Kvartetten som sprängdes/Kapitel 05

←  Kap 4

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 5. Fattig på mynt, piastrar och riksdaleros, men rik på kärlek

Kap 6  →

5
Fattig på mynt, piastrar och riksdaleros, men rik på kärlek

— Jag ville gärna, att min son skulle bli jurist, hade handlanden Borg yttrat till en lärare, när Thure efter många vedervärdigheter äntligen tagit studenten. Vad kan man nu till exempel tänka sig för framtid för honom, om han blir jurist?

— Å, han kan ju bli praktiserande advokat, han kan gå kanslivägen, han kan till exempel bli rådman och domare, ja, han kan till och med bli justitieråd. Men först måste han ju till Uppsala eller Lund och studera en tid, svarade läroverksläraren med en mängd satyrblinkningar i ena ögat.

— Hum, justitieråd, det blir väl Thure aldrig, svarade gubben Borg, jag tror han saknar tillräcklig energi för sådant, fastän huvud har han kanske till det.

— De flesta bli ju inte heller justitieråd, svarade läroverksläraren i ett tröstande tonfall, precis som om han skulle ha sagt, att alla välja ju inte den breda vägen i livet. Det fordras verkligen också ganska starkt huvud för att studera, fortsatte den erfarne pedagogen, kommaterande sitt dunkla tal med nya mystiska blinkningar — en akademisk medborgare skulle bakom hans sakliga upplysningar ha skymtat ett tåg av vinlövskransade backanter, men den hederlige herr Borg kände icke till denna skönhetsvärld — ja, det fordras egentligen en jättefysik till det. Åtminstone var det så på min tid. Men det blir nog så bra, så bra! Skicka bara unga herrn till Uppsala, håll ett litet rävöga på honom, och sedan blir det nog så bra, så bra!

Thure Borg skickades av sin fader, Gustaf Borg, som var en tät lanthandlare, till Uppsala, och i dess höga luft, kryddad med minnen från förflutna tider, fylld med ekon av många generationers hurrarop, sång och krossade punschglas, slog Thures lantliga knopp ut och blev en blomma. Ynglingen var musikalisk, var hög och smal, hade en vacker långskalle, på vilken det blonda håret låg blankt och fint smetat, en lagom stor, böjd näsa och en välformad mun, vilken när han öppnade den till ett leende — och det gjorde kandidaten mest — blottade två rader starka och vita tänder. Flickorna sade, att han såg ut som en solstråle, och någon sanning låg det väl också i denna djärva liknelse. Thure började sina studier och lärde sig på kort tid känna studielivets gladare och friskare sidor. Det var som när en kalv dansar på en nyutslagen äng: inga tankar på framtiden eller slaktarn! Han sjöng så att det ekade i gränderna, kom någon gång i konflikt med polisen, men ägde en förmåga att muntra ordningens väktare mitt i sin iråkade olycka. Han log sitt lättsinniga leende och sade, i det han klappade polisen på axeln:

— Släpp mej bara, goa konstapeln, han får njuta av sin godhet, när jag blir en mäktig man en gång.

Att Thure skulle bli en mäktig man var nu ingen, som trodde, icke ens gubben Borg, fastän denne dock i sin stora lanthandel drömde äregiriga drömmar, medan paket inlastades i skjutsarna och tupparna golo i byn. I varje fall väntade gubben, att han en dag skulle få höra ljud bakom dörren i sin tambur, tillkännagivande, att häradshövding Thure Borg torkade av sig om fötterna för att inträda i faderstjället, presenterande sig i sin nya värdighet.

Möjligen hade fadern fått denna önskan upptylld, om icke Thure haft två med de juridiska studierna jämnlöpande intressen, som allt för mycket stulo arbetstimmar från honom. Det ena av dessa intressen var musik, och det andra var flickor. Thure hade nämligen under skoltiden fått taga fiollektioner, och han syntes äga goda anlag för detta instrument, som medföljde till Uppsala och där kom till användning i vissa musikaliska kretsar. Nu fanns en gammal vithårig grevinna i Uppsala, som satte särdeles stort värde på Thures musikaliska prestationer och hans friska och behagliga personlighet. När hon en gång hörde kandidaten spela, yttrade den gamla, förnäma damen, att det verkligen var synd, att en sådan begåvning skulle gå förlorad. Thure invände, att han måste ägna sig åt studierna och att han följaktligen därför icke hade så mycken tid över för musiken. ”Ja”, sade grevinnan, ”Gud förbjude, att jag skulle vilja ådraga mig något ansvar för kandidatens framtid, men jag tycker ändå det är skada med fiolen. Ja, det tycker jag.”

