i det sista lät han mig förstå, att man underrättat honom om förändringen i mitt levnadssätt, och förberedde mig på sin snara ankomst.

Jag har alltid haft en stor vördnad och en uppriktig tillgivenhet för min far. Jag svarade honom därför, att en liten resa varit orsaken till min tystnad, och jag bad honom underrätta mig om dagen för sin ankomst, så att jag skulle kunna gå och möta honom.

Jag gav min betjänt min adress på landet och anbefallde honom att komma dit ut med första brev, som var avstämplat från C…, varpå jag genast for tillbaka till Bougival.

Marguerite väntade mig vid trädgårdsporten.

Hennes blick uttryckte oro. Hon kastade sig om halsen på mig och kunde icke låta bli att fråga:

— Har du träffat Prudence?

— Nej.

— Du har varit bra länge i Paris.

— Jag fann där brev från min far, som jag måste svara på.

Några ögonblick senare kom Nanine helt and[ 175 ]truten. Marguerite steg upp och talade sakta med henne.

Då Nanine gått, satte sig Marguerite åter bredvid mig och sade, i det hon fattade min hand:

— Varför har du bedragit mig? Du har varit hos Prudence.

— Vem har sagt dig det?

— Nanine.

— Och hur vet hon det?

— Hon har följt efter dig.

— Hade du då sagt åt henne att göra det?

— Ja. Jag gissade, att det måste vara något mycket viktigt skäl, som förmådde dig att så där ett tu tre fara till Paris, du som inte varit ifrån mig på fyra månader. Jag var rädd att det hänt dig någon olycka, eller att du kanske skulle gå och besöka någon annan kvinna.

— Barn!

— Jag är lugn nu, jag vet, vad du har gjort, men jag vet ännu inte, vad man sagt dig.

Jag visade Marguerite breven från min far.

— Det är inte det, jag frågar efter — vad jag skulle vilja veta, det är, varför du gått upp till Prudence.

— För att träffa henne.

— Du narras min vän.

— Nå väl, jag gick till henne för att fråga, om hästen mådde bättre, och om hon inte längre behövde din schal och dina juveler.

Marguerite rodnade, men svarade icke.

— Och, fortsatte jag, jag har fått veta det bruk, som du gjort av hästarna, schalarna och diamanterna.

— Och du är ond på mig därför?

— Jag är ond på dig, för att du inte kommit på tanken att be mig om vad du behövde.

— I ett sådant förhållande som vårt måste kvinnan, om hon har en smula känsla av sin värdighet, [ 176 ]pålägga sig alla möjliga uppoffringar hellre än att be sin älskare om pengar och ge en fal stämpel åt sin kärlek. Du älskar mig, det är jag säker på, men du vet inte, hur skör den är, tråden som i hjärtat fäster den kärlek, man har för sådana som mig. Vem vet? En dag av penningförlägenhet eller ledsnad skulle du kanske inbilla dig se en skickligt planlagd beräkning i vårt förhållande! Prudence är en pratmakerska. Vad behövde jag de där hästarna! Jag har gjort en inbesparing genom att sälja dem; jag kan mycket väl vara dem förutan och ger inte längre ut något för deras underhåll. Bara du älskar mig, det är allt vad jag begär, och du älskar mig nog lika mycket även utan hästar, schalar och diamanter.

Allt detta sades i en så naturlig ton, att jag fick tårar i ögonen, då jag hörde det.

— Men, min söta Marguerite, svarade jag, i det jag ömt tryckte min älskarinnas händer, du visste ju, att en dag skulle jag få reda på denna uppoffring, och att jag ifrån det ögonblicket icke skulle tillåta den.

— Varför inte?

