Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar/1764/Om Svea Rikes Folk-nummer och Naturliga Styrka

Om Svea Rikes Folk-nummer och Naturliga Styrka av Edvard Fredrik Runeberg

Om Svea Rikes Folk-nummer och Naturliga Styrka.

§. 1.

At genom tydelig och säker förtekning på folkets antal i en Stat, på dess fördelningar näringarna imellan, på årliga tilfödselen och afgången, med mera, kunna uptäcka Statens Politiska tillstånd, krämpor och sjukdomar: kunna vid allmänna företagande, efter en rätt Politisk värdering, öfverslå och uträkna Statens gagn eller skada, vinst eller förlust, och ändteligen at kunna finna sin naturliga styrka i jämförelse emot andra Staters, hvilken kan tjäna til grund för alt politiskt företagande vid allmänna hushållningen; är en kunskap, den man endast lärer hafva at tilskrifva senare tider, och hvaraf nyttan lärer ännu til minsta delen vara fulleligen uptäkt.

Så sant som dessa fördelar, hvilka endast genom et riktigt Tabell-verk stå at erhålla, äro hufvud-grunder för tillämpningen af sund hushålls-vetenskap; så säkert är ock, at man utan hjelpe-medel häraf, löper fara, at oaktadt bästa välmening, misstaga sig om de rätta medel, på hvilka Samhällens upkomst och bibehållande vid magt och välmåga förnämligaft bero, til bevis uppå, huru mycket ännu i våra tider måste fattas uti fullkomligheten af en sund hushålls-vetenskaps rätta tillämpning.

I anseende til den stora och ofelbara nytta, som vårt kära Fädernesland bör kunna hämta af Oeconomiska vetenskapens förnuftiga tillämpning til vår hushållning, har Hans Kongl. Maj:t af Lands-faderlig ömhet för vårt Fädernesland, befalt Dess Commission öfver Tabell-verket, at årligen i Dess Vetenskaps Academies Handlingar införa låta, alt hvad som däraf til allmänhetens uplysning tjänligt vara kan. Til underdånigst följe hvaraf, närvarande ämne, om vår Folk-nummer och Rikets naturliga styrka, varder til en början infördt. Man förmodar, det vederbörande i Städerne och Lands-orterne, som med Tabellernas uprättande hafva at skaffa, och som häraf torde blifva ytterligare förvissade, om det oumbärliga gagn, som igenom anledningar af Tabell-verket, det allmänna i längden tilflyta måste, lära, i följe däraf, hädanefter ännu nogare och sorgfälligare författa dessa folk-förtekningar, hälst som missräkningar däruti föda af sig missvisningar i Tabell-verket, hvilka åter vid tillämpningarne til vår allmänna hushållning, kunna medföra misslyckade fölgder.

§. 2. År 1749 gjordes första början med Svenska Tabell-verket. Til denna inrättning gaf Kongl. Svenska Vetenskaps Academien första anledningen, samt utarbetade methoden därtil, hvilken sedermera af Hans Kongl. Maj:t blifvit i nåder stadfäst. Men som vid Tabellernes uprättande i orterne, hvarjehanda omständigheter äro at i akt taga, och vederbörande voro, vid Tabell-inrättningens början, dels ovane, dels i allmänhet icke tilfyllest kunnige om vissa omständigheter i synnerhet, som därvid i akt tagas borde; så kunde ej annat hända, än at Tabellerna måste i början blifva nog ofullkomlige; hvilket likväl nu sedermera igenom vanan är til det mästa öfvervunnit.

§. 3. Enligt det föresatta ämnet, vil man lämna til en annan gång de specielle anmärkningar, som röra folk-hopens til- och aftagande, dess fördelningar efter ålder och stånd, de gångbaraste sjukdomar, utflyttningar med mera såsom considerationer, de där hvar för sig förtjäna sin egen afhandling.

§. 4. År 1760 bestod hela vår folkhop af 2,383113 själar, Finland och Lappmarkerne inbegrepne, hvaraf 1,127938 hörde til mankönet, och 1,255175 til qvinkönet. När vi anse denna lilla folkhop, inom vårt fäderneslands vidsträkte gränsor, såsom arbetande, så måste den, som aldrig så litet känner Landets vidd och art, tilstå, at där måste långt flere arbetande händer kunna rymmas, utan at behöfva tränga de förra invånarne utur sina hittils innehafde fördelar, och med bibehållande af vårt hit tils vanliga lefnads- och hushålls sätt på landsbygden. En sådan tilökt folkhop måtte då nödvändigt arbeta, om den skal lefva; arbetet måste framskaffa nya afkomster, hvilka, om de förra få invånarne gjort sitt bästa vid arbetet, aldrig hade kunnat frambringas utan nya arbetande händer. En tilökt folkmängd måste nödvändigt framskaffa en tilökt varu-mängd, äfven som den tillika skaffar större tilgång på manbart folk, och således utgör tillika en tilökt krigs-styrka, om inga politiska hinder läggas i vägen.

§. 5. Nödvändigheten af flere människors förenade styrka, är i allmänhet uprunnen af åtrå at lefva et lyckligare lif; denna åtrå har således varit förnämfta driffjädern til Samhällens början, icke allenast i anseende til människornas inbördes hägn och försvar, utan äfven så väl til inbördes hjelp och understöd i allmänna lefnaden och hushållningen; detta vil icke annat säga, än at människor i naturligt tilstånd, då af dem hvart hushåll för sig sjelf betraktadt, funnit sina förmögenheter at efter önskan föda, kläda och beskydda sig, vara otilräckeliga, så hafva de sedt sig föranlåtne, at förena sina spridda krafter, til inbördes bistånd, för at med desto större styrka befordra sin egen fullkomlighet och trygghet. Härmedelst hafva invånarne blott med sitt sammanträdande under viss antagen Lag, utgjort en styrka för hvarandra inbördes, så väl i sammanlefnaden, som i försvar. Om någon grundeligare utväg til erhållande af magt och styrka, för människor i naturligt tilstånd gifvits, så är til at förmoda, at den blifvit någonstäds funnen och antagen; men som sådant icke händt, så kan man sluta, at intet i Naturen, det må vara guld, silfver eller penningar, kan utgöra, eller vara ansedt för en Stats styrka, annat än Statens människomängd. Ju flere idkesame arbetare en Stat innehafver, desto flere effecter måste folkets arbeten frambringa, äfvensom Statens uplysning i vetenskaper och slögder då tiltager, jämte styrka i näringar, uti in- och utländska handelen, i försvars-verket, i förmögenhet at betala utskylder, med mera. Dessa förmoner kunna igenom ingen konst i verlden ernås i et folk-fattigt land, jämförelsevis emot et folkrikare, annorlunda än igenom folkhopens tiltagande, om eljest med allmänna politien i det förra är någorlunda väl bestäldt. Hvarföre ock hufvud-ändamålet af all politisk författning, i synnerhet uti folk-fattige Stater, bör vara folkhopens ökning; så at ingen näring, intet verk bör där kunna anses så ädelt, at det må anläggas på den eller de näringars kostnad, hvilka befinnas mäst öka folkhopen.

