←  VII.
Karin Brandts Dröm
av Gustaf af Geijerstam

VIII.
IX.  →


[ 88 ]

VIII.

Den unge officerns sjukdom varade länge. Mellan lif och död sväfvade han, och mer än en gång såg det ut, som om hvarken doktorns skicklighet, gamla Lovisas koppglas eller Saras omsorgsfulla vård skulle räcka till att återkalla honom till lifvet. Väl syntes det tidvis, som om den sjukes ungdom skulle på allvar öfvervinna sjukdomen, men efter ett par dagar återkom febern på nytt, städse med samma häftighet. För hvar gång dessa kriser återkommo, blef det tystare än eljest på Skogaholm, och underrättelserna från sjukrummet afvaktades och mottogos, som hade de rört någon af familjens egna medlemmar.

På detta sätt förgingo två oroliga veckor, och under dessa återtogo herrgårdens invånare sina regelbundna vanor af arbete och hvila. Den, som kom inom Skogaholms murar, betraktades alltid, som hörde han på ett eller [ 89 ]annat sätt dit. Sådant bjöd gammal sed och ordning, och denna sed var så djupt rotad, att intet af hvad den förde med sig någonsin kändes som tryck eller tvång. Att en främling kom på besök, hade alltid varit en källa till glädje. Stannade han länge eller kort, därom yttrade sig ingen, och så stark var känslan af plikt mot den, hvilken i hemmet sökt och funnit ett skydd, att arbete, besvär och kostnader för en sådan sak icke fingo räknas eller nämnas. Trygg som om han vistats i sitt eget hem, skulle gästen lefva, och om sina egna angelägenheter skulle han icke utfrågas. Ingen misstänkte något ondt eller nedsättande förrän anledning gafs, sådana voro hederns fordringar. Skogaholm låg, som dess namn löd, långt in i de stora skogarna, och så långt bort kände man då ännu intet af den världsklokhet, som ler åt ett dylikt åskådningssätt. Från husbonden hade meningen härom trängt ned till husfolket. Därför åkte kusken efter doktorn, kokerskan lagade sjukmat, drängen tog upp is, Sara vakade natt efter natt, alla i den samfällda känslan, att de utförde en plikt, som hörde samman med husets heder och ordning.

Så ofta den sjuke var feberfri, besökte Magnus Brandt honom, icke af nyfikenhet, eller för att plåga honom med frågor, utan emedan [ 90 ]han ville låta den sjuke känna, att han behandlades som en aktad gäst. Han satt vid sjukbädden, lugn och munter, som om han varit värd vid ett gästabud. Många ord växlades i början icke mellan den sjuke fänriken och hans värd. Därtill var patientens tillstånd alltför betänkligt. Men äfven när tillståndet förbättrades, och febern vek, var den unge officern knapp i alla meddelanden, som rörde honom själf. Detta kunde tydas som en fin mans obenägenhet att gifva främmande del af sina privata angelägenheter. Det kunde ibland också se ut, som bar han på någon hemlighet, hvilken han af ett eller annat skäl ej ville yppa. Magnus Brandt lät båda skälen gälla, och om den sjuke röjt sig under yrseln, begrof Sara detta som så många andra väl bevarade hemligheter bakom sina läppar.

Magnus Brandt hade emellertid under denna tid fått mycket att tänka på, och han kunde därför icke sysselsätta sig med sin unge gäst så mycket han önskade, och hans plikt som värd kräfde. Sittande i den grönklädda karmstolen af björk midt emot sängen, beklagade han mer än en gång detta i gammaldags, sirliga vändningar.

— Affärerna, sade Brandt, upptaga just denna vinter min tid, mera än jag skulle önska.

[ 91 ]Som han sade detta, kom ett förläget drag öfver hans ansikte. Ögonen stirrade skarpt fram, som hade han ansträngt sig att se så barsk och kry ut som möjligt. Och när han slutat, böjde han sig framåt som den, hvilken talat till punkt och icke har något mera att tillägga.