— Därför, mitt kära barn, att jag inte vill, att den tillgivenhet, du hyser för mig, skall beröva dig ens ett smycke. Jag vill inte, jag heller, att du i ett ögonblick av penningförlägenhet eller ledsnad skall kunna tänka, att om du levde tillsammans med en annan man, skulle dylika ögonblick aldrig inträffa, och att du ångrar, om också blott för en minut, att du blivit min. Om några dagar skall du få tillbaka dina hästar, dina diamanter och kaschmirschalar. De äro dig lika nödvändiga som luften för livet, och det är kanske löjligt, men jag tycker bättre om dig grann än enkel.

— Då älskar du mig inte längre.

— Toka!

— Om du älskade mig, skulle du låta mig älska [ 177 ]dig på mitt sätt; men du ser fortfarande i mig endast en kurtisan, för vilken denna lyx är oundgänglig, och som du alltjämt tror dig tvungen att betala. Du blygs för att mottaga bevis på min kärlek. Ofrivilligt tänker du på att lämna mig en dag, och du är angelägen att skydda din finkänslighet mot varje misstanke. Du har rätt, min vän, men jag hade hoppats bättre.

Och Marguerite gjorde en rörelse för att stiga upp; jag höll henne kvar, sägande:

— Jag vill att du skall vara lycklig och inte ha något att förebrå mig, det är allt.

— Och vi skola skiljas åt!

— Varför det, Marguerite? Vem kan skilja oss? utbrast jag.

— Du, som inte vill tillåta mig inse din ställning, och som är fåfäng nog att kvarhålla mig i min; du, som genom att åt mig bevara den lyx, vari jag levat, vill bibehålla det moraliska avstånd, som skiljer oss åt; du slutligen, som inte tror min tillgivenhet nog oegennyttig för att med mig dela den förmögenhet, du har, med vilken vi skulle kunna leva lyckliga tillsammans, utan som föredrar att ruinera dig, slav som du är under en löjlig fördom. Tror du då, att jag jämför en vagn och några smycken med din kärlek? Tror du, att lyckan för mig består i de ytliga grannlåter, med vilka man nöjer sig, när man icke älskar något, men som bli bra futtiga, när man älskar? Du vill betala mina skulder, du vill inteckna din förmögenhet och med ett ord underhålla mig! Hur lång tid skulle allt detta räcka? Två eller tre månader, och då skulle det vara för sent att taga till det liv, som jag föreslår dig, ty då skulle du nödgas taga emot allt av mig, och det är, vad en hederlig man inte kan göra. Nu däremot har du åtta eller tio tusen francs i ränta, på vilka vi kunna leva. Jag skall sälja överflödet av vad jag äger, och endast [ 178 ]på denna försäljning skall jag skaffa mig två tusen livres om året. Vi skola hyra en liten trevlig våning, där vi kunna bo båda två. Om somrarna skola vi flytta på landet, inte i en villa som den här, utan i en liten stuga tillräcklig för två personer. Du är oberoende, jag är fri, vi äro unga, för Guds skull, Armand, stöt mig inte tillbaka ner i det liv, som jag fordom var tvungen att föra.

Jag kunde icke svara, tårar av tacksamhet och kärlek fyllde mina ögon, och jag kastade mig i Marguerites armar.

— Jag ville arrangera alltsammans, återtog hon, utan att säga något till dig, betala alla mina skulder och göra i ordning min nya bostad. I oktober skulle vi ha återvänt till Paris, och allt skulle ha blivit sagt, men eftersom Prudence redan berättat dig alltihop, måste du samtycka förut, i stället för att samtycka efteråt. Älskar du mig tillräckligt för det?

Det var omöjligt att motstå så mycken kärlek. Jag kysste Marguerites händer med överströmmande värme och sade:

— Jag skall göra allt, vad du vill

Vad hon beslutat blev alltså överenskommet.

Då blev hon uppsluppet glad — hon dansade, hon sjöng, hon fröjdade sig i andanom åt enkelheten i sin nya bostad och frågade mig till råds om, var den skulle ligga, och hur den skulle inrättas.

Jag såg henne lycklig och stolt över detta beslut, som tycktes skola göra vår förening fullständig.

