Kröningsdagen

av August Blanche

[ titel ]

Musiken ordnad af J. N. AHLSTRÖM.

Uppförd första gången på Nya Teatern å fl. M . Konung Oscar I:s Kröningsdag.

STOCKHOLM.
L:s Gust. Rylander,
Bazaren å Norrbro.

[ 3 ]

(Teatern föreställer altanen kring hufven å Storkyrkotornet. En messingslur står lutad mot hufven).

Tornväktarn
(uppkommande med en qvast).

Jag får väl lof att sopa och städa af lite, för det kommer mycket folk hit opp på storkyrkotornet att se på Kröningen. — Vädra hehöfs inte, ty hur skralt det än kan vara för en stackars tornväktare, frisk luft har han åtminstone till öfverlopps. Skura, det har himmeln dragit försorg om under hela denna välsignade sommar. Så får man då ihop en liten styfver åt sig, Gud vare lof. Nå, nå, det är inte alla dar sötebrödsdagar. Ingen står Guds himmel så nära som tornväktarn och ändå finns det knappt någon som har så litet af Guds gåfvor som han. Många Herrans år har jag haft den här tjensten och hela min egendom består bara i en gammal psalmbok utan permar och en halfstopsbutelj utan hals — jaja, det förstås, min hustru oberäknad, ty hon har, om inte just så vackra permar, åtminstone en hals som förslår. Skulle min gamla messingslur gå sönder, så kunde hon i nödfall göra dess tjenst. Emellertid har det gått för sig och ingen kan säga annat än att man hållit sig uppe här i verlden. Men ett släpigt lif är det — och ansvarsfullt se’n [ 4 ]— — för några fattiga skilling i dygnet skall jag vaka öfver oräkneliga skatter och glömmer jag att klämta när det brinner, då — — ja då måste en arm satan bums ge sig af från himmelen, för att trakteras med vatten och bröd ner på jorden. — — Tacka vet jag tuppen deroppe! — det går ingen nöd på honom alls, och hvad gör han väl för nytta? — inte säger han ett enda ord, utan står der och vrider på sig, som en käring i kadrillen. Brinner det på Norr, så står han helt ogenerad med näbben mot Söder, utan att han blir det minsta plockad för det. Ack! bvad jag gerna ville vara i tuppens ställe!

(Sång N:o 1.)

Tuppen der med fjädrar rara
Högt står öfver jordens mull.
Gerna man ett höns må vara,
Blott man är, som han, af gull.
Lugn står han der båd’ i vått ocb i tort,
Aldrig han gal eller flyger han bort
Från tornet.

Jag får stulta här ocb skrufva,
Utaf gikt och bröstverk klen.
Aldrig får den tuppen snufva
Eller gikt i sina ben.
Kom derför ner — blif tornväktare här —
Gerna som tupp jag skall ställa mig der
På tornet.

ANDRA SCENEN.

Den Förre. Mångelskan (med korgar).

Tornväktaren.

Morjens, morjens, kära madam! i dag kom[ 5 ]mer hon rigtigt att ta pengar i luften, som man säger.

Mångelskan.

Uff! det gick minsan inte så lätt att komma opp i det här välsignade tornet.

Tornväktaren.

Ja, men så går det desto lättare att komma ner, det är säkert det. — — Nå hur går det med rörelsen nu för tiden?

Mångelskan.

Åhjo — jag har qvar mitt gamla stånd vid Regeringsgatan — det är bara vid så’na högtidliga tillfällen som i dag jag sjelf går med korgen. Nå tornväktaren har väl hört att de ville ha bort stånden vid Riksdan, men allt det der gick med Davids höns under isen. — Ta hort stånden — jo det vore hyggligt det — hvar skulle jag då gjort af alla mina ömtåliga saker, som aldrig i tiden kunna hålla sig under bar himmel utan att skämmas?

Tornväktaren.

Jag har inte på länge kommit att följa med ställningar och förhållanden. Jag håller visst Aftonbladet tillsammans med tornväktarn i Jacob, men vi ha kommit öfverens om att alltid rifva itu bladet och ta hälften hvar. Nu skickar den besten mig blott den andra halfvan och behåller den första. På det sättet får jag bara annonserna, medan han smörjer sig med den främsta och mustigaste biten.

Mångelskan.

Här måste ändå vara bra tråkigt att bo om nätterna?

[ 6 ]

Tornväktaren.

Tråkigt ja — — hade jag inte min hustru att gräla med ibland, så tror jag att jag af pur ledsnad en vacker dag gick och hängde mig på urvisarn härunder.

Mångelskan.

Tornväktarn har väl sett många .eldsvådor i sin dar?

