Kvartetten som sprängdes/Kapitel 02
| ← Kap 1 |
|
Kap 3 → |
2
Karl Ludvigs tre förhinder
Ett nödrop skar genom dubbletten i Bredgatan 12b, tredje våningen, där Karl Ludvig bodde och dit i afton så många undrande tankar vandrade från deltagarna i den festliga supén hos familjen Olsén. Nödropet slutade i en flämtning, varefter hördes ett fräsande läte. Sedan blev det tyst.
De båda rummen lågo, egendomligt nog, i tämligen sparsam belysning. Visserligen brann i det stora vardagsrummet närmast tamburen en elektrisk låga i taket, men i sängkammaren flämtade blott tvenne stearinljus med ett ödsligt sken framför toalettbordets stora spegel. Dessa ljus belyste en man med tämligen kal hjässa och ett stort och brett månskensansikte, vilket dock icke ägde månens bleka färg, utan för tillfället var mörkrött. I lugnt tillstånd avspeglade detta ansikte en rofull tro på det goda och en bred gemytlighet i anden. Dessa små björnögon, vilka eljest blickade fast och tryggt framför sig, stirrade i denna stund, inramade i blänkande ögonvitor mellan uppsvällda kindpåsar och spända ådror, hemskt framför sig, som om en stark och obeveklig hand bakifrån hållit fast kring offrets strupe utan att släppa, i kallblodig väntan på att ansträngningen skulle krönas med en fasansfull framgång. Ännu tycktes dock icke den ovanligt brede och fete mannen ha givit tappt. Han stod ännu fullt upprätt på sina korta bropålar till ben, vilka tycktes vara fästade vid bålen med de starkaste resårer. Benen gungade, strupen gurglade, och i detsamma släppte greppet kring halsen. Fräsande av ilska och mörkblå i ansiktet slet Karl Ludvig av sig kragen, som med ett vin for över golvet.
— Förbannate krage, ropade han på sin breda västgötadialekt. Den också! All sin dar! Jag har blett för fet igen! Fru Tillberg! Fru Tillberg!
Genom det yttre rummet nalkades med tysta steg värdinnan, en femtioårig, tålig änkefru, som uthyrde denna dubblett till Karl Ludvig och dessutom livnärde sig med korvlagning samt knäcktillverkning. Intet tvivel fanns, att hon icke genom fyra stängda dörrar hört denna väldiga tenorbaryton, som klart förmådde genomtränga ett välbesatt, sorlande kafé, när Karl Ludvig en och annan gång gav kapellmästaren i lokalens bortersta ända order att spela Västgöta regementes paradmarsch eller Lella blomma, du är mig så kär.
— Va ä klocka, fru Tillberg? Ho ä väl inte halv åtta än.
Fru Tillberg log stilla och svarade med sin tåliga och klara stämma:
— Jo, hon är redan halv nio.
Karl Ludvig utsände en ny trumpetstöt.
— Å jag, som skulle vart hos Olséns klocka sju. Men dä ä disse kragarne. Jag har blett för fet igen!
Karl Ludvig hade nästan alltid varit något för fet. När de hårda åren nalkades, blev han rädd för att nervhälsan skulle undergrävas till följd av svårigheten att anskaffa tillräckligt med fettämnen, om vilka hälsorisker Karl Ludvig inhämtat upplysningar i de läkarböcker, som trängdes bland gamla, kära skolböcker i hans hylla. Den bergstarke mannen sysselsatte sig nämligen då och då med sin hälsa och hemsöktes verkligen också någon gång av betydelselösare krämpor, vilka blevo föremål för mycket bläddrande i de vetenskapliga arbetena. Begåvad med koncentrationsförmåga i farans ögonblick gjorde Karl Ludvig under fettbristens tid väl beräknade aktioner hos släktingar på landet, varigenom huset tillfördes tillräckligt av de eftersökta ämnena. Genom detta kloka förutseende uppnådde Karl Ludvig icke endast att bliva räddad från blodfattigdom eller död genom utmattning och nervförsvagning utan till på köpet en häftig stegring av hans redan betydande vikt, vilket på det allra högsta hade överraskat honom, när han efter en tid vägde sig på varmbadhusets sanningssägande våg.
