←  Korsarens afsked
Samlade dikter af G. L. Sommelius
av Gustaf Lorentz Sommelius, Christoffer Eichhorn

Levern
Aristokraten 1838  →


[ 227 ]

Levern.

 
Nyss uppstigen, i nattrocken,
Unga herrn med obrändt hår,
Röda ryska stöflor och en
Turkisk mössa af drap d'or,
Ibland blommande mimosor
Andas in en ljuf odeur
Af extrakter på törnrosor
Och essencer aux mille fleurs.

Ej han gitter resa kroppen
Från sin spänstiga chaise- longue,
Knappast nog att höja opp en
Arm till klocksträngen en gång,
För att ringa på sergeanten,
Som der skälfver utanför
Och nog vet, att herr löjtnanten
Har ett helvetes humör.

Så sjelfsvåldigt, som en fröken
Läppjar på sin cigarrett

[ 228 ]

Och utandas etherröken
Vårdslöst, näpet och kokett,
Suger han med grace och mycket
Flegm sin lavapipa med
Retande bernstensmunstycket
Och ett skaft af cederträd.
 
På en virkad persisk matta
Kaïn, en långhårig en,
Ligger stödjande sin platta
Trubbnos mot sin herres ben,
Medan Hildur, svarta taxen,
Smidig som en orm och slät,
Hal som ålen, blank som laxen,
Sofver i det ena knä't.
 
Liknöjdt under spegelborden
Tvina les auteurs classiques,
Sånggudinnorna från norden
Och novellerna af Tieck,
Skönhetsrön af charlataner
Och fragmenter, slitna ur
Några riddareromaner
Utaf vicomte d'Arlincourt.
 
På ett skrifbord, glattpoleradt,
Snillefostrens fatebur,

[ 229 ]

Ångar lampan, parfymeradt
Doftar papier d'amour,
Står patentbläck, svart som natten,
Samt för pennor utan färg
Ett krystallglas, fullt med vatten,
Klart som det i Gräfenberg.
 
Absolut och nykter prosa:
Reglementerna, enfin,
Ligga liksom pretiosa,
Gömda uti maroquin,
Ibland kram om hår och tänder,
En och annan »billedu»,
Årets toilettkalender
Och de Kocks »le Tourlourou»,

Noga afmätt på det gröna,
Lena hyendet, med djur-
Stycket, måladt af den sköna
Kicki, ett cylinderur
Pickar öfver hufvudgärden,
Hvilken mjuk som bomull är,
Bland tablåerna och svärden,
Jagttyg, ridspön och gevär.
 
Men det lidit långt på dagen,
Som är azurblå och ren,

[ 230 ]

Och pendylen re’n är slagen
Elfva för en timma sen.
Derför sista gång han sträcker
Sina dufna lemmar ut
Och ett ben i sender räcker
Fram åt byxorna till slut.
 
Dock, förr'n färdig han paryren
Fått och sig i spegeln sett
Mätt på den och på frisyren
A l'enfant, är klockan ett;
Och en svärm utaf kamrater,
Lefnadslustens friska barn,
Likasom på en theater
Dansar in i boudoirn.
 
En drar doftande cigarrer
Ur ett pressadt etui,
Andra knäppa på guitarrer
Ett och annat ur Lucie;
En gör utfall med floretten
Mot en sfinx af gjutet jern,
Några mönstra toiletten,
Som är prydlig och modern.
 
Flera lustiga rouéer,
Equivoqua på allt vis,

[ 231 ]

Prata bara om soupéer,
Dans, sötungar och kurtis,
Medan några pruda åter
Häckla fruarna i rop
Och förtälja anekdoter,
Som de sjelfva, smidt ihop.

Incroyabler, lefnadsmätta
Äfventyrare i stort,
Om merveiller blott berätta
Och conqueter som de gjort.
Ex professo för hvarandra,
Con amore vidt och bredt,
Kritiska flaneurer klandra
Alla damers ben de sett;
 
Gissla dagbladspolitiken,
Den de påstå hylla en
»Ministère från Tegelviken»,
Snusa och förakta se'n:
»Packets tilltag, rabulismen,
Käbblet mot regeringen
Och den krassa egoismen
Hos ofrälse riksdagsmän»;

Tadla den och den »brochyren»,
»Det anstötliga deri,

[ 232 ]

Att inblanda statsbestyren
Uti sitt skriftställeri»,
Och förbanna hvarje snille,
Som ej är i »kupans» våld
Eller vill, som »hunden Filler»,
Ta af kamarillan sold.

Fullblodsyngeln ock »talanger»
Derför nekar hvar och en,
Som i en sjelfständig genre
Vågar stå på egna ben.
Aftonbladet glöms ej heller;
Men att egna det kritik
Är att så på isen — eller
Koka soppa på en spik.