§. 6. I tillämpning häraf på vårt Fädernesland, så måste vår Stats styrka tilväxa, när folkmängd tiltager, och tvärtom, när vår folkhop aftager; det är: då vårt Fäderneslands bebygda vidd är oförändrad, och folkhopen inom den samma begynner bo tätare tilsammans, så begynner ock vår allmänna styrka at tiltaga, hvaremot samma styrka aftager, när våra bonings-platser begynna blifva glesare; hvaraf följer, at denna vår styrkas finnande, ankommer icke på vår folkhops storlek allena, utan tillika på den vidd af jord-ytan, som vårt Fädernesland befinnes intaga.

§. 7. Denna styrka, som uttryckes igenom jämförandet af en gifven folkhop, med vidden af den jord, som samma folkhop bebor, eller som är bebyggelig, kalle vi samma folkhops naturliga styrka.

§. 8. Hela Sverige och Finland består i det närmaste af 6900 Svenska qvadrat mil, hvilka år 1760 beboddes af 2,383113 personer; således bodde då såsom et medeltal 3458712300 människor på hvar qvadrat mil; och om Lappmarken med dess inbyggare, drages därifrån, så belöper sig på hvar qvadrat mil, af Rikets öfriga Landskaper 472500810067 eller vid pass 47212 personer. Förmedelst denna fundna jämförelfen kan man vara i tilstånd, at finna vår naturliga styrkas storlek emot andra Stater, hvilkas vidder och folkmängder äro bekante, och tillika emot vår egen i förleden tid, hvarvid anmärkes, at Hertigdömet Pomern och öen Rügen äro i denna beräkning icke intagne.

§. 9. Då vi jämföre vår naturliga styrka med andra Staters, så förekomma därvid samma Staters vidder och folkmängder, hvilka måste vara lika eller olika stora med de samma i vår Stat. Om 1:o vidderne äro lika, men folk-mängderne olika; så förhåller sig deras naturliga styrka til hvarandra, som folkhoparne. 2:o Om folkhoparne äro lika stora, men vidderne olika; så blir förhållandet af deras naturliga styrka, inverse som vidderne. 3:o Om både folkhoparne och vidderne äro olika; så är deras naturliga styrka i et sammansatt förhållande af folk-hoparne directe och rymderne inverse.

§. 10. Ehvad händelse af desse må förekomma, så erhåller man lättast proportionerne imellan orters naturliga styrka, när vidderne å båda ställen göras i beräkningen lika, och folk-hoparne delas hvar med sin orts vidd. Malmöhus Höfdingedöme t. ex. innehåller 40 Svenska qvadrat mil, och hade år 1760, 108390 personer. Om vi vilje jämföra dess naturliga styrka, til ex. med Södermanlands Höfdingedömes, på samma tid, så innehade detta då 81779, och består af 66 Svenska qvadrat mil; då visar 10839040 at 270934 människor belupo sig den tiden på hvar qvadrat mil i Malmöhus Höfdingedöme, och 817796614 visar, at allenast 123425 människor voro på en qvadrat mil i Södermanlands Höfdingedöme. Fördenskul förhölt sig det året, Malmöhus Höfdingedömes naturliga styrka, til Södermanlands, som 270934 til 123425, så at Malmöhus naturliga styrka, var då 2 och något mer än 16 dels gång större, än Södermanlands Höfdingedömes.

§. 11. Vid sådan jämförelse, så, ehuru invånarne i en ort icke så jämt bebo hvarje plats i orten, som räkningen vil utvisa; ty på somliga mil kunna fler, och på andra färre människor vistas i et och samma Höfdingedöme, särdeles vid sjöar och strömmar; så visar likväl detta medeltal af invånarnes myckenhet på någon viss rymd i den ena orten, at i den samma måste näringarna skötas bättre eller sämre, än i en annan ort af lika omständigheter, i hvilken medeltalet af invånarne på lika rymd, är större eller mindre.

§. 12. Nu är klart, at om alla andra omständigheter i Södermanlands- och Malmöhus Höfdingedömen, at vi må hålla oss vid det exemplet, antagas vara lika; så måste näringarna där drifvas i mon af båda orternas folk-hopar, så at en näring, som i det senare Höfdingedömet drifves med 1000 arbetare til ex. måste i det förra drifvas med 45513 arbetare vid pass, och måste således afkomfterna af arbetet å båda dessa ställen, blifva i samma proportion. Ehuru man vil vända denna considerationen, för at finna om icke i någon omständighet Malmöhus Höfdingedöme må, oaktadt dess öfvervigt i naturlig styrka, dock stanna i någon undervigt uti dess Oeconomiska fördelar emot Södermanland, hvars naturliga styrka är mindre; så skal man i alla fall röna, at det förra behåller öfvervigten i näringarnas drifvande, så vida alla andra omständigheter antagas at vara i det närmafte lika. Vil man sätta, at Södermanland drifver denna näring med flere än 45513 arbetare, til ex. med 1000, så är det väl emot vår första supposition, nämligen, at efter alt annat antogs at vara lika, undantagande folk-mängderne, så måste också dessas användande antagas i lika proportion med deras hela folk-mängder; men om ock detta antages, så är klart, at Södermanland använder 54423 arbetare på denna näring mera än det borde, och kan altså, efter dessa äro lika många med arbetarne i samma näring uti Malmöhus Höfdingedöme, frambringa lika många effecter af denna näring; men dessa 54423 arbetare måste åter saknas vid någon annan näring i Södermanland, i hvilken altså bristen blir lika stor med öfverskottet i den förra näringen.

§. 13. Af naturliga styrkans art följer, at den kan

1:o I tvänne Stater vara lika stor, fast deras folk-mängder äro olika stora, och tvärtom:

2:o Kan den vara lika stor eller större uti en Stat af mindre vidd, än i en annan af större rymd, eller tvärtom.

