Kvartetten som sprängdes/Kapitel 04

←  Kap 3

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 4. Fyra musketörer i livsfara

Kap 5  →

4
Fyra musketörer i livsfara

Fyra svarta pojksilhuetter strävade fram på ett glittrande isfält. Den avlånga, ganska vida sjön syntes ännu ordentligt bunden, fastän mars gått in.

Intill stranden vimlade det av svarta, ilande figurer, som njöto av det sista skridskolovet, men de fyra hade löst sig från den större skaran vid hamnen, där flera fastfrusna ångare lågo. De önskade vara ensamma, emedan de voro ute på en expedition — av vad slag kunde ännu ingen av dem riktigt säga. De yttrade ingenting till varandra, utan stirrade mest på isen; en viss osäkerhet vid skridskoåkningen, framkallad av de i fältet då och då förekommande knottrigheterna tvungo dem till detta. Solen sken så starkt, att pojkarna ibland sågo röda och gröna stjärnor segna ned för ögonen, då de blickade upp kring insjöns svartkantade stränder. Framför dem syntes på avstånd den lilla ön Belle Isle, där Aramis och Portos kämpat en förtvivlad kamp mot konungens trupper och där de haft sitt dystra samtal med vännen d'Artagnan. Bakom dem låg Paris med sin oroliga politiska luft, sitt sabelskrammel i Louvrens trappor, sina av kardinalen utlagda snaror, sin hämnd, sin lust, sina dryckeslag och dueller. Staden med sina tornspiror och fabriksskorstenar, med Gasklockan och Läroverket, liknade på detta avstånd en större rishög.

Allt i denna stad kunde de fyra gossarna förvandla och omkläda i sin fantasi, även Gasklockan, som kunde vara en bastion, till och med det stora Vilohemmet för åldringar, ty det kunde erinra om Louvren. Men skolhuset kunde aldrig insvepas i romantikens dimmigt röda slöjor; det kunde icke förgyllas, ty det var verkligheten själv — deras verklighet. Voro de ännu musketörer i den lilla park, som drömde i den stora byggnadens närhet, och kunde de ännu där låta osynliga värjor blixtra och ropet ”förräderi” ljuda, så bröts förtrollningen genast, när den djupa rännsten, som drog en gräns mellan drömmen och verkligheten, var passerad, och de stodo på den vida gården. Här var lektor Frisk och Kalle Viding, därute var det d'Artagnan och Mordaunt.

Edmund Åvik hade av kamraterna kallats för d'Artagnan, emedan han, fastän liten till växten och tämligen späd, ofta visat snabbhet och rådighet, då det gällt allvarliga ögonblick i leken. Fjortonåringen såg ivrig och befallande ut med sina mörka, livliga ögon och sitt mörklockiga hår. Vidare hade den tunnaste och längsta av pojkarna kallats för Atos, dels emedan han var beskedlig, vilket tolkades som ädelhet, dels emedan han bar ett mera klingande namn än de andra. Den långe, fräknige pojken, med det smala, stilla ansiktet och sin brunröda kalufs, hade antagit benämningen med en loj min, men var annars levande intresserad. Att den tjocke pojken med de klumpiga benen och de vattblå ögonen, starkast av dem alla, nämndes Portos, var naturligt nog. Den fjärde i samlingen hade vägrat att antaga Aramis' namn, medan Aramis ansågs mindre ädel på grund av hans ständiga sviktande mellan abbéns och krigarens kall samt hans ogenomtränglighet och påtagliga hyckleri. Denne pojke var finurlig till sin läggning, en egenskap, som kommit till synes vid frimärkshandeln i skolan, och representerade vid sina unga år en firma, som sålde tuggummi, små kråsnålar, i vilka vatten kunde pressas upp genom en gummiboll, gömd i byxfickan, samt speglar, som kunde förvränga anletsdragen, som när man tittar i en sked.

— Jag ville gärna se Kalle Viding död, bröt Aramis eller agenten i sprutande kråsnålar tystnaden. Jag skulle inte alls sörja, om jag finge se honom död.

— Varför då, Aramis, frågade Edmund Åvik.

— Kalla mig inte för Aramis, bönföll den unge agenten i trolska fickspeglar. Ni vet, att jag inte vill heta det. Det är väl bättre, att Karl Gustav (det var Atos) finge heta Aramis. Hans pappa är ju katolik.

