Kameliadamen/Kapitel 20

20.

Min far satt i nattrock i min salong och skrev. Av den blick, varmed han såg upp på mig, när jag kom in, förstod jag genast, att det skulle bli frågan om allvarliga saker.

Jag skyndade likväl emot honom, som om jag ingenting läst i hans ansikte, och omfamnade honom.

— När kom ni, min far?

— I går afton.

— Ni har väl tagit in hos mig som vanligt?

— Ja.

— Jag är ledsen, att jag inte var hemma för att taga emot er.

Jag väntade, att dessa ord skulle framkalla den moralpredikan, som min fars stränga ansikte utlovade; men han svarade icke, utan förseglade brevet, som han skrivit, och lämnade det åt Joseph, för att han skulle kasta det i postlådan.

När vi blivit ensamma, steg min far upp och sade, lutande sig mot kaminen:

— Min käre. Armand, vi ha allvarliga saker att tala om.

— Jag hör er, min far.

— Du lovar att vara uppriktig?

— Det plägar jag.

— Är det sant, att du lever tillsammans med en kvinna vid namn Marguerite Gautier?

— Ja.

— Vet du vad denna kvinna har varit?

— Ja.

— Det är för hennes skull du glömt att komma hem i år till din syster och mig?

[ 182 ]— Ja, min far, jag tillstår det.

— Du älskar henne alltså mycket?

— Det ser ni väl, min far, eftersom hon kommit mig att försumma en helig plikt, för vilket jag nu ber er ödmjukt om förlåtelse.

Min far hade troligen icke väntat sig så kategoriska svar, ty han tycktes fundera ett ögonblick, varpå han sade:

— Du har förmodligen insett, att du inte alltid kan leva på det sättet?

— Jag har fruktat det, min far, men jag har inte kunnat inse det.

— Men ni har bort förstå, fortsatte min far i en smula strävare ton, att jag inte skulle tillåta det.

— Jag har sagt mig själv, att så länge jag icke gjorde något, som stred mot den aktning, jag är skyldig ert namn och vår familjs hävdvunna redbarhet, skulle jag kunna leva, som jag gör, vilket en smula lugnat de farhågor jag hyste.

Lidelserna stålsätta en mot alla ömmare känslor. Jag var beredd att kämpa mot alla, även mot min far, för att bevara Marguerite.

— Gott, men nu är ögonblicket inne att förändra levnadssätt.

— Varför det, min far?

— Därför att ni står i begrepp att göra saker, som kränka den aktning, ni tror er hysa för er familj.

— Jag förstår inte riktigt…

— Jag skall förklara mig. Att ni har en älskarinna, det är gott och väl; att ni betalar henne så som en hederlig karl bör betala en kurtisans kärlek, det är alldeles i sin ordning; men att ni glömmer de heligaste ting för hennes skull, att ni låter ryktet om ert skandalösa liv tränga ända ner till min landsortsvrå och kasta skuggan av en fläck på det hederliga namn, jag givit er, det är detta, som icke kan, icke får äga rum.

[ 183 ]— Tillåt mig säga er, min far, att de som gett er sådana upplysningar om mig varit illa underrättade. Jag är fröken Gautiers älskare, jag lever tillsammans med henne, det är den enklaste sak i världen. Jag ger inte fröken Gautier det namn jag fått av er, jag slösar inte på henne bort mer än vad mina tillgångar tillåta mig, jag har inte gjort några skulder, med ett ord, jag befinner mig icke på något sätt i en ställning, som kan tillåta en far att säga sin son, vad ni nyss sagt mig.

— En far har alltid rättighet att avlägsna sin son från de dåliga vägar, på vilka han ser honom färdig att ge sig in. Ni har ännu inte gjort något illa, men ni kommer att göra det.

— Min far!

— Min herr son, jag känner livet bättre än ni. Det finns inga fullständigt rena känslor annat än hos fullständigt kyska kvinnor. Varje Manon kan göra en Des Grieux, och det är nu andra tider och andra seder. Det skulle vara onödigt, att världen bleve äldre, om den inte rättade sina fel. Ni måste lämna er älskarinna.

— Jag är ledsen att nödgas vara er olydig, min far, men det är omöjligt.

— Jag skall tvinga er.

— Olyckligtvis, min far, finns det inte längre någon Saint-Margueriteö, dit man skickar kurtisaner, och om det också funnes, skulle jag följa fröken Gautier dit, ifall ni utverkade, att hon bleve ditsänd. Vad vill ni? Jag har kanske orätt, men jag kan icke vara lycklig på andra villkor, än att jag förblir denna kvinnas älskare.

— Seså, Armand, öppna ögonen och känn igen er far, som alltid älskat er, och som endast vill er lycka. Är det hedrande för er att leva i äktenskapligt umgänge med en fallen kvinna, som varit älskarinna åt hela världen?

— Vad gör det, min far, då hon inte mer skall [ 184 ]bli älskarinna åt någon? Vad gör det, då denna fallna kvinna älskar mig, då hon pånyttfödes av den kärlek, hon har för mig, och den som jag har för henne! Vad gör det slutligen, då här är fråga om en omvändelse?

