Kameliadamen/Kapitel 27
| ← Kapitel 26 |
|
27.
— Har du läst? frågade Armand, då jag slutat läsningen av papperen.
— Jag förstår, vad du måst lida, min vän, om vad jag läst är sant.
— Min far bekräftade det i ett brev till mig.
Vi pratade ännu en stund om den sorgliga levnadssaga, som nått sitt slut, och jag gick därpå hem för att vila en smula.
Fortfarande nedstämd, men dock en smula tröstad av att ha fått berätta sin historia, tillfrisknade Armand snart, och vi följdes åt upp till Prudence och Julie Duprat.
Prudence hade nyss gjort konkurs. Hon påstod, att det var Marguerite, som var skulden därtill; att hon under dennas sjukdom lånat henne mycket pengar, som hon skaffat på växlar, vilka hon icke sedan kunnat inlösa, då Marguerite dött, utan att ha betalat tillbaka pengarna, och utan att ha gett henne någon revers, med vilken hon kunde framställa sig som fordringsägare.
Med tillhjälp av denna fabel, som fru Duvernoy spred ut överallt för att urskulda sina dåliga affärer, lyckades hon avtvinga Armand en tusenfrancssedel; han trodde henne visserligen icke, men han låtsade tro henne i sin vördnad för allt, som haft något med hans älskarinna att skaffa.
Sedan gingo vi till Julie Duprat, som för oss berättade de sorgliga tilldragelser, hon varit vittne till, och göt uppriktiga tårar vid minnet av sin väninna.
Slutligen begåvo vi oss till Marguerites grav, på vilken aprilsolens första strålar framlockat de första bladen.
Det återstod Armand ännu en sista plikt att uppfylla — att fara ned till sin far. Han ville, att jag skulle följa honom dit också.
Vi anlände till C…, där jag fann herr Duval sådan jag föreställt mig honom efter den skildring hans son gjort av honom — ståtlig, värdig och välvillig.
Han mottog Armand med glädjetårar och tryckte hjärtligt min hand. Jag märkte snart, att den känsla, som behärskade alla andra hos honom, var faderskärleken.
Hans dotter Blanche hade denna genomskinligt klara blick och denna rena mun, som bevisa, att själen endast hyser goda tankar och läpparna endast yttra fromma ord. Hon hälsade leende sin bror välkommen tillbaka, utan att i sin kyska jungfrulighet ana att långt från henne en kurtisan uppoffrat sin lycka vid blotta åkallandet av hennes namn.
Jag stannade en tid hos denna lyckliga familj, där man ägnade alla sina omsorger åt honom, som kommit dit för att bli botad från sin hjärtesorg.
Sedan återvände jag till Paris, där jag nedskrev denna historia, sådan den blivit mig berättad. Den har endast en förtjänst, som man kanske kommer att vilja bestrida den — att vara sann.
Jag drar icke av denna historia den slutsatsen, att alla kvinnor av Marguerites klass äro i stånd att göra, vad hon gjort; långt därifrån, men jag har fått vetskap om, att en av dem i sitt liv erfarit en allvarlig kärlek, att hon lidit, och att hon dött därav. Jag har berättat läsaren, vad jag fått höra. Det var en plikt.
Jag är icke lastens apostel, men jag skall göra mig till ett eko för den ädla olyckan, var helst jag hör den bedja.
Marguerites historia är ett undantag, jag upprepar det; men om den vore en allmän regel, skulle det icke lönat mödan att skildra den.