Kejsarn av Portugallien/Kapitel 17
| ← Den nya ägarn |
|
Reskvällen → |
STORSNIPA.
Jan i Skrolycka kom gående på samma skogsstig, där han och hans kvinnfolk hade vandrat fram glada och lyckliga för ett par timmar sedan på hemväg från kyrkan.
Kattrinna och han hade haft en lång rådplägning, och de hade kommit överens om att innan de skickade bort dottern eller gjorde något annat vid saken, skulle Jan gå och fråga riksdagsman Karl Karlsson i Storvik om Lars Gunnarsson hade rätt att ta stugan ifrån dem.
Ingen hade så bra reda på lagar och förordningar i hela Svartsjö socken som riksdagsman i Storvik. Den, som bara var nog klok att ta honom till hjälp vid skifte och köp, vid bouppteckning och auktioner och uppsättande av testamente, den kunde vara viss om att allt blev lagenligt och riktigt, och att det inte gavs någon möjlighet efteråt att ställa till med bråk och processer.
Men riksdagsmannen var en sträng och myndig karl med ett barskt utseende och en hård röst, och Jan var just inte glad åt att behöva komma till tals med honom. »Det första han gör, när jag kommer te'n, blir, att han håller en straffpredikan, därför att jag inga papper har,» tänkte han. »Det är många, som han har skrämt så illa i första början, att di aldrig våga' sej fram med det, som di ville fråga'n te råds om.»
Jan hade kommit i väg hemifrån med sådan fart, att han inte hade haft tid att tänka på vilken fruktansvärd man han skulle möta. Men när han gick genom hagarna i Askedalarna upp mot storskogen, kom den gamla rädslan över honom. Det var dumt, att han inte hade tagit Klara Gulla med sig.
Han hade inte sett till flickan, då han gick hemifrån. Hon hade kanske gått och satt sig på en ensam plats i skogen för att gråta bort sorgen. Hon brukade aldrig vilja visa sig för någon, när hon var bedrövad.
Just som Jan skulle vika av inåt skogen, fick han höra någon, som trallade och sjöng uppe i berget till höger om honom.
Han blev stående och lyssnade. Det var ett kvinnfolk, som sjöng. Men det var väl aldrig möjligt, att det kunde vara den rösten, som han tyckte att det liknade?
I alla fall ville han ha reda på hur det förhöll sig, innan han gick vidare. Sången hörde han klart och tydligt, men skogen skymde bort sångerskan. Han vek av från vägen och trängde sig fram genom några snår för att kunna genskjuta henne.
Men hon var inte så nära, som han hade trott. Hon stod inte stilla heller, utan hon flyttade sig längre och längre bort, allt som han kom efter. Längre bort och högre upp; ibland tyckte han, att sången hördes rätt uppöver honom.
Det måtte visst vara så, att hon, som sjöng, höll på att gå upp till Storsnipa.
Han förstod, att hon hade tagit en väg, som slingrade uppför berget, där det var nära nog tvärbrant. Den var kantad av ungbjörk så tätt, att det var helt naturligt, att han inte kunde se henne. Men hur brant än vägen var, gick det lika raskt uppåt för henne. Han tyckte, att hon höjde sig med en fart som en flygande fågel, och sjöng gjorde hon hela tiden.
Jan åter gick mera snett uppåt berget. Men han hade kommit bort från vägen i sin iver och hade hindrande skog att bana sig fram genom, så att det var inte underligt, att han blev långt efter. Därtill kom också, att han fick en svår tyngd över bröstet och kände det mer och mer omöjligt att andas, medan han gick och lyssnade efter sången.
Till sist skred han fram så långsamt, att det knappt märktes, att han rörde sig.
Men det är inte så lätt att känna igen röster, och i skogen är det svårare än annanstans, för det är så mycket där, som prasslar och susar och liksom sjunger med. Det var nödvändigt, att han kom så långt, att han fick se den ungdomen, som var så glad, att hon nästan flög uppför branta höjden, annars skulle han gå i tvivel och misstankar i alla sina dagar.
Han visste ju också, att han skulle få klarhet, bara han kom upp på bergshöjden, för den var alldeles kal och tom, och där kunde hon inte mer undgå honom.
Det hade nog varit skog på Storsnipa också en gång, men för några och tjugu år sedan hade det gått skogsbrand över den, och sedan stod det breda bergtaket naket. Ljung och kråkris och islandsmossa hade så sakteligen krupit fram över hällarna, men inte ett skymmande träd hade ännu vuxit upp där.
Det var grann utsikt där uppe, sedan skogen hade kommit bort. Där såg man hela den långa sjön Löven, hela den gröna dalen, som omgav sjön, alla de blå bergen, som skyddade dalen. När ungdomen från Askedalarna ur sin trånga däld klättrade upp till Snipahöjden, tänkte de på det berget, dit frestaren förde Vår Herre för att visa honom alla riken i världen och deras härlighet.
När Jan äntligen hade skogen bakom sig och kom ut i det fria, såg han genast den sjungande. På den allra högsta klinten, där utsikten var vidast, var upplagt ett gränsröse av sten, och på översta stenen stod Klara Fina Gulleborg i sin röda klänning. Hon syntes klart och tydligt mot den bleka aftonhimlen, och om folk nere i dalar och skogar djupt under henne hade haft sina ögon riktade mot Storsnipa, borde de ha kunnat se henne, där hon stod i sin lysande dräkt.
Hon blickade ut över mil och mil av land. Hon såg vita kyrkor på branta kullar vid sjöstränderna, bruk och herrgårdar, inbäddade i parker och trädgårdar, bondgårdar i en lång, tät rad utmed skogsbrynet, åkerfältens rutor, långa, slingrande vägar, skogar utan gräns och slut.
I början sjöng hon, men hon tystnade snart och tänkte endast på att se ut över den vida, öppna världen framför henne.
Till sist slog hon ut med armarna. Det var, som om hon ville ta allt detta i famn, allt detta stora, mäktiga, rika, som hon hade varit avstängd från ända till denna dag.
Det dröjde långt in på natten, innan Jan kom hem, och då han kom, kunde han inte göra reda för någonting. Han påstod, att han hade varit hos riksdagsmannen och talat med honom, men vad han hade rått dem att göra, det mindes han inte.
»Det lönar sej inte te å göra någe,» sa han gång på gång. Det var det enda besked Kattrinna kunde få.
Jan gick krokig och såg dödssjuk ut. På rocken hade han mossa och jord. Kattrinna frågade om han hade fallit och slagit sig.
Nej, det hade han inte, men han hade visst legat på marken en stund.
Då var han väl sjuk?
Nej, inte det heller. Det var bara någonting, som hade stannat.
Men vad det var, som hade stannat i det ögonblicket, då han förstod, att den lilla flickan hans hade erbjudit sig att rädda stugan åt dem, inte av kärlek, utan därför att hon längtade bort från dem ut i världen, det ville han inte säga.