Korsarens afsked (Sommelius)
| ← De svarta jägarne |
|
Levern → |
Korsarens afsked.
Jag ilar bort, långt bort till Cyperns dalar,
Der myrtnar växa vildt i evig vår,
Och i cypressers skugga näktergalar
Slå ljufvare än Sveas talltrast slår.
När månan nästa gång bland molnen skiner,
Bland tempelgrus jag irrar och ruiner!
God natt derför, du skönsta ros i norden!
Jag ingen saknar der förutan dig.
Ty ej ifrån den kalla fosterjorden
Jag något annat minne för med mig.
Blott Nanny du! Du är den enda stjerna,
För hvilken jag ser än åt norr så gerna!
På hafvets vågor, uti krigets hvimmel,
Bland fasor, qval, — i stormar och i strid
Jag minnas skall ditt blåa ögas himmel,
Jag glömmer ej din klara pannas frid .
O — än en kyss! Min kärlek du förlåter!
I himmel eller afgrund ses vi åter!
Se'n dig jag mist, min lycka sett sitt nedan,
Och biltog själ trifs helst på främmad jord!
Ack, hoppet vinkar ju om bragder redan,
Som skola jaga smärtan öfver bord.
Fribytarn blod — och inga tårar gjuter;
Han lifvets lif i lastens yra njuter!
Men, Nanny, du, min lefnads skönsta blomma,
Min sista bön får icke afslå mig:
Om före mig du dör —— att till mig komma
Och som en ängel uppenbara dig,
Men glöm det ej! I mina mörka öden
Så skönt det är att hoppas in i döden!
När sist jag stupar, — armens muskler vekna,
Och klingan sjunker ur min matta hand,
Då pulsen stannar, kindens rosor blekna,
Och ögat slocknar som en kolnad brand,
Jag tjusad skall med fallna änglar dricka
I mörkrets djup din skål, min stolta flicka!
Men räds ej, om der skulle gå tillbaka
Till dig en natt ett lik i svepningsskrud:
Korsarens spöke, som ej kan försaka
Att se en gång ännu sin drömda brud;
Ty icke förr han finner ro i grafven,
Men irrar fredlös på de vida hafven.