Kapten Grants barn/Kapitel 01
|
De tre dokumenten → |
FÖRSTA KAPITLET.
Hajen.
Den 26 juli 1864 kryssade en präktig lustjakt i Nord-Kanalen mellan Skottland och Irland. På mesanmasten fladdrade den engelska flaggan och på stormasten en blå vimpel med ägarens, lord Glenarvans initialer, broderade i guld och krönta med en hertigkrona.
Jaktens namn var Duncan och den var ute på sin provresa, förande lord Edward Glenarvan själv och hans unga hustru, till vilkens ära den blivit byggd. Först ämnade de sig hem till sitt ståtliga slott, Malcolm Castle i Skottland. Men inom kort skulle de med Duncan företaga sin egentliga bröllopsresa till Medelhavet och de grekiska farvattnen, ty lady Helena var dotter till en framstående upptäcktsresande och hade efter honom ärvt smaken för långresor, en smak som hon delade med sin man och som kunde bli tillfredsställd, alldenstund han var en av de rikaste männen i landet.
Duncan hade redan hunnit till Clyde-bukten på insegling till Glasgow, då någonting ovanligt tilldrog sig. Utkiken hade plötsligt fått sikte på en stor haj, som följde fartyget i kölvattnet, och meddelade sin upptäckt åt den unge kaptenen, John Mangles, som var en skyddsling till familjen Glenarvan och blivit uppfostrad tillsammans med Jorden. John Mangles tillkallade lord och lady Glenarvan och major Mac Nabbs, en kusin till lord Edward och ävenledes deltagare i lustturen.
Intresset för det sällsynta havsdjuret blev allmänt, och man beslöt att försöka fånga det, vilket också lyckades med tillhjälp av ett stort stycke fläsk, fastsatt på en väldig krok.
Hajen tycktes vara uthungrad, ty han nappade genast, och efter några minuter låg han sprattlande på däcket. Ett grovt rep surrades omkring honom för att hindra hans våldsamma kastningar, och icke utan försiktighet närmade sig en av matroserna och gjorde slut på hans liv genom att hugga av honom stjärten.
Ännu återstod emellertid en sak att göra, som sjöfolk aldrig försummar vid hajfångst, nämligen att öppna djurets mage, ty den kan innehålla de mest oväntade överraskningar.
Vid detta tillfälle kände sig dock matroserna betydligt besvikna, ty de kunde icke upptäcka något märkvärdigt, då de skurit upp fisken. Och de stodo just i begrepp att kasta inälvorna över bord, då en av karlarna gav akt på att ett främmande föremål tycktes ha trasslat in sig i dem.
— Vad kan det där vara? undrade han och började peta fram föremålet.
— Å, svarade en matros, det är väl en stor sten, som kanaljen har sväljt för att ha till barlast.
— Nej, sade en annan, det måste vara en kanonkula, som han fått i magen och inte hunnit med att smälta.
— Prata inga dumheter, inföll Tom Anstin, förste styrmannen, ser ni inte, att besten varit en oförbätterlig suput. För att inte förlora något av det starka har han sväljt buteljen med.
— Vad för något, utbrast lord Glenarvan, har hajen haft en butelj i magen?
Och han tillsade folket att försiktigt rengöra fyndet och bära in det i däckssalongen, där han närmare ville undersöka det, ty buteljer, uppfiskade ur havet, innehålla ofta viktiga upplysningar.
En stund senare satt också han, lady Helena, major Mac Nabbs och kapten Mangles kring bordet i aktersalongen och betraktade nyfiket flaskan, som Glenarvan vände mellan sina händer.
Det var en stark champagneflaska. På dess utdragna hals satt den rostiga ståltråden ännu kvar. Och de tjocka glasväggarna voro överdragna med ett lager av mineraliska avsättningar ur havsvattnet, vilket ytterligare bidrog till att stärka dem.
— Det ser ut, som om den drivit länge omkring på oceanen, innan den kommit i hajens mage, anmärkte majoren.
Lord Glenarvan skrapade försiktigt bort beläggningen kring halsen. Men då han fått korken synlig och fri, märkte han till sin ledsnad, att den icke var fullt tät.
— Om det finns något papper inuti, så är det fara värt, att det är angripet, sade han.
I detsamma lyckades han få ur korken. En lukt av saltvatten spred sig i salongen, och alla sträckte sig längre fram för att se bättre.
— Finns det något inuti? frågade lady Helena.
— Det ser ut, som om ett papper skulle ligga där, sade lorden. Men det är så fastklibbat vid glaset, att jag är rädd vi bli tvungna att slå sönder buteljen för att få tag i det.
Man fann verkligen ingen annan utväg. Och då de krossade buteljskärvorna lågo på bordet, drog man fram ur dem icke blott ett utan tre papper, alla dock olyckligtvis mycket illa åtgångna av det insipprade vattnet.