Kejsarn av Portugallien/Kapitel 35

←  Det döende hjärtat

Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf Avsättning

Husförhöret  →

AVSÄTTNING.

Långt innan Lars Gunnarsson hade blivit gift med Anna Eriksdotter i Falla, hade han en gång råkat vara närvarande vid en auktion.

Det var ett fattigt folk, som hade ställt till med den, och de hade kanske inte några lockande saker att bjuda kunderna, för det var rent märkvärdigt hur dåligt det gick med handeln. De hade haft rätt att vänta bättre, för Jöns i Kisterud var auktionist, och han var en sådan rolighetsmakare, att folk brukade gå till auktioner bara för att få höra på honom. Men fastän Jöns kom fram med alla sina vanliga kvickheter, kunde han inte sätta någon fart i buden den här gången. Till slut visste han sig ingen annan råd än att lägga klubban ifrån sig och säga, att han hade blivit så hes, att han inte förmådde ropa mer.

»Riksdagsman får skicka fram nån ann', som kan göra utropena,» sa han till Karl Karlsson i Storvik, som stod för auktionen. »Jag har skrikit mej så hes på di stenbelätena, som står här omkring mej, så att jag får lov å gå hem å sätta mej å tiga i flera veckor, innan jag kan få tebaka målföret.»

Det var en allvarsam sak för riksdagsmannen att vara utan utropare, när de flesta varorna ännu var osålda, och han gjorde flera försök att övertala Jöns i Kisterud att fortsätta, men det var ju klart, att Jöns inte kunde ge vika. Han ville inte förlora sitt goda anseende genom att hålla en dålig auktion, och han blev så hes på en gång, att han inte ens kunde viska fram orden. Han bara väste.

»Ja, kanske det finns någon annan här, som kan ropa ut varorna en stund, medan Jöns vilar sej?» sa då riksdagsmannen.

Han såg sig om i folkhopen utan stor förhoppning att finna en hjälpare, då Lars Gunnarsson trängde sig fram till honom och sade, att han var villig att försöka. Han såg så ung ut på den tiden, att Karl Karlsson bara skrattade åt honom och sade, att han inte hade användning för pojkar, som inte hade gått och läst en gång. Men Lars svarade, att han till och med hade exercerat, och bad så ivrigt att få sköta klubban, att riksdagsmannen gav med sig. »Nåja, vi kan ju låta dej fresta på saken en stund,» sa han. »Det kan väl inte gå sämre, än det har gjort hittills.»

Lars steg nu upp på Jöns i Kisteruds plats, tog en gammal smörbytta i handen för att bjuda ut den, men hejdade sig och blev i stället stående och bara såg på den. Han vände den upp och ner, knackade både i bottnen och på sidorna, såg ut att bli förvånad över att inte finna minsta fel på den och ropade sedan ut den med en bedrövad röst, liksom olycklig över att nödgas sälja bort en dylik kostbarhet.

Han för sin del såg tydligen helst, att det inga bud gjordes. Han trodde, att det var bättre för ägarn, om ingen förstod hur präktig den här smörbyttan var, så att han fick behålla den.

När nu det ena budet kom efter det andra, kunde man märka, att det gjorde riktigt ont i honom. Det gick an, medan de var så låga, att han inte behövde lyssna på dem, men när de steg och steg, förvreds hela ansiktet på honom av sorg. Det var ett tungt offer han gjorde, när han till slut lät förmå sig att slå bort den gamla sura smörbyttan.

Härefter kom turen till vattenämbar, såar och bykkar. Lars Gunnarsson var någorlunda medgörlig i fråga om de äldre och sålde bort dem utan alltför stor suckan. Men andra, som var nyare, ville han rent av inte bjuda ut. »Di är för go'a,» sa han till mannen, som ägde dem. »Di är så lite begagnade, så att ni kunde sälja dom som nya på marknan.»

De auktionsbesökande visste rakt inte hur det kom sig, att de började ropa mer och mer ivrigt. Lars Gunnarsson visade en sådan ängslan för varje nytt bud, att det visst inte var för att göra honom till viljes, som de bjöd på. Men de hade på något sätt kommit att inse, att det var riktigt värde med det, som han ropade ut. De tänkte på att de behövde både det ena och det andra där hemma. Här var riktiga affärer att göra, nu köpte de inte bara för lustighets skull, som när Jöns i Kisterud var auktionist.