— Esses, ska en annan nu vara tvungen te å gå igenom disse sörgliga, disse sörgliga avmagringskurera, klagade då Karl Ludvig.
Och i detsamma skymtade i hans fantasi en futuristisk tavla, på vars duk en avmagringscitron lyste gul och sorglig i ena kanten. Vidare märktes där gymnastikledarens stränga öga i ett annat hörn av tavlan, och i målningens mitt gungade badmästarens våg med sin darrande nål under flikarna av en med svett genomdränkt skjorta.
En energisk svältkur kunde ibland också följa, sedan Karl Ludvig upptäckt, att fetman åter fullständigt besegrat honom, men utan hård kamp kom den icke till stånd, i all synnerhet icke, när en bjudning förestod, såsom i afton var fallet. Direktör Olsén, som ringt upprepade gånger, hade vid senaste telefonsamtalet meddelat att supén strax skulle avätas. Vid detta budskap sprang i Karl Ludvigs fantasi fram en helt annan tavla än den förut nämnda; den var icke heller utförd i futuristiskt antydningsmaner, utan med en stillebenmålares hela precision och ansvarskänsla.
Han såg nämligen en lätt blåskimrande, nymanglad duk. På denna duk stod en skål med räkor på is; de röda spröten stucko trevligt upp över skålens kant. Bredvid denna skål puttrade över en liten låga, mörkblå som en viol, en panna, innehållande stekta små egendomligheter; under och intill denna panna pöste sakta gyllene underverk med ljusbruna fläckar, darrande aladåber, saladjärer med mystiska ting, över vilka skärvita lökringar eller friska persiljekvistar voro lagda, och i mitten på tavlan blänkte ett smalt silverfat, vars med ett vitt, flytande hölje lätt överdragna röda innehåll lät ana en lockande och doftande sällsamhet.
Inför denna syn utropade den förtvivlade Karl Ludvig med vild beslutsamhet:
— Dä kvettar! Jag kan lika gärna släppa på å äta så möcke jag örkar!
Men älskade Karl Ludvig god mat, höll han likväl mycket mera av sina släktingar, och hade en del av dessa under fettbristens dagar räckt honom en hjälpande hand i nödens stund, ville han, i mån av sin förmåga, även vara ett stöd för dem, när de sökte hans hjälp. Utan att äga en vapensköld i riddarhuset med klöverblad på vit strömfåra eller lejonhuvud med utsträckta tungor, ägde Karl Ludvig dock en väl inregistrerad släkt, och det var han själv, som hade uppgjort anteckningarna om densamma. Han kände mycket starkt för hela sin familj, precis som om han varit ett slags seismograf; han våndades med magra tanter, som plågades av astma på ålderdomen, åjade sig med gamla rustika herrar, dem han kallade farbror eller du, vilka prövades av blodpropp eller fingo mottaga små varningar för porter, oxkött och toddy i form av lindriga svindelanfall; han gladdes med de unga, bleka brudar, som då och då kläddes i något hem framför en liten spegel; han korresponderade livfullt och varmt runt omkring i landet och även något utom landet, där slingor från det jätteträd, av vilket han själv utgjorde en av de tjockaste grenarna, sköto sina skott och blad. Vännerna Cello och Första fiolen hade en gång iakttagit oro hos Karl Ludvig, och då de frågat honom om orsaken till denna, hade han anförtrott dem, att en medlem av släkten, kallad gamla tant Babba, vilken anförvant nu antogs vara sextiofyraårig, icke kunnat återfinnas vid företagna undersökningar i en by i övre Norge. En betydande korrespondens hade om denna sak förts från Karl Ludvigs sida, och han hade med sina brev jagat norska polismän, kyrkoherdar, vice pastorer, rotemän och hyresvärdar inom ett ganska vidsträckt område i broderlandet, där man förmodligen betraktade denna elakartade envishet som en efterdyning till harmens böljor under unionsutbrottet.
