Kejsarn av Portugallien/Kapitel 08
| ← Scharlakansfebern |
|
Skolexamen → |
BESÖKET I BONDGÅRDEN.
När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte året, tog Jan Andersson henne vid handen en söndagseftermiddag, och de vandrade tillsammans uppåt skogen.
De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade slå sig ner. De gick förbi smultronbacken, ja, de gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken utan att stanna.
De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom för att visa, att det var något högtidligt, som förestod dem.
De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men de stannade inte där heller, utan så småningom kom de till synes i en skogsbacke ovanför Lobyn.
Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg korsade varandra, och nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de ämnade sig.
Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De inte så mycket som såg åt Där Fram eller På Valln.
De fortsatte längre och längre inåt byn. Det var nästan omöjligt att förstå vart de skulle ta vägen. För det kunde väl aldrig vara hos Björn Hindrikssons i Lobyn heller, som de ville göra en påhälsning?
Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med de rikaste i socknen och hade rättighet att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Det var knappt, att han hade talat om för Kattrinna en gång, att han hade så hög släktskap. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Inte en gång på talbacken utanför kyrkan brukade han gå fram till honom för att hälsa och ta i hand.
Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter, var han inte bara en fattig daglönare. Nu hade han en skatt att visa och ett blomster att pryda sig med. Nu var han rik med de rika och mäktig med de mäktiga. Nu gick han rätt fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons för att hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i sitt liv.
Det blev inte något långt besök i bondgården.
Inom mindre än en timme gick Jan och den lilla
flickan återigen över gårdsplanen fram mot
grinden.
Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och såg sig tillbaka, som om han skulle ha lust att gå in en gång till.
Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått dit. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Björn Hindrikssons hustru hade genast tagit jäntan med sig fram till det blåmålade skåpet, som stod mitt på långväggen, och gett henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn Hindriksson själv hade hört efter hur gammal hon var, och vad hon hette, och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han bar i byxfickan, och skänkt henne en blank sexstyver.
Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster hade frågat efter Kattrinna och undrat om de hade ko eller gris, om stugan var kall om vintern, och om han fick så mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han kunde leva på sin förtjänst och slapp att komma i gäld.
Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde Jan bekymmer. När han hade suttit och talat med Björn Hindrikssons en stund, så hade de sagt ifrån — och det var inte annat än rätt, det heller —, att de var bortbjudna på kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme. Jan hade ju förstått, att de behövde den tiden för att göra sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö.
Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet, plockat fram smör och fläsk, fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl och bundit ihop alltsammans till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid avskedet. Det var en liten förning till Kattrinna, sa hon. Hon skulle väl ha någon lön för att hon satt hemma och vaktade huset.
Det var detta knytet, som Jan stod och funderade på.
Han kunde förstå, att i knytet fanns det allt möjligt gott och präktigt, sådant, som de längtade efter vid vartenda mål i Skrolycka, men det kändes liksom en orätt mot den lilla flickan att ta emot det.
Se, han hade inte kommit till Björn Hindrikssons som tiggare, utan för att hälsa på släkten. Han ville inte, att de skulle missta sig om den saken.
Han hade nog tänkt på detta genast inne i stugan, men respekten för Björn Hindriksson och hans hustru var så stor hos honom, att han inte hade annat vågat än att ta emot knytet.
Han gick tillbaka från grinden och satte ner knytet vid stallknuten, där husfolket jämt gick förbi, så att de inte kunde undgå att se det.
Det gjorde ont i honom att lämna det. Men den lilla flickan var ingen tiggartös. Ingen fick tro om henne och hennes far, att de gick omkring och begärde.