Dannemark, egenteligen så kalladt, lärer i det närmaste innehålla 1268 Svenska qvadrat mil. Om det, enligt de Danskas egen förmodan, bebos af en million människor; så belöper sig där, på hvar Svensk qvadrat mil 788204317 människor; altså vore i sådan händelse, det egenteliga Dannemarks naturliga styrka til vårt Fäderneslands som 788204317 til 47212, då våra Lappmarker icke inberäknas; ehuru det egenteliga Dannemark, det är Seland, Norra och Södra Jutland med öarne, icke på långt när svarar emot Sverige utom Lappmarkerne i vidden; så är likväl efter denna, beräkning, det egenteliga Dannemarks naturliga styrka, nästan 34 gång större än Sveriges. Detta provisionella utslag på det egenteliga Dannemarks naturliga styrka emot oss, om det ock vore grundadt uppå et noga beräknadt antal af dess inbyggare och lands vidd; kunde det dock icke anses för Danska väldets rätta naturliga styrka, hvilken måste vara långt mindre, emedan de öfriga, Dannemark tilhöriga orter, äro mycket glesare bebodde än det egenteliga Dannemark Utom dess faller det gemenligen svårt för Stater, som hafva månge spridde besittningar, at kunna nyttja hela sin naturliga styrka til fullt politiskt gagn. Island, til exempel, en, näst stora Britannien, den störste Ö i Europa, kan äfven så lätt vara Dannemark skadelig, som nyttig: om ifrån Island rå-varor hämtas til Dannemark, där förarbetas, och försäljas til Island och andra orter, så bidrager detta land grundeligen til förökande af Dannemarks naturliga styrka; men om denna handels-ådran flyter tvärt häremot, så befordrar Moder-riket, Islands naturliga styrka, på sin egen bekostnad, och då är denna utöen, Dannemark skadelig. Man må antaga hvad annan, än den första händelsen, man behagar, så torde kunna visas, at Island bör vara Dannemark antingen onyttig eller skadelig; om man där uptäkte et Potozi, så skulle Dannemark snart finna sig vid at öfvergifva egen hushållning, och i en tiltagande naturlig vanmagt, lefva på sina penningar, som man plägar säga. Förmådde Island icke erlägga några utskylder til Dannemark, så vore det Dannemark onyttigt; lemnar det åter utgifter til Dannemark, så är på annat ställe bevist^[1], at sådan inkomst vore Dannemark skadelig; med et ord: intet annat än i god ordning satte näringar och handel, bidraga rätteligen til en Stats naturliga styrka, hvarvid det landet vinner grundeligast som af samma rörelse är i tilstånd at mäst öka sin folkhop, utan at utvidga sina gränsor, fast ock samma handel icke indroge en enda fyrk i Staten; hvaremot åter den orten vinner minst eller tappar mäst, som igenom samma rörelse icke ökar, eller ock minskar sin folkhop, fast igenom samma handel millioner penningar indroges i landet. Efter dessa considerationer kunna alla ultramarinska besittningars Oeconomika nytta eller skada för Moder-landen skärskådas och finnas.

§. 14. Om hela vår folkhop kunde ifrån sina spridda bonings-platser, flyttas tilsammans inom en rymd af 43212 Svensk qvadrat mil, såsom til ex. inom Småland, Öster-Göthland och Halland, hvilka tilsammans i det närmaste innefatta samma rymd; så skulle i dessa tre landsorter upkomma en lika naturlig styrka med Stora Brittanniens; efter 812 million, (som förmenas utgöra antalet af Stora Brittanniens och Irlands hela folkhop) äro til 1543, (som uttrycker detta Rikets area i Svenska qvadrat mil,) i det närmaste som 2383113, (hvilket utgör Sveriges hela folkhop) til 43212, (som, på litet när, utgör bemälte tre Svenska Provincers area i Svenska qvadrat mil. Och som Staters naturliga styrka, är grunden för all politisk styrka; eller tydeligare: emedan all styrka i Ordning, i Näringar, i Handel, i Formögenhet at erlägga utskylder, eller Cameral-saker, i Finance-verk, i Landt-milice, i Sjömagt, och med et ord: all en Stats politiska och oeconomiska styrka, kan, igenom hvad medel det vara må, icke bringas til större högd, än som svarar emot naturliga styrkans storlek, eller som denna gifver förmögenhet at ernå; så skulle, om Physiske omständigheterne vore lika, dessa tre Svenska orters närings- och militaire-styrka, kunna blifva nästan lika med Stora Brittanniens. och Irlands. Man säger med flit, at de kunna blifva nästan lika, emedan Staters politiska styrka tiltager i större mon än deras naturliga, då alt annat är lika; hvilket härrörer däraf, at varumängdens tilökning i Stater, sker altid i större mon, än folk-hopens, då alt annat är oförändradt. Om vi här antage, at Smålands, Öster-Göthlands och Hallands Politiska styrka, vore på sådant sätt i det närmaste lika med Stora Brittanniens och Irlands; men de tre Svenska Provincerne innehålla långt mindre rymd än bemälte tre Stor-Brittanniska, och folk-hoparne i dessa jämförde orter, äro til hvarandra, i lika mon, som dessa orters rymder; så komme skilnaden imellan den Svenska, det är den Småländska, Öst-Göthska handelen och näringarne, och den Stor-Brittanniske samt Irländske, at bestå allena uti utrymmet, det är, uti deras vidsträkthet; det vil så mycket säga, som at den ena orten vore då i sin näring och handels-plats lika så mägtig och sadel-fast, som den andra; men Svenska Provincerne hade, ehuruväl lika många näringar, dock likväl färre verk i hvarje näring, och et mindre antal handels-platser, än Stora Brittannien och Irland; hvaraf följer, at så möjeligt det då kunde vara för Stora Brittannien, at stänga ut Småland, Öster-Göthland och Halland utur någon af sina få utländska handels-fördelar, äfven så lätt vore det ock då för dessa senare, at tränga ut Stora Brittannien, utur någon af dess många handels-besittningar. Häraf finner man, at det kan vara vådeligt för Handels-Stater, at utbreda sina näringar och utvidga sin handel vidare, än jämnvigten i deras naturliga styrka vil tillåta.

Igenom en sådan vår folkhops flyttning, om den vore möjelig, skulle altså vår Stats naturliga styrka, komma at vida öfverträffa sig sjelf eller vår närvarande; lika som ock all den oeconomiska styrka, som därå kunde byggas, skulle då i Småland, Öster-Göthland och Halland, kunna igenom god politie göra dessa tre små landskap ganska mägtige, alt intil at blifva farlige för hela vårt vidlöftiga Fädernesland, med närvarande folkhop och ordning. De små, men folkrika Förenta Nederländernas blodiga och långvariga krig i förra seculo, med det vidlöftiga Spaniens mägtiga Monarchie, är et senare tiders märkeligt exempel, hvad en stor folkhop, boende inom trånga gränsor, och förenade igenom god ordning til en Statskropp, kan förmå med sin lika-såsom concentrerade styrka, emot en efter anseendet långt större magt. Det lilla Tyri under-tryckande kostade Alexander den store mera folk, fara och arbete, än hela den Persiska Monarchiens intagande.

I dessa considerationer hafve vi sökt storleken af vårt Fäderneslands vidd, för at med närvarande folkhop få dess naturliga styrka bragt til jämnlikhet med Stora Brittanniens och Irlands. När vi i samma afsigt söke storleken af vår folkhop emot Stor-Brittanniska Rikets folkmängd, jämnförelsevis emot båda Rikens vidder, våra Lappmarker undantagne, så fordras til vårt vidsträkta lands bebyggande et antal af 27,725534 själar, innan vår Stats naturliga styrka kan blifva lika med Stora Brittanniens och Irlands; då först lära utslagen af hvarjehanda försök i allmänna hushållsmål, anstäldte til efterfölgd af Änglands och andra folkrika Nationers exempel, slå väl an, och svara emot det hopp som vi nu, oaktadt vår naturliga vanmagt, ofta göre oss, mera af välmening, än af grund och uplysning.