När Thure lyssnat litet på grevinnans uttalande, skrev han hem till sin fader och berättade om den gamla damen och fiolen. Gubben blev så glad, att han gav två skurborstar på köpet vid en liten affär, där på sin höjd en chokladkaka eller en brynsten bort ifrågakomma, men svarade sonen, att han skulle fortsätta sina studier men samtidigt försöka förkovra sig i musiken.

— Arbeta, uppmanade herr Borg sin son. Och när du kommer i frestelse, så tänk på mammas minne.

— Jag arbetar och gnor. Vill pappa vara snäll och skicka mig, o. s. v., svarade Thure, som tydligen för tillfället uppgivit musikintresset.

Hur det emellertid skulle gå med studierna i juridik för en ung man, som mera fäste sig vid om Justitia hade välformade ben, än om hon höll vågskålen ordentligt i handen, var ju ej svårt att tänka sig. Thure slarvade ännu en tid i Uppsala, men som han fick Stockholm i tankarna, skrev han ännu en gång till fadern om den gamla grevinnan och fiolen. Efter en del klagande ord, protester och gny från den gamle, kloke lanthandlaren blev emellertid slutet på underhandlingarna detta, att den bortskämde Thure fick spela fiol i Stockholm för en av den gamla grevinnan utpekad skicklig lärare. Lanthandlaren Borg fick av den gamla damen mottaga ett korrespondenskort, fullskrivet med ord, liknande pärlor eller små girlander, vari hon uttryckte sin glädje över detta steg, som nog skulle bliva till välsignelse.

Men hur det skulle gå med studierna i fiol för en ung man, som säkerligen varit mera fägnad, om fru Musica i kroppslig måtto kunnat taga honom om halsen och vila vid hans bröst, är även ganska lätt att tänka sig. Thure tog dock en del lektioner och förkovrade sig följaktligen i violinspelet, men var gång han såg på fiolsnäckan, kring vilken de genomskinliga, gula strängändarna rullade sig, tyckte han antagligen, att snäckan liknade huvudet på en flicka och strängvirvlarna lockarna däromkring. Liksom först kvinnan och musiken tillsammans berövat landet ett justitieråd — och ett av de gladaste måhända — så berövade nu kvinnan ensam landet en violinvirtuos.

Gubben Borg blev orolig och därefter vred. Han fördömde sin egen dumhet och tänkte med bitterhet på den gamla grevinnan, i synnerhet som han för ögonblicket kom att erinra sig det förbannade herremansväldet under forna dagar — herr Borg läste stundom Sveriges Rikes historia, från äldsta tider till våra dagar, Prästlistens historia och Den kunskapsrike skolmästaren — varefter han reste upp till Stockholm och träffade sonen i dennes rum på Mästersamuelsgatan just som han förberedde en sorts kärleksduett tillsammans med en flicka med näbbig uppsyn. Flickan satt på ett bord i solsticket, dinglande med benen, medan Thure tillredde en förmiddagsmåltid, bestående av portvin och gräddbakelser.

Thures fjärilstid var slut. Handlanden Borg, som visserligen var en mycket hygglig man, ägde dock humör; han förargades och beslöt sätta sonen in i sin ganska betydande affär, egentligen en gammal älsklingstanke, som dock på sin tid blåstes bort av drömmarna om Häradshövdingen. Resan till landsorten blev icke glad, men den slutade i frid, och gubben Borg kom överens med sin son, att denne tillsvidare skulle försöka få en plats i den i grannskapet till faderns affär liggande staden, där Thure ju också kunde ha någon glädje av vad han fått lära i juridik och musik. På detta sätt kom Thure Borg till en plats, där han på en affärsbyrå kunde begagna sig av titeln notarie och i sällskapslivet med en viss ära uppbära smeknamnet Första fiolen.