Också ville jag icke stå i skuld till henne.

På ett ögonblick avgjorde jag över mitt liv. Jag fastställde placerandet av min förmögenhet och överflyttade på Marguerite den årsränta, jag fått efter min mor, och som tycktes mig mycket otillräcklig för att belöna det offer, jag tog emot.

Det återstod mig den pension av fem tusen francs, [ 179 ]som min far gav mig, och vad som än hände, var den nog för mig att leva av.

Jag sade icke åt Marguerite, vad jag beslutat, övertygad om, att hon skulle säga nej till denna donation.

Denna årsränta utgick av en inteckning på sextio tusen francs i ett hus, som jag icke en gång hade sett. Allt vad jag visste var, att varje kvartal min fars notarie, en gammal vän till vår familj, lämnade mig sjuhundrafemtio francs mot mitt kvitto.

Samma dag Marguerite och jag foro till Paris för att hyra våning, gick jag upp till notarien och frågade honom, hur jag skulle bära mig åt för att överflytta denna ränta på annan person.

Den hedersmannen trodde mig vara ruinerad och frågade mig efter anledningen till detta beslut. Och som jag ändå förr eller senare måste säga honom, till vems förmån jag gjorde denna donation, föredrog jag att genast säga honom sanningen.

Han gjorde ingen av de invändningar, vartill hans ställning som notarie och vän berättigade honom, utan försäkrade mig, att han åtog sig att ordna allt på bästa sätt.

Jag anbefallde honom naturligtvis den största tystlåtenhet gent emot min far och gick tillbaka till Marguerite, som väntade mig hos Julie Duprat, där hon föredragit att taga in, hellre än att höra på Prudences moralkakor.

Vi gåvo oss ut på spaning efter rum. Alla, som vi sågo på, fann Marguerite för dyra och jag för enkla. Emellertid slutade vi med att bli eniga, och vi hyrde i ett av Paris stillsammaste kvarter en liten paviljong, som låg skild från huvudbyggnaden.

Bakom denna lilla paviljong utbredde sig en förtjusande trädgård, som hörde till den, omgiven av murar nog höga för att skilja oss från våra grannar och nog låga för att icke stänga utsikten.

[ 180 ]Det var bättre än vi hoppats på.

Under det jag gick hem till mig för att säga upp min våning, begav sig Marguerite till en agent, som, efter vad hon sade, redan gjort för en av hennes väninnor, vad hon ämnade be honom nu göra för henne.

Hon kom sedan och hämtade mig på rue de Provence, helt förtjust. Agenten hade lovat betala alla hennes skulder, ge henne kvitto därpå och lämna henne en ytterligare summa av tjugu tusen francs mot det att hon avstod från hela sitt möblemang.

Av den summa, vartill auktionen uppgick, kan du se, att den hedersmannen skulle ha förtjänat mer än trettio tusen francs på affären.

Vi foro helt glada tillbaka till Bougival, alltjämt språkande om våra framtidsplaner, som vi, tack vare vår bekymmerslöshet och i synnerhet vår kärlek, sågo i den mest gyllene dager.

Åtta dagar senare sutto vi och åto frukost, då Nanine kom in och underrättade mig, att min betjänt ville tala med mig.

Jag lät honom komma in.

— Herrns far har kommit till Paris, sade han, och ber att herrn genast skall komma hem till sig, där han väntar.

Denna nyhet var den enklaste sak i världen, och likväl sågo Marguerite och jag på varandra, när vi fingo höra den.

Vi anade en olycka i denna tilldragelse.

Utan att hon delgivit mig detta intryck, som jag också kände, svarade jag, i det jag räckte henne handen:

— Frukta ingenting.

— Kom igen så snart du kan, mumlade Marguerite och kysste mig, jag skall sätta mig vid fönstret och vänta på dig.

[ 181 ]Jag skickade Joseph för att säga åt min far, att jag skulle komma.

Två timmar senare var jag också på rue de Provence.