§. 15. Om i vår närvarande folkbrist, vi skulle utan vilkor och utan afseende på vår Stats naturliga styrka, söka til at efterfölja mägtigare Staters exempel i handel och hushållning, och det som värre vore, om vi skulle göra alt sådant, utan at använda den största möjliga omsorg på vår Stats naturliga styrkas ordenteliga tilväxt; så skulle, så snart naturliga styrkan icke ville räcka til, eller svara emot vår föresats, sådana politiska sjukdomar, oredigheter och spörsmål kunna upkomma, dem hvarken vi sjelfve eller andra Staters störste Oeconomer torde känna eller kunna uplöfa, utan at de förut kände naturliga styrkans art och verkan på näringarna. Såsom ofvan sagt är, så bebygge vi, utom Lappmarkerna, en Svensk qvadrat mil, med 47212 människor: huru vilje vi väl förmoda, at en sådan qvadrat mil skulle med dessa få händer kunna så väl odlas och skötas, fast däruppå ock skulle kostas millioner Daler, som om den, lika med Ängelska landtbruket, ansades af 5509 människor, fast ock desse vore förutan alt publikt penninge-understöd?

När, utom Lappmarkerna, all vår mark fördelas imellan vår folkhop, så belöpa sig vid pass 49 eller 50 tunneland på hvar person; hvaremot allenast 415 tunneland kan i det närmaste räknas på hvart hufvud i Stora Brittannien och Irland; altså, om af välment förundran och missnöje öfver våra näringars allmänna vanmagt, vi fordrade en någorlunda jämnlik närings- och handels-styrka med Stora Brittannien och Irland; så begärte vi med det samma icke allenast, at en enda arbetare vid vårt Landtbruk, skulle uträtta detsamma, som 12 arbetare vid det Stor-Brittanniska: utan vi fordrade ock samma mångfaldiga arbets-styrka hos hvar och en arbetare vid våra Stads-näringar; och det som mäst synes vara stridande emot all naturlig ordning, så måste man med detsamma fordra en tolf-faldig communication, och debit hos oss, emot de mägtigaste länder i Europa, då vi antage, at arbetarnas antal i våra städer och på vår landsbygd, äro til arbetarnas antal vid Stor-Brittanniens Stads-näringar och Landt-bruk, som båda Staternas folkhopar.

§. 16. Hvad vi ofvanföre anfördt, om jämförelsen af Staters naturliga styrka, äger äfven rum om våra Provincers och Höfdingedömens jämförelse, i anseende til samma styrka. För at på en gång för ögonen lägga denna jämförelsen, så vil man här föreställa densamma i en Tabell, hvarest Rikets Hufvud-delar och Höfdingedömen äro anförde i den ordning, som de år 1760 voro naturligen starke til.

	Personer på hvar qvad. mil.
Götha Rike	124846837
Svea Rike	9731227825
Finland	92212262221
Norrland	9140112383
Lappmarken	9992355622
Malmöhus Höfdingedöme	270934
Götheborgs och Bohus	223782145
Christianstads	19133349
Blekings	1800611
Stockholms	1800
Öster-Giöthlands	1342116197
Skaraborgs	12918693
Södermanlands	123425
Upsala	11879221
Calmare och Ölands	1052176199
Hallands	103246121
Jönköpings	995333104
Gottlands	9942827
Elfsborgs	9932188257
Cronobergs	98856780
Västmanlands	9819189
Nerike och Vermelands	9720108511
Åbo och Björneborgs	9532133279
Fahlu	93415307
Nylands och Tavastehus	9307157195
Kymenegårds ock Savolax	9228307523
Väster-Norlands	916397737
Österbottens	9100111029
Västerbottens	9999215277
Hela Rikets naturliga styrka	93458712300

§. 17. Af denna Tabell kan man hämta anledning til åtskilliga hushålls anmärkningar, såsom

1:o Hvarföre Landtbruket uti Götha Rike, är i allmänhet antingen högre drifvit eller ock mera vidsträkt, än i de öfriga Rikets hufvud-delar.

2:o Hvarföre arbeten vid Landtbruket, hvilka icke gifva någon frukt af sig directe, såsom nya röns anställande vid Landsculturen, Stengårdars uprättande, jordvallars och lefvande gärdsle-gårdars anläggande, med mera, blifvit i Götha Rike mera allmänne, än i de öfriga Rikets delar.

3:o Hvarföre Boskapsskötselen kunnat i Götha Rike, framför i någon annan Svensk ort, växa til den högd, at stora boskaps drifter kunna årligen försäljas til Stockholm och andra Rikets orter, utom hvad årligen däraf afsättes til Dannemark. Om det blidare Climatet allena skulle vara grunden til dessa hushålls-förmoner, så frågas: hvarföre icke Öland, Gottland, och det egenteliga Svea Rikes sydligare delar, som hafva nästan äfven så blida luftstrek, kunna meddela samma myckenhet afkomster, som Götha Rike, i mon af deras vidder?

4:o Hvarföre, då Lagen och författningarne äro lika för hela Riket, Fabriker, Handtverkerier och andra Stads-näringar icke blifvit i Rikets nordligare orter så lätt antagne och inrättade, som i de sydligare? Rikets nordligare Climat är väl hårdare; men huru kan det hindra Norrlands inrikes handels-rörelse med Stadsmanna-varor, om den medbringar god och säker vinst? Monne icke denna blir ringa och oviss, i samma mon; som afnämarne äro få, då alt annat är lika?

När vi göre en noga Oeconomisk jämförelse imellan våra Svenska orters mycket skiljaktiga hushålls-afkastningar, så skole vi finna, at allmänna orsaken därtil ligger i deras skiljaktiga naturliga styrka. Riksens Ständers vid sistleden Riksdag fattade beslut, at upmuntra Fabrikernas utflyttning til Rikets öfriga Provincer, hvilka hittils icke kunnat fägna sig af sådana nyttiga verks anläggning hos sig, lärer för framtiden blifva et märkeligt prof, huruvida sådana verk kunna i mer och mindre bebodde orter underhållas. utan afsättning utom hvarje ort; ty så länge våra varo-pris och arbetslöner äro högre än andra Staters, så lärer rimeligen ingen utländsk afsättning stå at påtänkas, och så länge vår på folkbristen grundade naturliga vanmagt gör vår inländska communication så trög som dyr, så lära våra Provincers Manufactur varor, hälst de som äro af et och samma slag i hvarje Landsort, svårligen kunna vida omkring i Riket utspridas.