Den sjuke sträckte fram sin hand och tryckte brukspatronens. Det var en hvit, tärd hand, och på dess långfinger satt en signetring med grön sten och ett adligt vapen i stenen. Handen såg ut att ha varit kraftig nog en gång. Nu var dess tag svagt och lamt, och den föll ned mot täcket med en ofrivillig och trött rörelse, som för hvarje gång kom brukspatronen att afbryta besöket så hastigt som möjligt och lämna sin gäst åt hvilan och Saras omvårdnad.

Själf var han nöjd att utan dröjsmål få draga sig tillbaka i den ensamhet, som under de sista åren mer och mer blifvit honom icke blott en vana, utan ett oafvisligt behof. Hade han väl stängt dörren till sitt rum, satte han sig ofta ned i den stora karmstolen framför skrifbordet, lade upp kontorets böcker framför sig, lät fingret följa kolumnerna och räknade halfhögt för sig själf. Så kunde han sitta till långt fram på nätterna, och när han slutat, lade han omsorgsfullt böckerna samman och [ 92 ]gick länge fram och åter på den nötta gångmattan, grubblande öfver den gåta, som dag för dag började sysselsätta honom mera; hvarför debetsidan i hans räkenskaper ständigt steg, medan kreditsidan med hvarje år sjönk allt djupare. Hvad han ägde i skogar, vattenverk, materialier, gårdar och jord, visste han egentligen icke, hade aldrig räknat däröfver, aldrig grubblat. Adelsman som han var till både lynne och börd, föraktade han penningen. Den bildning, öfver hvilken han var stolt, hade ökat denna känsla, på samma gång som den ökat motviljan att syssla med det, han själf betraktade som trivialt. Godset med järnbruk och ägor var för Magnus Brandt ett maskineri, hvilket han låtit arbeta, därför att plikten en gång befallt honom göra så. Men för allt detta hade han aldrig egentligen haft sinne. När han i sin ungdom gick i skogen med bössan och lyssnade till tjäderleken, medan solen ännu dröjde att stiga upp öfver skogsranden, eller när han stod vid passet och lyssnade på hundarnas gälla skall, medan han hvarje ögonblick väntade att få se haren skutta förbi, voro dessa egentligen de enda tillfällena, då Magnus Brandt känt glädje öfver att vara född som ägare af ett gods. Då var skogen hans, sjön hans, och själf gick han fram med känslan af en kung, som råder öfver ett rike. [ 93 ]Nu hängde de gamla gevären sedan många år mot sina räfskinn på kontoret och jakthornet hängde bredvid. På alla dessa år hade inga gälla signaler ljudit ur den blanka metallen. När Magnus Brandt åter gick på bruket och på gärdena, såg arbetet gå sin gilla gång, eller när hans folk kom till honom och klagade öfver smått och stort, då hade han också känt glädjen och lyckan att kunna styra, leda och hjälpa. Då var han på sin plats. Då var han en man som ingen. Men när han satt inför böckerna och skulle behärska siffrorna, då började Magnus Brandt med hvarje år allt tydligare märka, att här svek honom hans förmåga. Aldrig kunde han bli herre öfver siffrorna och aldrig hade han egentligen varit det. Inför dem blef han liten och ömklig, som hvarje människa blir inför det, hvilket hon icke förstår. Så mycket nytt hade kommit till: banker och diskonton, lånetransaktioner och löpande växlar. Krediten var icke längre som i gamla dagar, då ett hederligt namn och en redlig vilja var nog. Nu var det lån med säkerheter, borgensförbindelser och pantförskrifningar af varulager. Och om också allt syntes aldrig så väl i ordning, hjälpte det icke ändå. I banken satt en klok man, som kunde räkna, en man, som vred och vände ett papper och till sist [ 94 ]kasserade papperet, utan att man visste hvarför. Magnus Brandt fruktade bankmännen och bar agg till dem. Hvart han vände sig, stodo de i vägen och hindrade. Hvart han vände sig, blefvo fordringarna större och större, medan möjligheten att skaffa kontanta penningar minskades.