Tornväktaren.

Jo ditåt lutar, det, kära Madam. Herre Gud, nog minns jag när gamla Dramatiskan brann. Det var den grannaste eld, jag sett, ty si det var så många eldfängda ämnen deruti. En mängd teaterpjeser flög opp i luften och der måtte de visst ha stannat qvar, ty man har aldrig hört af dem sedan. Öfverallt hvar man såg, så flög det riddarmantlar och bondrockar med eld i skörtena — och brinnande städer och skogseldar i luften om hvarandra. — Folket sade att konsten alldeles strök med, — säkert är det emellertid att konsten hvarken förr eller sednare varit så lågande eller haft en sådan lyftning som den gången.

Mångelskan.

Nå men spökar det inte ofta här i tornet?

Tornväktaren
(hemlighetsfullt).

Hör på, kära madam- År 1835 natten före Riddarholmskyrkans hrand, stod jag här på altanen. Klockan hade slagit tolf och jag nyss slutat med tutningen, då jag i detsamma hörde ett väsen i torntrapporna, liksom hade hela Lifgardet till häst kommit sättande uppför dem, eller också hustru min. Hur förvånad blef jag inte när jag slog upp Ögonen och fick se — gissa — [ 7 ]jo riddaren St. Jöran till häst, han som står dernere i kyrkan. Jag tog af mig mössan, ty jag är alltid höflig mot mina grannar, äfven om de bo på nedra botten. Herr Ryttmästare sad’ jag, Ryttmästarn ute och vädrar sig så sent på natten. Han svarade: jag har kommit upp för att ta afsked af Riddarholmstornet. Tänker Ryttmästarn, frågade jag, företa en lustresa — kanske till Spanska kriget, som herrar Officerare bruka? Men han svarade inte, utan red sin väg. Jag ville bjuda honom på fälknäppen, men si det stod inte till.

Mångelskan.

Nu ljög Tornväktarn med respekt så sägande.

Tornväktaren.

Nå så tar jag ingenting för’et heller — — gif mig en smörbakelse för lika godt pris.

(buller höres i torntrapporna).

Tornväktaren.

Aha — der ha vi folket som ska se på Kröningen.

TREDJE SCENEN.

De förre. Vaktmästaren och Christine. Folk af båda könen (uppkommande).

(Sång N:o 2.)

Låt oss försigtigt gå
Att vi från tornet inte falla må!
Försigtigt gå nu på altanen utan buller och utan trängsel,
Låt oss alla varsamt hållas inom denna låga stängsel!
Ja låt oss nu alla försigtigt gå,
Att vi från tornet ej nedfalla må!

[ 8 ]

Hur skönt i rymdens ljusa salar
Högt öfver jordens strider nå!
En högre stämma till oss talar
Ju närmare vi himlen stå.

Se der ha vi hela staden!
Gator, gränder hela raden
Skåda vi från balustraden —
Allt i brokigt hvimmel står.
Folk af alla stånd och stater,
Dagakarlar och magnater,
Barn, mamseller och soldater!
Larmet emot höjden når.

Tornväktaren
(utvisar platserna).

Ingen får stå på norra sidan — den är upptagen.

Madamen.

Det är bästa sidan det — inte kan man se något på den södra inte.

Tornväktaren.

Kan hon inte se något? — klättra opp på tuppen då, så ser hon väl.

Första person
(öster).

Jag undrar om det dröjer länge innan processionen börjar — kors hvad menniskornu se små ut dernere — — bajonetterna äro som knappnålar och tschakåerna som små snusdosor.

Madamen
(öster).

Vi måtte väl inte heller se så stora ut nedifrån.

Andra person
(öster).

Åh, hon ser väl ut som en kråka, kan jag väl tänka.

Tornväktaren
(uppspringande).

Hvad är det för ett satans väsen! hvem är det som tutar midt på ljusa dagen?

Kammarjunkaren
(framspringande barhufva).

Hvilken fördömd otur! jag har mitt visitkort i hatten — hela verlden får veta att kammarjunkar von Luften varit oppe i tornet! (rifver sig i håret).

Tornväktaren.

Se hur de titta opp från gatan — jag blir olycklig — ack jag arma anka! (klår sig i hufvudet).

Kammarjunkaren
(rusar mot Tornv.).

Karl hvar är min hatt?

Tornväktaren.

Herre! hvar är min tut?

Sjömannen
(sätter luren emellan Kammarjunkarns och Tornväktarns hufvuden och tutar).

Tornväktaren
(sticker armen i lur- tratten).

Tyst då! vill herrn att jag skall trakteras med vatten och bröd på Kungens Kröningsdag?