Om Västerbotten hade, i stället for 41457, 944927, eller inemot en million inbyggare, hvilket är det samma, som om Västerbottens naturliga styrka vore lika med Skånes; kunde väl i sådan händelse vara möjeligt, at rörelsen i Städer och Land, vore där så ringa, som den nu är Det är: skulle väl då kunna hända, at 2278 eller 23 personer, icke nedlade då mer arbete på Västerbottniska näringarna, än nu för tiden en enda person kommer ut med? Eller, skulle 22 personer kunna lefva af den tjugutredjes arbete allena? Nej, om desse skulle sjelfve lefva, efter Inbyggarnes närvarande lefnadsart, så blef en nödvändighet, at Västerbottniska näringarna, måste kasta af sig 22 gånger flera effecter, än de nu förmå producera, om eljest politiske författningarne icke gjorde häruti någon förändring. Och om Skåne hade i stallet för 202160, allenast 8869 invånare, det är: om Skåne icke hade större naturlig styrka än Västerbotten; monne rörelsen vore där då något bättre, än den nu är i Västerbotten; emedan en invånare i Skåne ej förmådde at använda större arbete på någon näring där, än den samma kunde med sitt arbete uträtta vid någon näring i Västerbotten, om den samma personen vore den ortens invånare? Skånska producterne skulle ju i sådan händelse minskas, til dess de utgjorde allenast 122de del, emot deras antal i dessa tider. Ja, så troligt det är, at sjelfva det hårda Västerbottniska Climatet, skulle i förra fallet låta af människo-hopens arbete på jord-skorpan, blidka sig; så rimligt är ock, at i senare fallet, skulle vår-frosten äfven så ofta göra Skånska Landtmannens möda til intet, som det nu sker i Västerbotten.

§. 18. Det har tilförene varit hos oss en allmän fördom, at vårt Fädernesland icke kan föda flera, än et vanligt antal inbyggare. Många mindre kunnige torde til äfventyrs ännu märka hos sig någon benägenhet för samma tanka; men häremot behöfve vi icke mer, än rådfråga våra flästa ödes-platser, som skola öfvertyga oss om, at då de varit bebygde, sa måste et långt större antal människor, än det närvarande, hafva bebodt vårt Fädernesland. De många lämningar af gårdstomter, af dikskuren mark, hopkastade stenrösor uti skogar och våra mäst ödsliga tracter, kunna å ena sidan öfvertyga oss därom, och å andra sidan kan vår utförsel af spanmål och victualie-varor kring hela Östersjön, för et par mansåldrar tilbaka, vara et ojäfaktigt vitne, om vår Stats intil närvarande tid aftagne naturliga styrka. Kongl. Tabell-Commissionen har i sin underdåniga Relation til Hans Kongl. Maj:t, vid 1761 års Riksdag, anfördt et det ojäfaktigaste Historiska bevis på vår forna styrkas högd; det lyder således: Då Konung CARL KNUTSSON, år 1452, rustade sig emot Konung CHRISTIAN I. i Dannemark, befalte han i sitt Bref eller härbud, at 7 bönder skulle utgöra den åttonde, och sedan berättar Historien, at han såg sig i spetsen för en Krigshär af mer än 60,000 man. Om alla hade så noga efterlefvat denna Konungsliga befallning, så skulle, utom det andeliga Frälset, som den tiden var storligen förökt, 480000 bofaste man eller Bönder, som de i förre tider kallades, hafva varit til finnandes i den delen af Riket, som då hörde under Sveriges Krona. Skåne, Halland och Blekingen var då for tiden under de Danskas välde, och äfvenså voro Jämtland och Gottland ifrån Sverige afsöndrade. Dessa Provincer, ehuru de i förra tider, lära hafva varit i större proportion emot de öfrige Sveriges Landskaper bebodde, än i våra tider, likväl, om de tagas i samma proportion som nu, så gora de 16te del af Rikets Inbyggare; då 80000 lagde til 480000, eller 560,000, utvisa antalet på bofaste man i Sveriges Rike, för 300 år sedan, alt utom de andeligas gods räknadt. Det är obekant, om husägarne i Städerne räknades denna tiden ibland Bönder, och rustade lika med Allmogen på landet; men det är säkert, at om inga andra än bofaste män varit gifta; så svarar, i samma proportion; som nu är imellan folkhopen och de gifta, en summa af mer än 3 millioner själar, blott emot dessa 560000 bönder, hvaraf Rikets forna styrka på et otvifvelaktigt sätt skönjes hafva mycket öfverstigit den vi nu räkna kunne. Om dessa 560000 bofaste män, jämföras emot 288428 hushåll, som nu finnas på landet, så skulle folkhopen, för 300 år sedan, varit dubbelt större än nu. Efter som Städerna denna tiden voro färre, och mindre bebodde än nu, och icke så många ämbeten, yppighets-verk och distinctioner voro til sinnandes, utom Catholska Kyrkans fåfängeliga betjäning; så måste jordbruket varit i bättre anseende, samt folkhopen bättre til nyttiga sysslor använd. Så långt Relationen. Har vår folkmängd varit i förra tider så stor, så böre vi icke tvifla, at ju samma vårt land, skulle äfven nu kunna föda en dubbel folkmängd emot den närvarande: än mindre måge vi undra på, at vara förfäder förmått röra sig med större handels-styrka, än den vi nu äge, i en tid då spanmål och victualie-varor, voro hvarken til in- eller utförsel förbudne. Om vi i anledning häraf antage, at vår forna folkhop var dubbel emot vår närvarande, och afdrage de då under Danska väldet lydande Svenska Provincer, så upkommer en naturlig styrka för den tiden, af 97012 människor på hvar qvadrat mil; hvaremot vår närvarande 34513 visar, at vår Stats naturliga styrka var för 300 år sedan 25669, eller icke långt ifrån 3 gånger så stor, som vår närvarande.