Intet af allt detta hade Magnus Brandt märkt, medan hustrun lefde. Som om hennes lilla mjuka hand hade stödt hans, så hade han känt det, och emedan svårigheterna städse synts honom ringa, hade han utan vidare öfvervunnit dem. När hon dog, var det som om något mer än blott lyckan försvunnit af hans lif. Äfven kraften att vinna i lifvets kamp svek honom och blef begrafven med henne. Under tio långa år hade han sett svårigheterna hopa sig, komma allt närmare, hota att trycka honom ned och lämna honom redlös och ensam med ett vanäradt namn.

Under det att Magnus Brandt gick och sökte efter medel att vinna öfver det värsta, hade han i första rummet tänkt på sina döttrar, och hur han skulle ansvara inför dem. På sista tiden hade det gått så långt, att han nu icke längre tänkte hvarken på dem eller sig. Nu var det folket, han tänkte på, folket, hvaraf han kände hvarje kvinna och hvarje man, [ 95 ]dessa hundratals människor, hvilka togo sitt bröd af honom och hvilkas välfärd och lif berodde af honom och hans duglighet som husbonde och man. Känslan af detta ansvar tryckte Magnus Brandt ned och gjorde honom tveksam och rädd inför faran. Han tyckte sig se dem komma en dag, alla dessa människor, den dag, då säden tröt i magasinet och penningarna på kontoret. På aflöningsdagen kommo de. Med tomma säckar och fickor gingo de därifrån, ett långt, sorgligt tåg af människor, hvilkas nöd skulle falla på hans samvete. Magnus Brandt mindes ännu det hårda nödåret, då hafre blandades i herrskapets bröd, och bark i de fattigas. Han mindes, hur han då stått inför sitt folk och talat, förödmjukad och förtviflad som aldrig. Ingenting hade de svarat. Tysta som de kommit, hade de gått, spridande sig öfver bruket och ägorna. Rundt om i de små hemmen hade de fört skräcken med sig, skräcken för hunger och nöd, skräcken för barnagråten, som är tyngst att möta. Men arbetat hade de dock alla, böjt sig och arbetat. Ingen hade svikit. Brandt visste, att de skulle göra så ännu en gång. Han visste, att till dessa människor kunde han komma och säga: »Jag förmår icke längre. De goda tiderna äro slut.» Han visste att de skulle härda ut i det [ 96 ]längsta. Ty han hade varit dem en god husbonde, och ingen skulle visa honom ett vredgadt ansikte eller svara honom ett hårdt ord.

Men Magnus Brandt ville icke taga ett sådant offer. Än en gång ville han icke se skräcken gå ut öfver bygden och sprida ryktet om halfsvält i de små hemmen. Han ville det icke, kunde icke se män och kvinnor i ögonen och begära det. När nödåret kom, var det annat. Då böjde sig herre och tjänare under Guds hand. Det nödår, som nu hotade, hade bruksherren framkallat själf. Länge nog hade han sett det komma.

På samma gång visste han, att ännu kunde olyckan hållas på afstånd ett halft år eller ett helt. Längre gick det icke. Längre kunde icke den konstlade välmågan hållas uppe. Så mycket hade Magnus Brandt förstått af siffrorna, äfven om han icke helt kunde tolka deras bistra språk, och om han nu såg igenom dem ånyo, skedde det för att narra sig själf, att han räknat orätt.

Då for Magnus Brandt en dag bort. Huset lämnade han i Cecilias vård och den sjuke i Saras. Ända till Malmhyttan for han, åtta mil bort. Där lefde den gamla svärmodern, och sedan hustrun dog, hade Brandt ej besökt hennes hus mer än en gång. Det skedde, när Cecilia blifvit konfirmerad, och resan hade företagits, [ 97 ]för att mormodern en gång skulle få se barnbarnen.