Efter det där mästerprovet blev Lars Gunnarsson ständigt och jämt anlitad som utropare. Det blev inte så roligt som förr på auktionerna, sedan han hade börjat föra klubban, men det fanns ingen, som hade en sådan förmåga att få folk att längta efter att bli ägare till gammalt onyttigt skräp eller att locka ett par storgubbar att bjuda över varandra i tävlan om saker, som de platt inte behövde, bara för att få visa vad de hade råd att kosta på sig.

Lars Gunnarsson brukade också sälja bort rubb och stubb vid alla de auktioner, där han tjänstgjorde. En enda gång bara höll det på att gå illa för honom, och det var vid auktionen efter Sven Österberg i Storstuga i Bergvik. Han hade där ett präktigt bo att bjuda ut, mycket folk var församlat, och fastän det var långt lidet på hösten, var det så vackert väder, att auktionen kunde försiggå ute i det fria, men ändå ville det inte lyckas med försäljningen. Lars kunde inte förmå folk att intressera sig för utropen eller att bjuda på. Det såg ut, som skulle det inte gå bättre för honom, än det hade gjort för Jöns i Kisterud den dagen, då Lars hade måst överta klubban i hans ställe.

Men Lars Gunnarsson hade ingen lust att lämna ämbetet till en annan, utan försökte i stället leta ut vad det kunde vara, som gjorde, att folk var så förströdda och inte ville göra några affärer. Och det dröjde inte heller länge, innan han fick reda på orsaken.

Lars hade ställt sig på ett bord, för att alla skulle kunna se vad han bjöd ut, och från den platsen var det inte svårt för honom att märka, att den nyblivna kejsarn, som bodde i den lilla grannstugan till Falla och hade gått på dagsverke där i hela sitt liv, gick omkring i folkhopen. Lars såg hur han hälsade till höger och vänster med nådiga småleenden och lät folk titta på den prydliga käppen och på stjärnorna. En lång rad av barn och ungdom följde honom i hälarna, vart han vände sig, och gammalt folk höll sig inte heller för goda att byta ord med honom. Det var inte underligt, att det gick på tok med auktionen, då det var en sådan storkarl närvarande, som drog uppmärksamheten till sig.

Lars gjorde inte något avbrott i auktionen till en början. Han bara följde Jan i Skrolycka med ögonen, ända tills han hade hunnit bana sig fram till främsta ledet närmast auktionsförrättarn. Man behövde inte vara rädd, att Johannes av Portugallien skulle stanna i skymundan. Han skakade hand med alla han kände och gav dem några förbindliga ord, men på samma gång trängde han sig förbi dem, så att han inom kort stod innerst i ringen.

I samma ögonblick, som han hade hunnit så långt, gjorde Lars Gunnarsson ett hopp ner från bordet, rusade rakt på honom, ryckte till sig både läderkaskett och kejsarkäpp och var uppe med dem på bordet, innan Jan hann att tänka på att göra honom motstånd.

Jan ropade högt och ville kasta sig upp på bordet för att ta tillbaka de rövade skatterna, men Lars svängde käppen mot honom, så att han fick lov att draga sig tillbaka. På samma gång uppstod det ett mummel av ovilja i folkhopen, men Lars lät inte avskräcka sig.

»Jag förstår, att ni är förvånade över att jag bär mej så här åt,» ropade han med sin starka auktioniststämma, som hördes över hela gården. »Men den här mössan å käppen hör te oss i Falla. Min svärfar, Erik Ersa, har ägt dom, å han hade ärvt dom åv den gamla husbonden, som styrde gården före honom. Di här sakerna har alltid hållits högt i ära där hemma, å jag kan inte tåla, att en stolle ska gå å bära dom på sej. Jag kan inte säja hur han har kommit åt dom, men det vet jag, att nu ska det inte hända mer, att han får gå å göra sej grann mä det, som är vårt.»