§. 19. Af alt hvad om naturliga styrkans art hittils anfördt är, skönjes tydeligen, at den och intet annat, är första och fastaste grundvalen, til all den magt och välmåga, som, igenom människo-åtgärd, Stater kunna sig förvärfva; så at utan naturlig styrka i en Stat, kan icke eller ärhållas någon politisk styrka, ehvad slughet och konst därvid användas må. Likväl kan en stor naturlig styrka, igenom dess missvårdande och släta användande, så illa af politien nyttjas, at den förtärer, jämte sig sjelf, äfven all Statens välmåga och politiska magt; man kan altså icke ovilkorligen sluta af en större naturlig styrka, til en större verkelig magt. Det är härutinnan med Stater såsom med Arméer beskaffadt: är Anföraren af rätta slaget, Officeraren och Soldaten uplyst och inöfvad uti at rätt lyda, och så vidare; så är en sådan krigsmagt mycket starkare, och följakteligen långt farligare, at draga vapen emot, än en större, hvars invärtes omständigheter äro tvärt emot dennas. Skilnaden består däruti, at i den förra, förstår den käcke Anföraren, at nyttja hela sin magts naturliga styrka, på bästa och eftertryckeligaste sätt, och Officerare samt Soldater äro tilvande, at använda hela sin åtgärd och kraft, den ordning, som är mäst verkande; men i den senare förhåller det sig tvärtom, så at hopens storlek kan ofta vara sig sjelf til hinders, och mängdens oordning allena, kan öfverlämna fienden segren i händerne. På lika sätt har det sig med Stater: varder folket inöfvadt i en sann Guda- och Sedolära, samt dess upriktiga utöfning, hvilket sker, då barnen förnuftigt upfostras, och varda vid den sanna Gudsdyrkan och Moralen inöfvade i de yrken, som Naturen ämnat dem til: varda ämbeten där inrättade, endast til näringarnas och och försvars-verkets grundeliga hjelp och biträde, samt sådana ämnen därvid använde, dem Naturen. äfven så väl som Politien, dannat til Styresmän: varda näringarna där ordenteligen drefne, samt inrättade efter människornas allmänna och hvarje närings särskildta art, så at den ene icke upbygges til den andras förfång, den onyttige eller til äfventyrs skadelige upmuntras, och den nyttige eller nödvändige qväfs; men i synnerhet, när författningarne satt Statens politiska och närings-verk i bästa möjeliga skick, at förändringar däruti då må i det yttersta undvikas, och aldrig tillåtas, utan at man förut på det aldragrundeligaste funnit förändringen lända til hela Samhällets gemensama gagn och bästa. När så sker i en Stat, så bibehålles icke allenast, utan ock ökes Statens naturliga styrka, och dess allmänna välmåga upväcker hos hvar enskildt medborgare en oskrymtad kärlek til Fäderneslandet, hvilken är den rätta modren til all äkta hjälte-bragd (heroisme), så väl vid borgelige, som militaire tilfällen, och som gör Nationen vördad, fruktad och förundrad; men när det händer tvärtom, så saknas kärleken til Fäderneslandet i medborgarenas flästa gärningar, och sambandet försvagas, til dess Samhället fördelas, fast icke uti sina skrifteliga författningar, dock i sin verkeliga hushållning, uti så många oeconomiska Stater, som där äro hushåll, och där blifva så många främlingar i Fäderneslandet, som där äro husbönder. Kongl. Tabell-Commissionen yttrar sig härom i sin underdåniga Relation til Hans Kongl. Maj:t således: Uppå folkets myckenhet beror den styrka, som Naturen förlänar, och hvaraf Regeringarne kunna göra sig en större eller mindre politisk styrka, genom deras kloka Stats-författningar. Ehuru ingen kan göra den Politiska styrkan större, än den naturliga medgifver, likväl kan igenom folkhopens kloka administration, en mindre folkhop i en Stat må långt bättre, än en större i en annan. Om mycket folk i en Stat är sedolöst, utan Guds och Fäderneslandets kärlek, samt upfylt med tvedrägt och egen-dyrkan, så kan det vara långt svagare än et annat mindre talrikt folk. där dygden hålles i vördning; ty den moraliska gifver den naturliga styrkan sin behöriga kraft och verkan. Om mycket folk i en Stat illa användes, och om näringarna råka i osämja med den allmänna välfärden; så kan den oeconomiska styrkan vara ringare, än i en Stat där et mindre antal inbyggare ordenteligare sysselsättas.

§. 20. Det lärer altså icke längre blifva hos oss et spörsmål, om vår folk-nummers ökning är oss nödvändig, och än mindre om han är oss nyttig? Likväl torde allehanda oeconomiska föreställningar, som man därvid kan göra sig, fatta något hvar i tvehugsamhet, i anseende til åtskillige svårigheter, hörande til möjeligheten af en stor tilökt folkhops bestånd och underhållande hos oss. Vårt Climats hårdhet, som hos oss kräfver en större tilgång til de ämnen, som tjäna emot köld och mörker, än hos någon söderligare Nation. Våra, större delen af året, tilfrusna skärgårdar: vår aflägsenhet för utländsk handel: svårigheten, at inomlands ärhalla communicationer Provincerna imellan: Svenska Boskaps-afvelens kostsama födande inom hus 23delar af året, med mera sådant, som man föreställer sig, at hos oss böra göra alla pris på varor lägre, och följakteligen all rörelse trögare, än hos någon annan Nation, äro considerationer, som synas nedrifva alt det hopp vi vilje göra oss om våra efterkommandes välfärd. Här är icke rätta stället, at uptaga hvar och en af dessa anmärkningar särskildt, utan allenast at i allmänhet visa, huruledes dessa svårigheter, ehuru de kunna synas vilja inskränka både folkets antal och rörelse, torde dock icke vara så betydande, som de visa sig för oss svåre, i våra närvarande omständigheter. Vårt lands mer eller mindre gynnande belägenhet, i anseende til utrikes handelen, vilje vi denna gången intet vidröra. At de physiske olägenheterne, måste til större delen efterhand gifva sig, så fort folkets antal hinner ökas, det är, så fort Svenska Landt-näringarna hinna tiltaga och utbreda sig, är enligt både med theorie och ärfarenhet. Den Oeconomiska delen af Frankrikes och andra Staters Historier visa oss, huru brist på sådana ämnen, som nödvändigast höra til människans underhåll eller nödtorft, kan upkomma, bestå och plåga en Stat, midt under Naturens ymnigaste gifmildhet på samma ämnen; och at sådant kan tima blott af mindre lyckligen tilstälde Oeconomiska och Politiska författningar, tarfvar icke andra än Historiska bevis, och knapt lärer någonsin kunna visas, at Physiska hunger-år, gjort människo-slägtet lika stor eller större skada, än de Politiska. Så snart de hinder, som ännu kunna ligga vår folkökning i vägen, så väl som de, hvilka upväcka hos våre arbetsföre Landsmän en större hug at öfvergifva Fäderneslandet, än at blifva qvar, och betala Staten sin upfostrings omkostnad med sitt arbete; det är med et ord: så snart var Stats välmåga blifver så allmän, at jämte beskydd under Lagen, ingen arbetande medlem, ifrån den högsta til den ringaste, det vare sig i Stad eller på Landsbygd, behöfver tryckas af brist på de ämnen, som nödvändigt höra til lifvets underhåll, såsom föda och kläder: så snart det händer, så både vil och kan vår folkhop tilväxa och trifvas hemma, och då torde til äfventyrs våra flästa oeconomiska svårigheter af sig sjelf försvinna, i den mon, som vår folkhops tiltagande antal hinner sätta oss i skick, at emottaga mera uplysning, bättre ordning och et större Naturens eget biträde i näringarnas drifvande.

§. 21. Men efter det svåraste, som man af dessa och flera dylika hinder för vår upkomst kan befara, består uti de omständigheter, som synas vilja för all tid göra vara pris på varor högre, än alla andra handlande Nationers varo-pris; så vil man här, igenom exempel, taget af blotta naturliga styrkans tilväxt, och lämpadt på vårt Fädernesland, visa huruvida dessa omständigheter kunna hindra våra talrikare efterkommandes näringar, handel och däraf flytande upkomst til välmåga och magt, så vida de sjelfve hafva samma goda vilja för medlen, som för ändamålet, och nog kärlek til Fäderneslandet, för at verkställa dem.