— Nå, tror ni då, att det är en hederlig mans plikt att omvända kurtisaner? Tror ni då, att Gud givit livet detta löjliga mål, och att hjärtat inte bör hysa någon annan hänförelse än denna? Vad skall bli följden av denna underbara kur, och vad skall ni tänka, när ni blir fyrtio år, om vad ni säger i dag? Ni skall skratta åt er kärlek, om ni ännu kan skratta däråt, om det icke lämnat alltför djupa spår i ert förflutna. Vad skulle ni vara i denna stund, om er far varit av samma åsikt som ni och lämnat sitt liv till pris för alla dessa kärlekens vindkast, i stället för att bygga det på en fast grundval av heder och redbarhet? Tänk efter, Armand, och säg inte några sådana där dumheter vidare. Seså, ni vill ju lämna denna kvinna, er far ber er därom.

Jag svarade icke.

— Armand, fortsatte min far, i er salig mors namn, tro mig, avstå från detta liv, som ni skall glömma fortare än ni tänker och varvid en omöjlig teori håller er fast. Ni är tjugufyra år, tänk på framtiden. Ni kan icke alltid älska denna kvinna, som icke heller alltid skall älska er. Ni överdriva båda två höjden av er kärlek för varandra. Ni stänger varje bana för er. Ett steg till, och ni kan icke längre lämna den väg, varpå ni slagit in, och ni måste hela ert liv täras av ånger över er ungdom. Res härifrån, kom och tillbringa en månad eller par hos er syster. Lugnet och den rena familjekärleken skola snart kurera er från denna feber, ty det är ingenting annat.

Under tiden skall er älskarinna trösta sig, hon skall taga en annan älskare, och när ni får se, [ 185 ]för vilkens skull ni varit nära att stöta er med er far och förspilla hans tillgivenhet, skall ni säga, att jag gjorde rätt i att komma och uppsöka er, och ni skall välsigna mig.

— Seså, du reser ju, inte sant, Armand?

Jag kände, att min far hade rätt beträffande alla andra kvinnor, men jag var övertygad om, att han icke hade rätt beträffande Marguerite. Men den ton, varmed han sade de sista orden, var så mild och bedjande, att jag icke vågade svara honom.

— Nåväl? frågade han med upprörd stämma.

— Nåväl, min far, jag kan ingenting lova er, sade jag slutligen; vad ni begär av mig överstiger mina krafter. Tro mig, fortfor jag, då jag såg honom göra en rörelse av otålighet, ni överdriver följderna av detta förhållande. Marguerite är inte den, ni tror. Långt ifrån att locka mig in på dåliga vägar är denna kärlek tvärt om i stånd att utveckla de bästa känslor hos mig. En sann kärlek gör en alltid bättre, vem än hon må vara, som inger den. Om ni kände Marguerite, skulle ni förstå, att jag inte blottställer mig för något. Hon är ädel som de ädlaste kvinnor. Lika mycken snikenhet som det finns hos andra, lika mycken oegennytta besitter hon.

— Vilket inte hindrar henne från att taga emot hela er förmögenhet, ty de sextio tusen francs, ni fått efter er mor, och som ni skänker henne, äro — kom väl ihåg, vad jag säger — er enda förmögenhet.

Min far hade troligen gömt denna sluttirad och denna hotelse för att ge mig nådestöten.

Jag var starkare mot hans hotelser än mot hans böner.

— Vem har sagt er, att jag skulle överlåta denna summa på henne? återtog jag.

— Min notarie. Skulle en hederlig karl väl kun[ 186 ]nat göra en sådan sak utan att underrätta mig? Nåväl, det är för att hindra er från att ruinera er för en slinka, som jag kommit till Paris. Er mor lämnade er vid sin död medel till ett hederligt uppehälle, men icke avsedda för att slösas bort på edra älskarinnor.

— Jag svär er, min far, att Marguerite är okunnig om denna donation.

— Och varför har ni då gjort den?

— Därför att Marguerite, denna kvinna som ni smädar, och som ni vill, att jag skall övergiva, uppoffrar allt vad hon äger för att leva tillsammans med mig.

— Och ni tar emot denna uppoffring? Vad är ni då för en man, min herre, som kan tillåta en fröken Marguerite att uppoffra något för er? Seså, låt det nu vara nog. Ni skall lämna denna kvinna. Nyss bad jag er därom, nu befaller jag er det; jag vill inte veta av sådana gemenheter i min familj. Packa edra kappsäckar, och bered er att följa mig.

— Förlåt mig, min far, sade jag, men jag kommer inte att resa.

— Därför att?

— Därför att jag hunnit den ålder, då man inte längre lyder en befallning.

Min far bleknade vid detta svar.

— Det är bra, min herre, återtog han; jag vet nu, vad jag har att göra.

Han ringde.

Joseph kom in.

— Låt föra mina kappsäckar till hotell de Paris, sade han till betjänten. Därpå gick han in i sängkammaren och fullbordade sin toalett.

När han visade sig igen, gick jag emot honom.

— Ni lovar mig ju, min far, sade jag, att inte göra något, som kan förorsaka Marguerite smärta?

[ 187 ]Min far stannade, såg på mig föraktfullt och nöjde sig med att svara:

— Ni är tokig, tror jag.

Varpå han gick och häftigt slog igen dörren efter sig.

Jag gick ner, jag också, tog en droska och for till Bougival.

Marguerite satt vid fönstret och väntade på mig.