Tiden ilar, men vi dricke;
Langa hit champagnen fort!
Värden hvisslar — och hans »Nicke»
Gör adrett med vin och kort.
Opp nu hissas rullgardiner,
Undan skjuts hvar jalousi —
Och den heta solen skiner
Som en bål med glacepunsch i.

Nicke svettas, pustar, torkar
Hartsen bort — och drager se'n

[ 233 ]

Proppar opp ur flaskor — korkar
Flyga; högt i taket re'n
Fraggan står, — wolthäter vinkar
I salongen — och en öm
Fänrik på pianot klinkar:
»Goda gosse, glaset töm!»

Pannor klarna, kinder glöda,
Lefnadshimmeln ljusnar opp;
Läppar mysa purpurröda
Såsom neglikor i knopp.
Ådror spritta, ögon spela,
Laget vexlar tidsfördrif,
Och de cirklade och stela,
Affekterade få lif.

Så ett rummel börjar genast,
Som far fort till klockan tre,
Då man skils, att fyra senast
Träffas åter på diner,
Äta aborr på Blå Porten,
Dricka soda, om igen
Fresta ödets nyck i korten
Och se »Nya Öfversten».

Se'n seigneurerna försvunnit
Med allt deras stoj och stök,

[ 234 ]

Och den friska luften hunnit
Skingra dam och tobaksrök,
Löser Jules i gyllne degeln
Opp balsamisk mandeltvål
Och skär skägget bort för spegeln
Med en knif af silfverstål.
 
Nu med vigtig min han skänker
Sin person en stolt coup-d'oeil,
Förrn han sätter sig — och tänker
Gud vet hvad? — i en fauteuil,
(Klädd i sammet med guldborder)
Med sig sjelf förbålt tillfreds;
Och jockejen får en order
Att ha voityr'n tillreds.
 
Bums en klatsch på gatan smäller,
Och det rullar om ett hörn,
Hofvar skrapa, Brutus skäller,
Och Gentil står framför dörr'n.
Spanskt draperad i slängkappan,
Med sin favorit förut,
Ilar hjelten utför trappan,
Klädd så här på en minut:

Väst från Hamburg, ett par splitter
Nya benkläder af dräll

[ 235 ]

Och en skjortnål, blank som glitter,
Formad som en eternell,
Väl ett qvarters höjd på klacken,
Blygrå hatt, en karmosin-
Färgad långhalsduk — och fracken
Sydd af »Åberg från Berlin»;

Håret stubbadt tätt i nacken,
Hvilken derfor liknar hardt
När en skatas, — chapeau-claque'n
Lutad nästan på tre qvart,
Cicelerad knapp på käppen,
Kängor utaf tyg — och så,
Penslade på öfverläppen,
Två moustacher, ytterst små.
 
Sist han girar fram i giggen
Så osäkert som i snön
Någon tilbury, som briggen
Oskar i den spanska sjön.
Blank är selen, och beslaget
Lysande som guld, af blått
Redgarn tömmen, hufvudlaget
Med rosetter öfversådt.

»Usch, det går» (som Spångberg sade
En gång, när han valsade

[ 236 ]

På en nyårsbal och hade
Fröken R. . . till moitié)
Öfver bryggan åt »Djurgålen»
Qvickt som utför Göthaelf,
Tills vid Klingbergs ändtligt folen
Hejdar sig af vana sjelf.

Der man klappar om grisetten
Med ett visst ironiskt hån,
Ser på henne, med lorgnetten
Fästad fräckt i ögonvrån,
Kysser »jungfrun i det gröna»,
Smeker lystet knäsatt mö —
Och tangerar djerft den sköna
Dubbelvågens hvita snö.

På de ömma turturdufvor,
Spaka som Arkadiens lam,
Liksom smultron uppå tufvor
Barmens charmer sticka fram.
Motståndskraften ljuft försvinner,
Sjelfbeherrskningen far »weg»,
När mot hjerta hjerta brinner,
Och man andas »bec à bec».

Dandyn sig i fröjd fördjupar,
Tills han schackmatt vänder om

[ 237 ]

Först i dagningen och stupar,
Tung som bly, med kassan tom,
Sinnet dufvet, känslan bitter,
Smaken vidrig, blicken skum,
Hos sin egen dam, som »sitter
För sig sjelf på eget rum»

Och syr svarta spännhalsdukar
A la mode des militaires,
Går på operan — och brukar
Liten hatt »couleur de chair»
Och shawletter, hvilka dofta
Patschouli på långa håll,
Sammetsskor och sidenkofta,
Ferronier och parasol.

Ack, de vexla dagens stunder
I ett fortsatt sinnesrus,
Tills bland galna vagabunder
Jorden blir ett glädjehus,
Der man trängs, som i Tartaren
Eller på den nya bron,
Och går långt, så vidt man har en
Viss jargon, som kallas ton.