— Ah, inföll Atos lojt. Vad tjänar det till att ändra nu. Alltid vill du ändra.

Agenten i tuggummi rörde i den ömtåliga frågan och vädjade:

— Jag bad ju att få heta kapten Treville hellre än att heta Aramis.

— Det går inte ihop, det går inte ihop, åjade sig den tjocke Portos.

— Nej, avgjorde d'Artagnan, det går inte ihop. Hur tusingen skulle kaptenen kunna vara med musketörerna på alla deras expeditioner? Men jag frågade dig ju, varför du ville se Kalle Viding död!

— Jo, därför att han sätter sig på axlarna på mej. Så fort vi kommer ut på rasten, hugger han tag i mej och säger: ”Kom hit, lilla åsna, så ska du få motion.” Sedan får jag bära honom runtomkring skolgården ända tills rasten är slut. Nu har jag snart burit den snuten varenda rast under en hel termin. Jag känner mig nästan som en riktig åsna.

— Varför kastar du inte av honom då, frågade d'Artagnan.

— Jag har försökt, klagade Aramis. Jag har försökt, men det är alldeles omöjligt. ”Hopp”, säger han, ”hopp, hopp!” Ibland tvingar han mej att galoppera på planen med honom framför kristendomsläraren. Men kristendomsläraren tror, att vi leker, så där får jag ingen hjälp.

— Anmäl honom då, föreslog Atos med sin veka röst.

— Anmäla, utropade den kloke agenten i sprutande kråsnålar. Jo, då skulle det väl bli riktigt snyggt, då. Då klådde han väl mej också.

— Jag skulle slå honom på käften, sade den klumpige Portos. Eller också dö.

— Jag också, försäkrade d'Artagnan.

En stunds tystnad uppstod, medan den svarta pojkraden drog i väg över isen, som runt omkring dem tindrade, blinkade och bländade. Den demoniske Kalle Viding tycktes alltjämt sysselsätta Aramis' tankar.

— Det värsta är ju, att jag gör mina affärer på rasterna. Och så är det en sak till. Kalle Viding köper utav mej ibland.

— Äran först, sade d'Artagnan.

— Ja, äran först, ekade det från Atos.

— Det kan nog ni säga, sade Aramis, men när man gör affärer, då får man allt tänka på lite utå varje. I alla fall är det en plåga med Kalle Viding, och om jag bara hade en äldre bror, så skulle jag be honom klå Kalle. Som Hadar Tystberg till exempel! Han blev orättvist behandlad av våran nye extralärare en gång, men Hadars bror hämnades honom. Han är slaktare och har pengsné. Han tog extralärarn i kragen och gav honom en vinge utanför hotellet en kväll. ”Där har du för bror min”, sa slaktarn. Broderskärleken är bra vacker, suckade den hämndlystne, men alltför försiktige Aramis.

— Men på extralärarn har du då väl ingenting att klaga, fastän du bar dej så konstigt åt häromdagen, sade Portos, som ägde samvetsfrid och jämna betyg.

— Jag bar mej väl inte konstigt åt. Så tycker ni bara, protesterade Aramis. Hur ska en människa bära sig åt, när en fråga dyker ner, utan att en annan vet vad det hela handlar om? Det ville jag just fråga.

— Ja, men ordet, som du skrev — du var väl bra dum då, sade den ädle Atos.

Aramis syntes förolämpad, och svarade tämligen hett och brådskande.

— Jag satt och gjorde upp en affär med Negern, ni vet, och det var ju mitt i historian. Då ropa lärarn till mig: ”Nå, vad blev följden av detta då?” Jag hade inte följt med, och visste inte vad han menade, men då viskade Negern något, som jag inte kunde höra. Först tänkte jag inte svara alls, men sedan tänkte jag, att det var klokast att försöka härma det där ljudet. Det var därför, som jag talade så otydligt. Det var på knepighet.

— Ja, men ordet, ordet, skrattade Portos, Atos och d'Artagnan.

— Det, som Negern viska, lät precis som ”vaddingdom”, fast jag aldrig nånsin i hela mitt liv har hört eller sett ett sådant ord, men jag beslöt mej för att säga det inuti mun och hoppades, att det skulle låta likt det, som Negern menade. Men då sa extralärarn ju, att jag skulle tala tydligare. Vad skulle ni ha tagit er till?