Sjömannen
(lemnar honom luren).

Så tag den då, din torndyvel.

Kammarjunkaren.

Jag måste skynda mig ner för att få tag i honom innan det blir för sent. (springer åt ena sidan af balustraden) Maka åt er govänner.

Första person.

Var så god och stig på (ger rum för Kammarjunkaren och visar nedåt).

Kammarjunkaren (återkommande).

Jag har alldeles förlorat hufvudet! (springer ner i hufven).

[ 34 ]

Tornväktaren.

Jag tror han springer sin väg — det var han som beställde tornet — pengarna för tornet, herre (springer efter ner).

FEMTONDE SCENEN.

En herre med sin åttaåriga Dotter.

Herrn.

Nå, lilla Marie, minns du nu den visan som mamma lärde dig enkom för Konungens Kröningsdag?

Dottren.

Ja, söta pappa!

Herrn
(lyfter dottern pä armen).

Nå sjung den då, Marie lilla.

Dottern.

(Sång N:o 8.)

Jag också sjunga vill en gång —
Den visan blir ej mycket lång;
Men kärlek bor uti min sång
För goda Svenska Kungen.

För Drottningen jag sjunger me’,
Det enda offer jag kan ge.
Jag sjunger för små Prinsarne
Och äfven för Prinsessan.

Vår Kung fått kronan i vårt land —
Gud skydde Kungen med sin hand!
Om jag blir snäll, i Himlens land
Jag ock får krona bära.

SEXTONDE SCENEN.

Patron. Patronessan. Amelie. Notarien. Waktmästaren. Christine. Sjömannen.

Patronen
(i det han ställer sig emellan Notarien och Amelie).

I dag utdelas en betydelsefull krona, mina [ 35 ]barn — jag utdelar också en krona åt dig, Amelie — och du har ingenting deremot, min gumma.

Patronessan.

Jag ger gerna mitt samtycke om inte för annat, så för att visa, att vi inte äro så tokiga som den der kammarjuukarn låtit förstå. Derför, mitt barn, lyckönskar jag dig till den krona, din far ämnar gifva dig. Jag önskade ge dig spiran också, som man inte gerna unnar oss, stackars fruntimmer, ty mannens undersåtliga trohet och nit räcka vanligtvis inte längre än till brölloppsdagen.

(Sång N:o 9.)

Alldrig med sin krona qvinnan
Fick sitt välde rätt hestämdt,
Slaf är mannen — dess förinnan,
Undersåte — blott på skämt;
Ty när väl hon fått sin krona,
Mannens maktspråk högre tona,
Och fast hon en gång bar krona,
Bär dock mannen spiran jemt.

Vaktmästaren
(ställer sig emellan Sjömannen och Christine).

Jag gör detsamma — hör du, min kära Christine, du är något vinglig af dig och du behöfver ett godt styre — tag henne derföre, bror Klink, och blir du lycklig med henne, så skadar det inte åt dig.

(Kanonskott höras som fortfara till pjesens slut).

Patron.

Kanonerna förkunna, att Sveriges Konung nu bär Sveriges Konungakrona. Stora Konungar hafva burit den och lemnat i arf åt densamma dyrbara perlor, hvars glans inga tider kunna fördunkla. Nationens kärlek och verldens beundran, så är [ 36 ]dessa perlors namn. En förhoppningsfull aning säger mig, att deras antal snart skall förökas. En Konungs ära behöfver ej alltid till stöd en piedestal, prydd af eröfrade kanoner och sönderskjutna segerfanor. Folkets välstånd och framskridande på upplysningens hana, se der de skönaste prydnader som vara långt efter sedan kanonerna förrostat och segerfanorna multnat i dam.

O fosterland, du hjeltars höga moder,
Du kraftens hem, du idoghetens land,
Ej rikt på guld, men rikt på ärestoder,
För mödan skapt, du trycks ej af dess hand.
Låt andra fröjdas åt de stolta dygder,
Som vinns på stridens fält i blodig glans —
Äg frid och frihet inom dina bygder — —
Se der, se der din skönsta segerkrans!

En sådan krans med denna dagen blommar.
Kring Sveas tinning, låt oss fästa den,
Och vårda den, så efterverldens domar
Må finna bladen lika friska än!
Sänk, fridens Gud, din blick till Norden neder;
Men skalla stridens rop på Sveas strand,
Än faste stå de Svenska kämpaleder
Till stöd för Konung och för fosterland!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

(Gamla Folksången afsjunges, bvarefter, under fanfar, ridån faller).

ST0CKHOLM.
Hörbergska Boktryckeriet, 1844.