←  Besöket i bondgården
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Skolexamen
Skoltävlan  →


[ 48 ]

SKOLEXAMEN

Då den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i Skrolycka en vårdag till Östanby skolhus för att höra på skolexamen.

Det var det första skolhuset i socknen, och alla människor tyckte, att det var bra roligt, att det hade kommit till stånd. Förut hade klockar Svartling inte haft annan utväg än att vandra omkring från gård till gård med sina lärjungar.

Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade han fått byta om skolsal var fjortonde dag, och många gånger hade han och hans små skolbarn måst sitta i ett rum, där husmodern lagade mat och husbonden stod vid sin hyvelbänk och snickrade, där gammalfolket låg i sängen kvar hela dagen och hönsen hade sin lilla bur under långbänken.

Det hade nog gått bra med undervisningen i alla fall, för klockar Svartling var en man, som kunde hålla respekten uppe i alla väder, men nog måtte det ha känts ljuvligt för honom att få arbeta i ett rum, som inte skulle användas till annat än skolsal. Här skulle inte väggarna betäckas med sängskåp och kärlhyllor och arbetsredskap. Här [ 49 ]skulle det inte sättas upp en skymmande vävstol framme vid fönstret, där det var bästa dagern, och här skulle ingen grannhustru komma in för att språka och dricka kaffe mitt under skoltimmarna.

Nej, här fick han kläda väggarna med bilder ur bibliska historien och med djurtavlor och porträtt av svenska konungar. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med bordskivan. Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack, där han hade utrymme för sina stora betygsböcker, och där han satt och såg helt annorlunda myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången gång hade förhört läxorna sittande på spishällen med en god brasa i ryggen och barnskaran framför sig, hopkrupen på golvet. Här hade han en bestämd plats för svarta tavlan och hängare för kartor och tabeller och behövde inte ställa upp dem mot skåpdörrar och sofflock, som man eljest hade måst göra.

Nu visste han var han hade gåspennorna, och nu kunde han komma åt att lära barnen att rita raka streck och ovaler, så att hela socknen skulle bli lika skönskrivande som han själv. Och nu var det möjligt att lära barnen att resa sig på en gång och gå ut i jämna led som soldater. Det var ingen ände med alla de förbättringar, som kunde införas nu, sedan skolhuset var färdigt.

[ 50 ]Så glada som alla människor var åt skolhuset, var det ändå inte utan, att föräldrarna kände sig litet främmande för barnen, sedan de hade börjat gå där. Det var, som om de hade kommit in i något nytt och förnämt, dit de gamla inte hade tillträde. Men det var ju bara orätt att tycka så. De måste ju vara nöjda med att barnen fick åtnjuta så mycket gott, som de själva inte hade fått del av.

Den dagen, då Jan i Skrolycka gick till skolexamen, vandrade han och den lilla Klara Gulla hand i hand, som de alltid brukade göra, hela vägen och var goda vänner och kamrater. Men när Klara Gulla kom i närheten av skolhuset och såg barnen, som stod samlade där utanför, drog hon sin hand ur hans och gick över på andra sidan vägen. Och så snart som de var framkomna, övergav hon honom alldeles och sprang och sällade sig till en barnflock.

Under examen satt Jan i Skrolycka på en stol helt nära skollärarns kateder ända uppe bland herrskaper och skolrådsledamöter. Han var tvungen att ta den platsen, annars hade han inte fått se annat än nacken på Klara Gulla, som satt på allra främsta bänken till höger om katedern, där de minsta var placerade. Han skulle aldrig ha satt sig så högt upp förr i världen, men den, som var far till en sådan liten flicka som Klara Gulla, behövde inte känna sig sämre än någon annan.

Det var omöjligt, att Klara Gulla inte skulle se fadern, där hon satt, men hon gav honom inte [ 51 ]en blick. Det var, som om han inte fanns till för henne.

Däremot hängde Klara Gullas blickar vid skollärarn. Han höll på att förhöra de stora barnen, som hade sin plats till vänster om katedern. De fick läsa innantill och peka ut länder och städer på kartan och räkna på svarta tavlan, och han hade knappt tid att titta åt småbarnen på högra sidan. Det kunde alltså inte ha betytt så mycket, om Klara Gulla hade kastat en sidoblick på sin far, men hon inte så mycket som vände huvudet åt hans håll.

En liten tröst var det ju, att alla barnen gjorde på samma sätt. De satt med sina små klara ögon riktade mot skollärarn. Och de små kräken låtsade, som om de förstod, när han sade något kvickt, för då stötte de till varandra med armbågarna och skrattade.

Det var nog en överraskning för föräldrarna att se barnen uppföra sig så skickligt, som de gjorde på examen. Men klockar Svartling var en märkvärdig man. Han kunde få dem till vad som helst.

Jan i Skrolycka för sin del började på att bli både förlägen och ängslig. Han visste inte längre om det var hans egen lilla flicka, som satt där, eller om det var en annans barn. Rätt som det var, makade han sig bort från platsen bland skolrådsledamöterna och flyttade sig närmare dörrn.

Till sist hade de stora barnen blivit prövade tillräckligt, och nu kom turen till de små, de, som [ 52 ]nätt och jämnt hade lärt att läsa rent. Det var inte stora kunskapsförråd, som de satt inne med, men några frågor skulle de väl ha, de också. Och så skulle de göra litet reda för skapelsehistorien.

Först fick de svara på frågan vem det var, som skapade världen, och den kunde de klara, men sedan föll det sig till all olycka så, att skollärarn frågade om de visste någon annan benämning på Gud.

Då blev de bet, alla de små abcdarierna. De blev heta i kinderna, och de rynkade ihop pannskinnet, men det var omöjligt för dem att tänka ut svaret på en sådan förståndsfråga.

I de bänkarna, där de stora barnen satt, blev det ett viftande med händerna och ett viskande och ett fnissande. Men de åtta små nybörjarna knep ihop munnarna och fick inte ett ord för sig, inte Klara Gulla och inte någon av de andra heller.

»Det är en bön, som vi bruka läsa varje dag,» sa skollärarn. »Huru kalla vi Gud där?»

Nu kom Klara Gulla på det! Hon förstod, att skollärarn ville, att de skulle svara, att de kallade Gud för fader, och så sträckte hon upp handen.

»Vad kalla vi Gud för, Klara Gulla?» sa skollärarn.

Klara Gulla reste sig upp i bänken med högt blossande kinder och den lilla snärten till fläta [ 53 ]bak i nacken stående rätt ut. »Vi kallar honom Jan,» svarade hon med hög och tydlig röst.

Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela skolhuset. Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar och skolbarn, alla drog de litet på munnen, och till och med skollärarn såg road ut.

Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men skollärarn stötte pekpinnen i golvet och ropade: »Tyst!» Sedan sade han ett par ord för att förklara saken.

»Det var väl far, som Klara Gulla ville säga,» sa han, »å så sade hon Jan i stället, därför att hennes egen far heter Jan. Men vi få inte undra så mycket på den här lilla flickan, ty jag vet knappt om det finnes något barn i skolan, som har en så god fader som hon. Jag har sett honom stå här å vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har sett honom komma bärande med henne till skolan, då vi ha haft yrväder å vägen har varit full av snö. Man får inte undra på att hon säger Jan, när hon skall nämna det bästa hon vet.»

Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och människorna skrattade och var rörda på samma gång.

Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle göra av sig, men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för han hade helt plötsligt fått klart för sig, att den lilla flickan hon var alltjämt hans och ingen annans.