I Första fiolens stora rum, från vilket han hade utsikt över en grupp frostiga träd, bortom vars grenar syntes elektricitetsverket och en hyreskasern, sprakade en eld i kaminen Mulle. Kaminen var full av glöd och förtärde den ena skyffeln kol efter den andra, en Moloch, i vars gap ständigt nya offer måste ösas in, en omättlig gud, som belåtet dånade, medan han intog sina måltider i marsvintersskymningen. Notarien Thure tog fram tvenne glas ur ett litet skåp samt satte en vinbutelj framför glasen. Vin var det enda, han hade till hands i detta ögonblick, då han väntade vännen Cello. En vinflaska hade han för övrigt nästan alltid att tillgå, ty det var sådana röda droppar, han företrädesvis använde vid sina mottagningar de kvällar, då lätta fötter gingo på hans stora, med falska rosor beströdda matta, då luften värmdes av ömma och lögnaktiga ord och då Första fiolen försökte att uppäta sina offer, medan kaminen Mulle begärligt förtärde sina kol.

Ovanför en ottoman hängde en tavla, försedd med guldram, och detta välgjorda oljetryck föreställde en kvinna, utsträckt på ett dunbolster. Kvinnan blickade mot betraktaren med mörka, trånande ögon, och hon bar endast en obetydlig florsklut kring sin svällande kropp. På andra sidan väggen hängde en annan tavla, en litografi, vilken i sin mahognyram framställde ytterligare en dam, denna stående framför spegeln. Kvinnan, som hade ett stort hår, i vilket hennes händer arbetade, vände ett par lurande, glada ögon mot åskådaren, och hon tyngdes, lika litet som den förstnämnda damen, av några överflödiga plagg. Nedanför denna bild fanns en större medaljong, på vilken man såg en företagsam ung man utan byxor bära en spritt naken fröken över en liten broplanka; strida vågor forsade därunder, men konstnären hade mindre tänkt på vågorna än på damen, vars gestalt var utformad med största precision och noggrannaste iakttagande av förtydligande streck och prickar. Detta var huvudnumren av Första fiolens konstsamling, som dessutom upptog ett flertal större och mindre tavlor, skisser och utkast, alla företeende bilder av unga kvinnor utan en tråd på kroppen. En damskräddare skulle med lystnad ha överblickat denna stora nakna skara, och gjort sig en nätt summa, om han lyckats erhålla beställningar på klänningar till dem alla.

— Godafton, Första fiol, hördes Cellos glada hälsning i tamburdörren, som vännen lämnat oreglad. Jag kommer med ljusa budskap! Jag kan tala om för dig, att vårt lån är ordnat i Ryslunda sparbank och att pengarna placeras i morgon.

Cello tog av rocken ute i tamburen, varefter han inträdde. Hans runda, mörka ögon lyste, hans svartstripiga hår, benat mitt i pannan, sken fint och blankt, och kinderna liknade vinteräpplen.

— Jaså, aktierna, erinrade sig Första fiolen, som för ögonblicket glömt bort den ekonomiska sammanslutningen Gyllene triangeln.

— Nå, Cello, tror du, att vi kan hala in några fattiga piaster på det där, så man kan få någon nytta av det?

Den unge mannen, som älskade glädjen, förvägrade penningen rätten att nämnas vid sitt vanliga svenska namn; han kallade därför denna lättflydda bytesvara för mynt, guld eller piaster, men även för luidårer och riksdaleros, varigenom allt skrämmande allvar borttvättades från sedeln och kronorna. Om Första fiolen hade en växel i banken, benämnde han den antingen för vexélen eller papiret, liksom han begagnade särskilda uttryck för det dystra ordet konkurs. Att göra konkurs kallades nämligen på Första fiolens affärsspråk för att kånka (jag kånkar, du kånkar, han kånkar), men även någon gång, mera diskret och städat, att göra kåkå (jag gör kåkå, du gör kåkå, han gör kåkå o.s. v.). Detta bekymmerslösa sätt att omdöpa allvarsamma ord eller ledsamma termer var mycket karakteristiskt för Första fiolen och hans ljusa livssyn. Han var ännu vid tjugusju år en sorgfri människa, som icke hade börjat tänka. I själva verket befann han sig andligen alltjämt i ungdomens stad, fastän hans stoft betitlades notarie och hade placerats i ett industrisamhälle.

Vid notariens fråga sträckte Cello upp sin ena hand i luften som om han på fordomtima sed avlagt en ed, trängde sig tätt inpå vännen, stirrade honom eldigt in i ögonen och försäkrade, att det bara var en tidsfråga, innan de hade inhöstat vackra och runda summor. Men den hete spekulanten blev något avkyld, när Första fiolen endast svarade:

— Jag ska köpa mig en ny kostym. Man måste vara presentabel. Flickorna tycker om nypressade kläder och gott hårvatten.

Han grinade med hela ansiktet.