En enda gång hade Cello förvånats eller skakats av en upplysning rörande Karl Ludvigs yviga släktträd och detta var vid ett tillfälle, då vännen haft ett utbrott efter en släktbegravning, som han bevistat. Vid ifrågavarande begravning hade en äldre fröken av stammen blivit jordad, och bortemot åttio släktingar hade varit närvarande vid sorgeakten. Den gamlas kista hade burits uteslutande av släktingar; en präst, också en släkting, fastän tillhörande svensk-finska grenen, hade jordfäst på sjungande mål, och källarmästaren, som stått för arrangemangen, var en röd, livfull farbror, styv i vira som ett troll och mycket lyckad, när han utförde raketvisan på tredje dagens eftersläckning. Endast en av anförvanterna hade vid detta släktmöte, som alltså ägde rum under sorgestavars vajande flor, underlåtit icke blott att närvara, utan även att sända en krans till båren. Tant Klara, som var den enda förmögna i Karl Ludvigs stora familj, kunde tydligen icke kallas en släktkär person, och därför utdömdes hon av Karl Ludvig med ord, så hårda, att Cello verkligen blev häpen.
— Jag tål inte tant Klara, sade Karl Ludvig. Ho ä min förskräckelse. Jag hatar tant Klara.
— Hur kan du understå dig att hata en släkting, förebrådde Cello ironiskt.
— Därför att ho inte tål di andre släktingarna, förklarade Karl Ludvig med fanatism. ”Jag vell inte ha något å göra mä den stassen”, säjer ho. Stassen! Esses!
— Tycker hon illa om dig också, pejlade vännen.
— Nä, svarade Karl Ludvig. Mej töcker ho om. Ä dä ä därför ja ä så förskräckt. Måtte ho inte besöka mej bara!
På grund av det anförda hade tant Klara av vännerna blivit kallad för Skräcktanten, men ingen hade dock sett denna dam.
Under senaste tid hade Karl Ludvig, som var särdeles intresserad för aktieaffärer, varit ett flertal släktingar behjälplig med att placera en del av deras kapital i goda papper. En nästan outsinlig skara av anförvanter från stad och bygd hade vandrat genom Karl Ludvigs dubblett, där han under ansträngningen att finna ”ett riktigt gött papper” tittande i taket och pekande med sitt feta pekfinger under näsan på de försiktiga men näriga blodsfränderna, sökte vara dem till stöd på verksammaste sätt.
— Käre Karl Ludvig! Se nu till, att det blir på ett papper, som stiger, brukade släktingarna säga med oroliga blickar fästade på den kraftige rådgivaren.
— Puh, svarade Karl Ludvig och skrattade skälmskt bakom sin runda hand. Dä går öpp alltihop. Hele lorten!
Men när Skräcktanten per brev engång anmodade honom att hjälpa henne med aktieaffärer, hade verkligen den eljest gode mannen svarat, att han icke ville påtaga sig ett dylikt ansvar. Han avlät en skrivelse, i vilken han gjorde gällande, att ”den, som sätter in pengar i aktier, kan därav hava mycket obehag, och de vinster man kan hava på ett ställe, utrinna ofta på ett annat”.
Med detta enda undantag var Karl Ludvig i sitt förhållande till anförvanterna en man utan tadel, och såsom vän ansågs han vara detsamma. Visserligen svuro kamraterna dyra eder var gång de måste vänta på honom, men om de också velat se honom död under väntans kvarter, som ofta blevo halvtimmar och stundom hela timmar, nedföllo eller smälte alla pilar och kulor, stormen mojnade och solen sken, när hans runda ansikte, med de fasta små ögonen, äntligen blev synligt.