— Vi skulle ha tegat, lät det nästan samtidigt från de tre musketörerna.

— Det kunde jag inte, när jag en gång hade sagt ordet, för då hade jag ju måst förklara mej, och då hade Negern åkt fast för viskningen.

— Det är rätt, sade d'Artagnan.

— Negern måste skyddas, bekräftade Portos i ädel ton. Det var rätt.

— Nå, se där, sade Aramis med sin klagande, barnsliga röst. Se där! Det var därför jag försökte mumla det en gång till, och det var då extraläraren tvingade mej att gå fram till tavlan och skriva ordet. Jag hade aldrig tänkt på, hur det skulle ta sej ut i skrift, så jag blev riktigt förskräckt, när jag fick se det på tavlan.

— Vi trodde, att du var rubbad, sade den fåmälde Atos. Du skrev ju ”Vaddingdom”.

— Ja, se jag skrev det av skrämsel. Hade det inte ringt i detsamma, så hade jag nog bekänt alltsammans. Men då gick ju Tussilago och Kalven och alla de andra kamraterna förbi mig, medan jag skulle stå kvar, tills jag hade skrivit det rätt. Då viskade de av alla krafter: ”fattigdom, fattigdom, fattigdom”. Se, extralärarn hade ju frågat ”vad följden blev av detta då”. Han menade kriget, och följden blev fattigdom i landet, se. Å, man får vara knepig, men det hjälper inte alltid. Extralärarn rörde mej inte, han bara stirrade på mig. Han har nog slaget mej med pekpinnen över ryggen ett par gånger, men se huvudet, det vågar han aldrig röra mer.

De tre musketörerna skrattade högljutt åt den finurlige Aramis' märkvärdiga berättelse. I detsamma pekade Edmund Åvik på Belle Isle, där ännu en vit bastion, som pojkarna uppfört, lyste i snön. Han ropade med d'Artagnans smattrande stämma:

— Framåt! Men försiktigt! Mordaunt uppehåller sig här. Tigrinnan har en unge. Ve oss, om vi låta honom undkomma!

Sakta smyga sig kamraterna nu fram i en ring, och ett uttryck av mörk slughet spelar i deras späda ansikten. Agenten i vrångfickspeglar har i denna stund glömt sin ledsamma uppgift att vara Aramis och även förgätit demonen Kalle Viding. Han spelar sin roll, icke i förhoppning om erkännande från någon, som ser på, utan för spelets och inbillningsglädjens egen skull. Än avmålar sig djärvt trots i de små gestalternas hopp och spring, än smygande försiktighet, och de ha fullständigt bortglömt sina verkliga roller i livet, med memorandum om påsken och vacklande betyg, med ängsliga provlektionstimmar och orons luft i de genljudande skolsalarna.

— Äntligen! Framåt, mina herrar!

Men när Belle Isle är utnyttjat, går färden under flämtningar vidare, och snart är man inne i ett annat äventyr. Solen, som förut strålat klar och vacker över den svarta skogskammen och kommit isen att skina och blända, går i en rödgrå rök; isfältet blir ljusblått med strimmor ibland av rosenfärg, men längre bort är det mörkblått, och nu kommer skymningen fort. När pojkarna blicka sig tillbaka, se de stadskonturen som en liten stack i fjärran, men här och där tindrar mellan dimslöjor ett grönt öga. Tiden är för länge sedan kommen att vända om, och pojkarna känna sig något häpna över att timmarna så häftigt rusat fram. Himlen börjar se grumlig ut; det snurrar snart i luften av små flingor, men kölden är icke så stark. Kinderna bli våta, och det skymmer för pojkarnas ögon, när de åter söka stadsbilden. De ha alla blivit tysta, ty alla behärskas de av en känsla, som tycks vara släkt med de tidiga barnaårens spökrädsla. Detta är något nytt för dem, ty naturens vänlighet har övergivit dem, och detta dunkel är icke gott, mystiskt och lockande, det är snarare ont och olycksbådande.

— — —

d'Artagnan var den förste, som hörde en liten knall i isen. Därpå följde en kraftigare; den lät dov och hotande.