Låt den varo-mängd, som med vår närvarande folkhop produceras, vara huru stor han vil; låt den bestå allenast af en million tunnor spanmål, 50,000 skeppund järn, 3000 skepp. koppar, 50,000 tunnor tjära, 100,000 tolfter bräder och så vidare; så är klart, at om vi antage, det var folk-myckenhet är efter 25 års tid fördubblad, och tilgången til skog och malm vore vid den tid rättad därefter, så skulle den fördubblade folk-mängden, med lika lätthet kunna producera åtminstone 2 millioner tunnor spanmål 100,000 skeppund järn, 6000 skeppund koppar, och med et ord: åtminstone en fördubblad varo-mängd af den närvarande, efter varornas myckenhet tiltager i något större mon, än folkhopen. Härvid kan man med skäl påminna, at den antagna supposition om tilgång til skog och malm, hafver icke aldeles sin riktighet; först är han för stor, i det man antagit en dubbel tilgång til brän-kol, tjära och bräde-ämnen, efter våra skogar synas, med närvarande hushållning, böra til större delen vara efter 25 år utödde, hvilket nu redan begynner at utgöra en af vara tiders svåraste och mäst betydande hushålls-brister, tarfvar ock så tidig, som grundelig bot; ty så vida vårt Climats stränghet fordrar en jämn och beständig tilgång til husbygnad och bränsle, icke för våra Städer allena, ej eller för Bergverkens, eller i allmänhet för våra näringars drifvande, ehuru angelägne de kunna vara, utan det som mera är, för vår folkhops bestånd och ökning; så torde efter 25 år, de bästa förslag, och den grundeligaste hjelp, för så väl folkhopens bestånd och ökning, som för näringarna, varda äfven så onyttigt påfundne, som de blifvit sent tillämpade. Sedan synes denna supposition vara oviss, i det man ej kan så noga veta huruvida våra järn- och koppar-malmer kunna om 25 år vara tilräckelige: Härtil svaras: låt hela supposition slå felt, så är dock ingen orimlighet uti, at antaga möjeligheten af var folk-nummers fördubbling, åtminstone på längre tid än 25 år, hvilket kommer öfverens med våra förra tiders ärfarenhet, då Svenska bärgverken drefvos, med långt mindre både kunskap och styrka, än nu för tiden. På tiden af 25 år kommer här alsintet an, ehuru man en annan gång torde få tilfälle at bevisa, det vart folks afvelsamhet skulle, efter Naturens ordning, kunna på denna tid förse vårt Land med et fördubbladt antal folk af vår närvarande folk-nummer, om inga andra omständigheter hindrade. Altså efter våra skogar, och til äfventyrs också våra bärg, torde slå vår fördubblade folkhop felt, så följer, at om Naturen icke imedlertid, öpnar för oss någon ny skattkammare, så måste den tilväxande folkhopen hålla sig efterhand til våra bekanta och möjeliga näringar, hvilka icke så mycket bero på Naturens frikostighet; låt dessa vara åkerbruk, handaslögder och handel, det är: Landt- och Stadsmanna-näringar; så följer åter, at i dessa näringar måste en åtminstone dubbelt större myckenhet effecter då framskaffas, framför i närvarande tid, om hela vår närvarande folkhop skulle nedlägga alt sitt arbete i samma näringar. Fördenskul, när Rikets hela folkhop antages at vara dubbel, inom hvad tid man vil, såsom här inom 25 år; så måste af deras näringar en varu-mängd varda frambragt, som är åtminstone dubbel af den närvarande, fast både skogarnas aftagande, och Svenska bärgens sparsamhet, skulle förneka vår fördubblade folkmängd, at göra bärgs-handteringen til Rikets hufvud-näring.

Man torde ännu kunna göra en anmärkning härvid, och säga: at ehuru efter den antagna satsen vår varu-mängd, efter 25 års förlopp, felbart blefve dubbelt större; så torde den likväl blifva mindre réel, än den närvarande, och således få et mindre värde än denne, hvaraf vil synas, at den nationella vinsten igenom handel med desse varor, torde dock icke blifva större än den nu är. Härpå svaras, spanmål och victualier blefve i sådan händelse vårt Lands handels-varor, och hvilka varor kunna väl vara redbarare än de samme? Och dessutom: vår handel kastar i detta afseende af sig intet mera nu, än hvad våra varor nu äro värde, jämte skälig vinst, och om vår rörelse, 25 år härefter komme at bestå i slögde- och Landtmanna-varor, så kunde vi då, såsom nu, icke få mer för dem, än hvad de voro värde, tillika med tilbörlig vinst; men det är på annat ställe vist^[2], at varors värden äro lika med alla de arbetslöner tilsammans tagne, som til samma varors tilverkning och beredning åtgått; följakteligen, efter en större människo-hop nedlägger sitt arbete på 1789 års varu-mängd, så blifva ock de flere, som af densamma komma at draga arbetslöner, eller hafva sin föda och utkomst. Altså, om utländska afsättningen på våra varor då blifver större än nu, hvilket bör kunna ske, af orsak, som strax nedanföre skal visas; så måste vår utländska handel kunna utvidgas, det är: de måste blifva flere, som kunna lefva af näringarna, eller som varda födde och underhållne af utländske handelen; fördenskul tjäna då våra näringar och handel, til vår naturliga styrkas tilväxt, hvilket är den sanna och grundeliga nationella vinst, som allena är mägtig at uprätta den aldramäst förfallna Stat, och den vi hufvudsakeligast böre söka och eftersträfva.

§. 22. Vidare: efter man har frammanföre, §. 21, har vist, huru, antingen vår efter 25 år fördubblade folkhop, arbetar i samma näringar som vi nu idke, eller icke, så måste dock vår varu-mängd, då värda åtminstone dubbel emot vår närvarande, när en fördubblad folk-nummer nedlägger därpa sitt arbete, och alt annat är lika. Altså går det på et ut, om vi i detta exemplets fortsättande antage, at rörelsen efter 25 år, består i våra nuvarande, eller i andra slags varors tilverkning. Låt den ske med samma slags varor, som vi nu tilverke, och låt denna vår varu-mängd vara determinerad, och sådan som vi har ofvanföre §. 21 antagit; låt också vår penninge-stock vara hurudan och huru stor han vil; låt den bestå af blott inbilladt mynt, och vara 60 millioner daler kopparmynt stor; däraf måste då något visst antal årligen löpa in i hvardera slags varu-tilverkningen; lät til exempel 20 millioner gå in i årliga spanmåls-tilverkningen, om jag så må kalla åkerbruket; låt 7,500000 daler löpa i årliga järn-tilverkningen; låt 3 millioner åtga til koppar-tilverkningen och så vidare; så måste, utom sista säljarens vinst, eller som är det samma, utom sista arbetslönerna, en million tunnor spanmål nu vara värd 20 millioner daler, 50000 skeppund järn, 7,500000 daler, 3000 skeppund koppar, 3 millioner daler^[3]; följakteligen måste utom sista arbetslönerna, en tunna spanmål vara värd 20 daler, 1 skeppund järn 150 daler, 1 skeppund koppar 1000 daler, alt kopparmynt, och så vidare; hvaraf följer, at 1 daler kopparmynt är i det närmaste värd 120 tunna spanmål, eller 1150 skeppund järn, eller 11000 skeppund koppar; låt då vår daler, emot utländskt mynt hafva hvad värde han vil; låt en Riksdaler Hamburger Banco gälla 15 daler eller 60 mark. I tillämpningen häraf til vårt Fädernesland, så måste det ovilkorliga förbehåll varda på det nogaste i akt tagit, at vår inbillade penninge-stock icke må ökas, ehvad det gälla må; utan tvärtom, så mycket möjeligt är förminskas, så länge varornas höga pris och växel-coursens högd, förråder dess öfverflödiga och tillika skadeliga storlek; ty i händelse af dess ökning, så slår all uträkning på Fäderneslandets allmänna gagn helt och hållet felt, och all anstalt til Rikets folk-ökning och förkofring, går utan all hjelp aldeles förlorad.