I afton var emellertid Karl Ludvig mera försenad än vanligt, och hade också fått uppbära förebråelser därefter, men lyckades med den tåliga värdinnans hjälp till sist fullborda sin toalett. När han emellertid öppnade tamburdörren för att äntligen komma i väg, hejdade han sig häftigt.
På tröskeln syntes en liten tunn kvinna, klädd i svarta kläder. Hon hade ett blekt, nålvasst ansikte, som dock log sötsurt. I handen bar hon en paraply med elfenbensring och under ena armen något, som liknade en svart bok eller portfölj.
— Åhå, bevares, skrek Karl Ludvig. Ä du här, tant Malin. Stig på, stig på!
Den runde släktbeskyddaren tog, trots sin brådska, med glädje den tunna tanten i sin famn, varefter han försiktigt förde henne in i rummet, där hon förmåddes taga plats mitt i soffan. Karl Ludvig satte sig bredvid henne, betraktande henne med sina fasta och vänliga ögon.
— Jaha, utlät sig med klagande stämma tant Malin. Nu kommer jag till besvär igen. Men jag kommer också för att tala om, att farbror Anton i Kiruna…
— Esses — trumpetade Karl Ludvig. Dä ä väl ingen olöcka, som har hänt?
— Nej, suckade tanten, inte ännu åtminstone. Men farbror Anton ser dubbla ansikten på moster Lena och säger, att han gungar som i en båt, fastän han sitter stilla i sängen. Ja, tillfogade tanten, det är inte något med denna spriten, utan det är väl överansträngning. Nu får farbror Anton äta tunna vällingar och sådant.
— Så lessamt, så lessamt, klagade Karl Ludvig.
Den tunna tanten utvecklade vidare för Karl Ludvig, att hon gärna ville vara med om att förtjäna ännu en liten slant, om Karl Ludvig hade något riktigt gott och säkert papper, som steg, att insätta några fattiga små slantar på. Karl Ludvig lyssnade uppmärksamt till tantens tal, ända till dess det ringde i telefonen för tredje gången. Det var direktör Olséns röst, som åter hördes i tratten.
— Varför kommer du inte, din usling, sade herr Olsén.
— Skäll inte, för då blir jag lessen, svarade Karl Ludvig.
— Skynda dej nu, för vi ska bilda ett konsortium. Vi har fått tips, fortsatte herr Olsén.
— Esses, jag kommer på ögon-blecket, flämtade Karl Ludvig, varefter han skyndade sig att taga på ytterrocken.
— Nu Malin lella, pustade han i tamburen. Nu tror jag nog, att jag ska kunna göra något för dej. I kväll ska vi bilda ett konsortium, å vi har fått tips.
— Vad är tips, undrade den bekymrade och svartklädda tanten, som tyckte att ordet tips lät som när man lockar på höns.
— Tips ä detsamma som att man får veta saker om papper, som ska gå öpp, trumpetade Karl Ludvig i dörren, slog den igen med en skräll och försvann ut i förstugan.
Han tryckte på en knapp, och ett gnissel nere i vestibulen tillkännagav, att hissen satte sig i rörelse. När Karl Ludvig stängt den skallrande grinden och skruvat upp ljus i den lilla hytten, tog han plats mittemot spegelbiten, som glimmade på mahognyväggen, och mönstrade tankfullt sitt ansikte. Under tiden gled hissen jämrande mot vestibulens botten. När den stannade, öppnade Karl Ludvig grinden, men kunde icke få upp dörren, ty hissen hade stoppat mellan första och andra våningen. Han tryckte på alla knappar, men utan resultat; Karl Ludvig ropade, men nej, ingen hörde denna gång hans kraftiga stämma.
Bilder av dystraste slag började nu att glida fram i hans upphetsade inbillning, och ett ögonblick såg han sig själv ligga blek och ihjälhungrad, svulten till döds, klädd i sin prydliga, svarta supédräkt.