— Hjälp, skrek Portos.

— Är det farligt, frågade Atos och började tugga på naglarna, medan han höll den avtagna vanten i ena handen. Är det farligt?

— Vad säger du? ropade d'Artagnan till Portos, vad skriker du för? Du står ju där på isen som du är.

Det hela gick så hastigt, att samtalet musketörerna emellan avstannade. Alla upptäckte nu, att en bred svart kanal skilt dem från den stora isen, som hade förbindelse med land. Den var svart som en grav och lång som en midgårdsorm. De vände staden ryggen med en förskräckelsens spänstighet, och de stirrade ut i mörkret.

— Kan det vara möjligt, sade Edmund, att sjön är öppen därute? Nej, inte hoppa, din fåne, ropade han till agenten i sprutande kråsnålar, då denne tycktes göra försök att komma över den svarta graven, som sakta och hotfullt vidgas.

Ett nytt brakande, något uthålligare än det första, genljöd i detsamma. Ingen hade ännu sett verkningarna av detta andra skott i isen, men inom kort skulle de upptäcka det. Ett stort stycke av det isflak, de förvirrade pojkarna uppehöllo sig på, lämnade dem i ett fint och långsamt glidande.

— Vi går under, kved Portos och började bittert gråta. Vi har gått för långt ut.

d'Artagnan yttrade efter något begrundande:

— Kom ihåg, vad jag säger er: hoppa inte, förrän jag säger till. Stå kvar, men håll er något ifrån varandra.

Edmund tänkte nu på tåget över Bält, och gossarna lystrade till hans ord utan att veta varför. De lödo helt mekaniskt, medan mörkret tilltog och de kände sig föras ut mot en svart bakgrund på sin vita flotte. Portos snyftade, Atos sade ingenting, medan han bet i sina fingrar.

Tystnaden bröts ännu ett par gånger av svaga knallar i isen, än ljudande tätt inpå dem, än fjärran ifrån dem.

— — —

Vart tog tiden vägen? Vad var det? Timmarna flögo ifrån dem som svarta eller blixtrande strimmor. De stirrade på en mulnande natt; varsnade de någon gång bland gråa skyar en stjärna, uppfattade de den icke som en stjärna, utan som förfäran. Då och då malde i deras huvuden stycken av pratet från dagens lekar, och Portos hörde, hur en röst spelade om och om igen: ”Portos slet hela nävar av sitt hår. Portos slet hela nävar av sitt hår.”

Deras bräckliga flotte klöv sig ännu en gång, och det började blåsa, medan snökornen häftigare virvlade i mörkret.

Nu kommenderade Edmund:

— Hoppa till det större! Hoppa, en åt gången!

Tre av musketörerna gjorde så, men d'Artagnan flöt sakta ut, stående på det lilla isflaket, i det han ropade:

— Håll er bara stilla!

Nu stodo de tre musketörerna stumma och spejade förskräckta ut i mörkret. Den lilla raka gestalten på det mindre isstycket sågo de icke längre. Det sista, de hörde i den svartnande kvällen, var en klar barnröst långt borta, som ropade till dem ett varnande rop, på vilket ingen av de tre kamraterna mäktade svara.

Portos, Atos och Aramis voro förlamade, dels av förskräckelse och dels av kölden, som gjorde sig mera påmint under stillaståendet. De dröjde, precis som Edmund sagt, på något avstånd från varandra, ända tills Aramis plötsligt skrek med förtvivlans kraft:

— Hallå, hallå!

Och de voro nästan blinda och döva, när de överfördes från en liten eka till en släde, och från denna till en ny tillvaro med fullt av röster och små irrande lyktor på en kal strand med snö och ris.

— En fattas, ropade en dundrande karlröst, och mannen grep en och en av pojkarna, och lyfte dem upp på ett långt fordon.

— Vem fattas? Var är han? hördes ett sorl av stämmor.

Atos, den siste av musketörerna, som hivades upp av den store mannen, svarade tonlöst:

— Edmund Åvik. Han är ensam…

Flera röster på en gång kastade ut frågor till Atos, som var vit i ansiktet.

— Vartåt? Vad sa han? Vad sa han till er, när han försvann?

Atos svarade:

— Stå stilla, sa han. Var lugna, mina herrar!