När nu Magnus Brandt for upp på den gamla fruns gård, kände han sig till mods nästan som en pojke, hvilken tvingas att bekänna sina snedsprång, endast i hopp att därigenom undgå de obehagliga följderna. Svärmodern var nu sjuttioåtta år gammal, och förhållandet mellan henne och mågen hade väl i det yttre varit godt. Men någon vänskap dem emellan rådde aldrig. Detta kom sig af, att när Magnus Brandt i tiden vann sin nu aflidna hustrus kärlek, hade modern redan lofvat hennes hand åt en annan. Men Magnus Brandt, som den tiden var en förälskad och liffull man, hade ju spelat sina kort så väl, att rivalen förolämpad drog sig tillbaka, och hennes nåd på Malmhyttan tvangs att gifva sin dotter åt den nya friaren för att undvika öppen skandal. Detta hade svärmodern aldrig kunnat förlåta sin måg, och gamla hennes nåd på Malmhyttan var en dam, som var van att utöfva makt och ovan att draga det kortaste strået. Vid tjugutvå års ålder blef hon efter ett kort äktenskap änka efter en man, hvilken var dubbelt så gammal som hon själf, satt sedan ensam med ett stort gods och fem barn, och hvar man trodde, att den unga frun snart skulle sörja för att skaffa [ 98 ]sig själf en make, barnen en far och godset en husbonde. Sorgeåret förgick emellertid utan att ens skvallret visste att berätta något, som kunde gifva stöd åt den allmänna meningen. Den unga änkan började i stället ägna sig åt godsets skötsel och sina söners uppfostran. Tre söner hade hon, och två döttrar, och det är icke godt för en ensam kvinna att uppfostra män. Men den unga änkan grep sig verket an, och hvad hon ville, dref hon igenom. Efter fem år var ingen nog djärf att längre drömma om att komma med giftermålsförslag. Som en man skötte hon gårdens drift, förde själf sina böcker, öfvervakade barnens uppfostran, utstakade deras lefnadsmål, tvang dem in på banor, där de enligt hennes mening passade, och var vid femtio års ålder släktens orakel. Sträng var hon, och kraftig som få mäns var hennes seniga, arbetsdugliga hand. Stark och outtröttlig var hennes kropp, vaken och energisk hennes vilja. Först vid fyllda sjuttio år, släppte hon väldet öfver gården ifrån sig och lät sin äldste son, hvilken då redan var till åren, blifva husbonde på Malmhyttan. Nu satt hon i ro som gamla hennes nåd på den gård, hvilkens välstånd hon ökat, och ännu hände det att hennes myndiga stämma sade: »Så skall det vara och ej annorlunda.» Från en så [ 99 ]uttalad mening gafs intet vad, och husbonden blef inför gamla hennes nåd, hvad han alltid varit, nämligen den lydiga sonen, som böjde sig under den vilja, hvilken han visste var starkare än hans egen.

Inför denna gamla fru, som var hans svärmor och aldrig önskat få honom till måg, skulle nu Magnus Brandt framlägga sina bekymmer, och under den långsamma middagen vid det långa bordet, där tre generationer sutto på gamla vanda platser, medan inspektor, bokhållare, guvernant och informator hade sina platser längst ned vid bordsändan, där han själf blifvit anvisad hedersplatsen mellan gamla hennes nåd själf och äldste sonen, den redan gråsprängda herren på Malmhyttan — där kände Magnus Brandt mer än väl, att hvad han nu bar i sinnet, var ett vågspel, som icke gärna kunde sluta med framgång. Och när han på eftermiddagen satt ensam med den stränga frun i den stora salongen, där en oerhörd björkvedsbrasa flammade i den öppna spiseln, tyckte han, att svärmoderns kloka ögon hvilade på honom, som om hon anat allt, innan han ännu hunnit säga henne något.

Magnus Brandt gjorde emellertid, kallt och kort, som han visste, den gamla ville ha det, sin framställning af, hur sakerna stodo. När [ 100 ]han slutat, löste hennes nåd upp hakbanden på bindmössan, som generade henne efter middagen, kastade dem bakpå ryggen och yttrade långsamt och skarpt:

— Nu vill han, att jag skall hjälpa honom ur klämman, sedan han väl kört fast. Nej pass, min kära Magnus, sådant gör ingen, som har sitt förstånd i behåll.