Jan hade hastigt lugnat sig, och medan Lars höll sitt tal, stod han med armarna korslagda över bröstet och ett uttryck i ansiktet, som om det vore likgiltigt vad Lars pratade. Så snart han tystnade, vände sig Jan till de närvarande med en myndig åtbörd.

»Nu, mina snälla hovherrar,» sa han, »nu får ni lov å skaffa mej tebaka mina ägodelar.»

Men inte en enda människa rörde sig för att hjälpa honom. Det var till och med flera, som skrattade åt honom. Nu hade allihop gått över på Lars' sida.

En enda fanns det, som tyckte, att det var synd om honom. Han hörde ett kvinnfolk inne i hopen ropa till auktionisten : »Å, Lars, låt honom ha kvar kejsargrannlåten ! Ni kan ju inte själv begagna varken käppen eller mössan.»

»Jag ska ge'n en åv mina egna mössor, bara jag kommer hem,» sa Lars, »men näggum han får gå omkring längre med di här arvklenoderna å göra dom te ett åtlöje.»

Det följde ett högt skratt från folkhopen på detta yttrande, och Jan blev så förvirrad av det, att han bara blev stående på en fläck och såg sig omkring. Han vände sig från den ena till den andra och kunde inte komma ifrån sin förvåning. Kära nån! Var det ingen av alla, som hade hyllat och hedrat honom, som ville hjälpa honom nu i nödens stund? Men de stod orörliga. Han såg, att ingenting betydde han för dem och ingenting ville de göra för honom. Han blev så skrämd, att hela kejsarvärdigheten föll av honom, och han liknade mest ett barn, som håller på att brista i gråt, därför att det har mistat sina leksaker.

Lars Gunnarsson vände sig mot den stora högen av varor, som låg uppstaplad bredvid honom, och ville börja försäljningen på nytt. Då gjorde Jan ett försök att reda sig på egen hand. Under jämmer och klagan gick han ända fram till bordet, där Lars stod, men hunnen dit, böjde han sig hastigt ner och sökte välta det över ända.

Men Lars lät inte överraska sig. Han svängde till med kejsarkäppen och gav Jan ett så hårt slag över ryggen, att han måste dra sig tillbaka.

»Nej, du,» sa Lars, »jag behåller allt di här sakerna så länge. Å nu tycker jag, att du har förspillt nog mycken tid på det här kejsarskapet. Nu kan du gärna gå hem å ta te mä dikninga. Sånt folk som du har ingenting på auktioner å göra.»

Det såg inte ut, som om Jan skulle ha haft stor lust att lyda, men då gjorde Lars en ny sväng med käppen. Och mer behövdes inte för att kejsaren av Portugallien skulle vända ryggen till och fly.

Ingen rörde sig för att gå efter honom och säga ett tröstens ord, ingen kallade honom tillbaka. Ja, de flesta kunde inte låta bli att gapskratta, när de såg hur ömkligt och utan all heder han förlorade hela sin storhet.

Men detta var inte i Lars Gunnarssons smak, det heller. Han ville ha det likaså högtidligt på sina auktioner som under en gudstjänst.

»Jag tror, att det är bättre å tala allvar mä Jan än å skratta åt'en,» sa han. »Det är många, som går in på hans galenskaper, å som till å mä kallar'n för kejsare, men det kan ju inte vara rätt handlat emot'en. Då är det väl bättre å försöka få'n te å förstå vem han är, om det också inte skulle vara välbehagligt för'en. Jag har var't hans husbonde så pass länge, så att jag tycker, att det tillhör mej å se te, att han börjar arbeta igen. Annars lär han snart komma å ligga sockna te last.»

Efter detta höll Lars en riktigt grann auktion med täta bud och höga priser. Och belåtenheten, som han kände, blev inte mindre, när han vid hemkomsten nästa dag fick höra, att Jan i Skrolycka hade satt på sig arbetskläderna och börjat dika på trädet.

»Då ska vi aldrig mer påminna'n om hans galenskap,» sa Lars Gunnarsson, »så kanske han får ha kvar sitt förstånd. Det har aldrig var't större, än att han behöver behålla det oförminskat.»