Efter den antagna föresatsen, så måste efter 25 års tid, årliga varu-mängden bestå af 2 millioner tunnor spanmål, 100000 skeppund järn, 6000 skeppund koppar och så vidare, och efter penninge-stocken är då, som nu, 60 millioner daler, och alt annat är tillika som tilförene; så måste alla dessa varor, tillika med Rikets hela öfriga varo-mängd, vara värd 60 millioner daler kopparmynt; hvaraf då, såsom nu, 20 millioner upgå årligen til åkerbruks-handteringen: 7,500,000 daler til järn - 3 millioner til koppar-tilverk- ningen och så vidare, då måste utom sista arbetslönerna 2 millioner tunnor spanmål blifva värde 20 millioner: 100000 skeppund järn, 7,500000 daler: 6000 skeppund koppar, 3 millioner daler kopparmynt; följakteligen måste utom sista arbetslönerna 1 tunna spanmål vara värd 10, 1 skeppund järn 75, 1 skeppund koppar, 500 daler kopparmynt, och så vidare för Rikets hela varu-mängd; men förra prisen på dessa varor voro 20, 150 och 1000 daler; altså varda varornas pris, blott igenom vår naturliga styrkas tilväxt, fälde til hälften, utan at närings-idkarne inskränkas, rubbas eller på något sätt förlora därvid; och som ingen ting befordrar afsättningen bättre, än lägre pris på varor, så måste vår utländska afsättning, med de antagne omständigheter, efter 25 års tid kunna vara föräkt, då vår naturliga styrkas tilväxt hunnit så långt, at den mägtat nedfälla våra varu-pris, til lika eller under de utländska. Häraf följer vidare, at 1 daler kopparmynt blir då i det närmaste värd 110 tunna spanmal, eller 175 skeppund järn, eller 1500 skeppund koppar; altså, om utländska hushålls- och handels-omständigheterna äro oförändrade, så måste en Riksdaler Hamburger Banco, som i förra händelsen var värd 60 mark, då blifva värd allenast 30 eller 712 daler; altså är växel-coursen tillika af sin egen natur nedfäld, i samma mon, som varornas pris blifvit fälde. På sådant sätt kan vårt Fädernesland blifva naturligen beqvämt, at utan konstiga eller våldsama politiska medel, tiltaga i näringar och rörelse; eller, blotta naturliga styrkans tilväxt, måste af sin egen art befordra Statens förkofring, utan at Politien behöfver besvaras af annan omsorg därvid, än den, som bidrager til ordningens underhållande i näringarna, och som länder til de hindrens undanrödjande, hvilka ligga folk-ökningen i vägen; hvaremot, utan det sorgfälligaste Politiens befrämjande af folk-hopens ökning, och af alla de omständigheter som därtil höra, får icke Staten någon naturlig disposition, at kunna blifva bättre, och då är all Oeconomisk åtgard, ehuru förnuftig den eljest vara må, et altid otilräckeligt medel, för all Statens förkofring och tiltagande i förmåner.

§. 23. Til vår naturliga styrkas ökande höra förnämligast: 1:o Jordens beqvämare delning invånarne imellan, igenom storskifts-delningar; 2:o den således bättre indelte jordens vidare fördelande, flera familier imellan, igenom Hemmans-klyfningar; 3:o Torps och Backe-stugors inrättande för friskt och arbetsfört folk, hvars barn måga vara af lagen äfven så väl beskyddade i sina föräldrars hus, så länge de där vilja vistas, som utom det samma: 4:o Kongl. tilsägelser och oryggeliga försäkringar, för dessa och alt sådant folk å landsbygden, som igenom sitt lofliga arbete där måste föda sig, om frihet, hägn och beskydd under Sveriges lag, lika med alla andra Rikets undersåtare, samt författningarnas styrande därhän, at den arbetande folkhopen måtte få större hug och lust for sin tilökning, och den tilökte delen må finna bättre sin räkning vid at blifva hos oss qvar, än at flytta til främmande Stater. Desse äro ofelbart de första och nödvändigaste medel för vår naturliga styrkas tilväxt, hvarfore ock höga Öfverheten behagat, at igenom verkställande til större delen af alt detta, bygga uppå denne så prisvärde som faste grundvalen, våra efterkommandes välgång och sällhet. Önskeligt vore, det vår Nation behagade med mera hug och böjelse nyttja den anförde tredje puncten, för hvilken våra landtarbetare synas icke ännu hafva fattat et emot höga Regeringens värda omsorg svarande förtroende; det torde dock med en kraftig och omständelig Kongl. Förordning stå at hjelpas; som kan gifva den fjerde puncten en större styrka, hvilket synes vara nu så mycket nödigare, som alla tre de första puncterna böra följas tillika åt i verkställigheten: eljest, då storskifts-delningarne och Hemmans-klyfningarne gå sin obehindrade gång, utan at den arbetande folk-hopen, som ifrån Torp och Backe-stugor får sin rätta tilökning, därjämte tiltager; så torde därigenom husböndernas antal på landet, ökas i större mon, än deras medarbetande tjänstefolks, och Staten blifva, åtminstone i första början, ännu mera förlägen på tjänstefolk, än den hittils varit, hvilken stora olägenhet härigenom vissast kan undvikas.

Här kunde åtskillige andre anledningar, medel och upmuntringar för vår folkhops ökning varda tillagde; men de torde kunna lämpeligare anföras längre fram, då man kommer at handla om tilfödselen, giftermålen och alfvelsamheten.

På Kongl. Tabell-Commissionens befallning,

Af Dess Secreterare 

EDVARD FREDRIC RUNEBERG.

1. Tankar om Penningars Värden, pag. 76 och 77.
2. Tankar om penningars Värden pag. 34.
3. Tankar om Penningars Värden, pag. 37.