Därmed satte sig den gamla frun tillbaka i länstolen och fortfor:

— Jag är inte den, som vill lägga lök på laxen och salt i öppna sår. Och hade du kommit till mig för tio år sedan eller bara för fem, då kunde det måhända ej varit ur vägen, om jag hjälpt dig en smula på trafven. Men när det redan brinner i halfva huset, då är så dags att spruta vatten. Och det lönar sig inte att ropa schas åt katten, när korfen är uppäten. Men så länge har jag setat här och vetat, hur det skulle gå, att nu får jag väl ändå säga dig hvar skon egentligen klämmer. Det vet du inte själf, och du tror nog, att jag ingenting vet af allt det som passerat på gamla Skogaholm, för att jag gudbevars sitter så långt borta. Allting vet jag ju inte heller, men när jag stafvar och lägger ihop, så begriper jag nog schäsen i alla fall. En snäller karl är du, Magnus Brandt, det har jag alltid vetat och förstått, men ett kräk är du också. [ 101 ]Där har du gått och gräft ner dig i sorg och grubblerier, och när jag såg dig, sedan salig hustru din, min dotter, dött, då hade jag ondt af dig. Ty sorgen skall göra karl af en man, och gör den inte det, så gud hjälpe oss alla. Hade den det gjort, då hade du skaffat dig själf en hustru i huset och flickungarna en mor. Då hade du inte behöft gå och chagrinera och spekulera, och hade så skett, då sutte du inte nu här och visste dig ingen lefvande råd.

Detta var nu att röra vid Magnus Brandts allra ömmaste punkt. Därför flammade han upp och svarade:

— Det kan aldrig vara min nådiga svärmors mening…

Längre kom han icke. Ty gamla hennes nåd afbröt honom. — Hvasa? Kan det inte vara min mening, det jag säger? Tror han, jag sitter här och pratar i vädret? Svara mig nu som en karl och sitt inte där och huttla som en käring.

Magnus Brandt bet ihop tänderna för att icke förgå sig. Därpå fortfor han, fast och bestämdt:

— Jag trodde, att den, som själf fostrat upp barn och skött gård och hus ensam och med heder, skulle förstå, att äfven en man kan ha nog med sina minnen.

[ 102 ]Hennes nåd på Malmhyttan blef icke ond. Hon såg tvärtom på den talande, som om hon haft lust att skratta, men af gunst och nåd höll denna sin lust tillbaka. Hennes ansikte fick i stället ett fryntligt och godmodigt uttryck, och hon såg rent af road ut, när hon böjde sig fram, så att skenet från brasan föll öfver hennes kraftiga haka och färgade den böjda näsan nästan röd.

— Jaså, det menar han, sade den gamla frun med en viss kärf humor, som var hennes egen. Då vill jag säga honom något, och det är, att om han tror, att jag gått här och lefvat på mina minnen, då har han lurat sig. Då hade här allt sett annorlunda ut. Jojo men. Minnen har jag nog, både af ett slag och ett annat. Kärleksminnen också, om du vill veta. Det är min sak, och jag är gammal nog att inte behöfva skämmas för det. Men när min man dog, så var det en lycka. Se på mig, du, jag vet, hvad jag säger. Jag förstod det inte då. Ty kärleken var med i spelet, och kärleken gör blind. Men hade Vår Herre inte varit så nådig och låtit honom få slag i rätter tid, så hade han supit ihjäl sig senare, och då hade fan tagit honom. Han var på god väg. Det kan jag säga dig, min kära måg, här entre nous. Jaha! Så var det med den saken.

[ 103 ]Hennes nåd tog fram en oerhörd linnenäsduk, vecklade långsamt upp den och snöt sig, så att det small. Därpå fortsatte hon, lugnt och sansadt:

— Jämföra dig och mig, min kära Magnus, kan aldrig komma i fråga. Förlåt, att jag säger dig det rent ut. Väl vet jag, att vi människor äro svaga och skröpliga, och utan Guds hjälp går oss intet väl i händer. Men ändå ha vi väl lof att påstå, att något ha vi gjort själfva. Och vet du inte, hvad jag gjort, så kan du gå ut och se dig omkring och fråga, hur mycket af hvad du här ser, som fanns före mig. Under det första året bad jag Gud och sörjde. Och hela världen såg svart ut för mig. Men det contenterade mig inte på längden, förstår du. Därför började jag arbeta, och när jag lärt mig det, kom tankarna i ordning. Då begrep jag, att kärleken hade jag inte tid med längre. Jag hade nog att sköta i alla fall. Hvad skulle jag med en ny man att göra? En hade jag haft. Besväret, som han gaf mig, räckte mer än väl till, och nöjet — vi kan ju tala om det som gamla människor — det är min själ inte större än man kan afvara det. Jag behöfde ingen ny man, min kära måg. Därför tog jag heller ingen. Men du behöfde en ny hustru, och därför skulle du ha skaffat dig en. Däri [ 104 ]ligger skillnaden oss emellan, och den är högst förbaskadt stor, om jag får säga det själf.

Magnus Brandt satt och såg in i elden. Han kände till den gamlas sätt och förstod, att här var ingen hjälp att hämta.

Därför sade han, mera som fortsättning på sina egna tankar, än därför att han väntade ett svar, som kunde hjälpa honom:

— Jag tänker inte på mig själf utan på mina underhafvande, på folket, som beror af mig.

Hennes nåd nickade, som gillade hon synpunkten, och sade så:

— Det är rätt, min kära måg, och det hedrar honom. En hedersman är han också, och annat har jag aldrig sagt. Men pengar får du inte här, Magnus Brandt. Då skulle du ha kommit förr. Och hvad jag sagt, står jag vid. Kan jag på annat sätt hjälpa dig, så glömmer jag icke, att jag är mormor till dina döttrar. Men ett godt råd vill jag gifva dig med, och det kan du tänka på, när du blir ensam. Bit i det sura äpplet, så godt först som sist, och arrendera ut både bruket och egendomen för en anständig summa åt en karl, som förstår något. Då får du ditt, så länge du lefver, folket får sitt och det hela kommer på fötter. På Elfshammar i din egen hemtrakt [ 105 ]sitter Fabian Skotte. Det är en rapper karl. Han kan, om han vill. Tala vid honom! Det är mitt råd, och du behöfver inte tacka mig, om du följer det och mår bra af det efteråt.

Så slutade Magnus Brandts besök på Malmhyttan. När han åkte den långa vägen hem, hade han god tid att öfvertänka alltsammans, både det magra resultat af den besvärliga resan och sin egen ställning. Först var han vred. Ty de bittra sanningar, han hört, svedo djupt inom honom och eggade till motsägelse. Äfven kände Brandt, att i det som rörde hans änklingskap och lifvet på gården efter hustruns död fanns kanske en sanning, för hvilken han än en gång kunde få svida. Tanken härpå sköt han dock bort. Med sig själf och sina inre angelägenheter hade han ännu icke tid. Därtill pressade honom verkligheten för hårdt. På folket tänkte han, de två hundra människor, hvilka han en gång fruktade att behöfva möta för att säga dem, att nu var allt förbi, nu stod det för dörren, som värre var än nödår.

Tyst satt Magnus Brandt i släden, enstafvigt besvarade han de få ord, som hans kusk riktade till honom. Genom skogar for han, förbi byar, öfver öppna fält. Inom honom kämpades den fruktansvärda striden hos en [ 106 ]trött man, hvilken vet, att han icke har lof att känna sig gammal.

Öfver natten hvilade Magnus Brandt ut på en dålig gästgifvargård. Han sof föga, låg blott vaken och kände timmarna gå. När han tidigt på morgonen steg i släden, sade han:

— Kör till Elfshammar.

Utan vidare frågor fullgjorde kusken husbondens befallning, och vid middagstiden svängde Brandts släde upp framför trappan på Elfshammar. Till aftonen nästa dag stannade han, och mestadels sutto de båda brukspatronerna instängda i Fabian Skottes rum. När Brandt for därifrån, var hans sinne lättare. Och från den dagen åkte han ofta till Elfshammar, liksom Fabian Skottes eleganta parsläde mer än en gång svängde upp på Skogaholms gård, alltid prydd med slädnät och de svarta fullblodshästarna utstyrda i nya skinande selar, från hvilkas ok fulltoniga dombjällror klingade, som skulle en ny tid ringas in.