— Du tänker då uteslutande på dina fruntimmershistorier, sade Cello något irriterad över att icke vännen fattade Gyllene triangelns uppgift med tillbörligt allvar.

— Du vet väl vilket kolossalt inflytande jag utövar på kvinnan, fortsatte Första fiolen i det han blickade upp, något skygg för sitt eget skryt.

— Casanova, lilla Landsortscasanova, smågnolade Cello.

— Ja, de känner i luften, när jag har kiken på dem, försäkrade Första fiolen.

— Jag jagar också en kvinna med flygande lockar, bekände Cello, med en lika patetisk som poetisk hänvisning på lyckan, sådan den för honom tagit gestalt i Västerviks Sågblad och Solidarfett.

— Asch, utropade Första fiolen. Du jagar efter symboler, men jag jagar efter kärlek, jag. Hej! Var hälsad!

— För resten, fortsatte Cello, så tror jag att du skrävlar en del.

— Gör jag? svarade Första fiolen. Och det kan du slunga rakt i syna på en oskyldig yngling! Tror du skrävel behövs? Ibland förefaller det, som om det bara fanns en karl i hela stan. Jag hinner inte med allting, skall jag säga dig. Det är livet det! Alla fästningar falla! Jo jo men, gubbe lilla, jag har ett alldeles vådligt inflytande över dem. Som nu till exempel den här lilla i elektriska affären på Bergsgatan — jag kallar henne för Electrical girl. Mycket nätt och stilig, litet styv att börja med, men jag är säker… Ja, grina du. Nå, vidare.

— Ja, men kärleken, jag menar…, avbröt Cello.

— Förstår, goda Cello, hur du menar! Du menar, att man skall gifta sig med den man tycker om, men det är alldeles omöjligt för mig, eftersom jag inte kan gifta mig med alla kvinnor. Känner du kvinnan? Det är en märkvärdig sammansättning, må du tro. O, vilken djävulsk förmåga ha de inte att locka oss män! Vilken infernalisk list dessa pyren utveckla, dessa små nätta pyren! O, ja! Men för mig är det endast att gå raka vägen fram och plocka, där frukter är att plocka! En kvinnas arm, med sin mjuka och härligt bedårande rundning, en kvinnomun — och dessa ögon! Tja, gosse lilla!

— Men det var väl fan, utbrast Cello, om det inte, med all reverens för Casanova, är litet skillnad på kärlek och kärlek också. Ja, stor skillnad. En människa består av själ och kropp, intelligensliv och stoft…

— Tå tå tå tå, en kvinna består av intelligensliv och kropp, det är sant. Men kysser hon med intelligenslivet? Va? Tar hon mej om halsen med själen? Ti ti ti! Jag vet nog hur det går till. Kvinnan är en berusande, en bedårande varelse.

— Det är nu en gång så, fortsatte Cello envist, tydligen besluten att hålla en social predikan. Den högre utvecklingen — samhällslivet —

Han blev emellertid genast avbruten av sin vän, som med en mystisk min under hans näsa stack en parfymerad liten damnäsduk.

— Lukta, Cello! Ljuva lilla syrendoft! Den är hennes. Vänta lite, fortsatte han i brådskande ton, vänta, så ska du få lukta på en annan med violer —

— Samhällslivet, tutade Cello i Första fiolens öra och högg tag i hans rockslag; men som han själv tycktes finna diskussionen gagnlös avbröt han den påbörjade satsen och sade: ”Jag tror i alla fall inte att du har varit riktigt förälskad.”

Då antog notarien Borg en majestätisk hållning och en högtidlig min, vilken strax sprack, som när en spegel brister; han grinade plötsligt med sina vita tänder och orden flödade från hans mun:

— Jaså, inte det! Fråga lilla Tuttan på hotell Svanlund, som tappar brickan, bara jag kommer in i kaféet — nåja, vi kan gå högre upp på rangskalan också, om det kniper. Jag är kär i alla sorters unga kvinnor, de som gå med brickorna och de som sitta på kontoret och de finare, som bo i de trygga familjerna, och som se ut som om de trodde på Storken allihop. Hahaha!

Men du vill gifta mig, Cello! ”Vill du hava denna”, va! Kukeliku! Och sedan barnskrik. Är jag född, så vill jag leva och må väl på bästa vis liksom Adam med sin Eva, uti Paradis! Någon skall väl roa damerna också. Vi har nog med stränga familjefäder. Hej på dej, gamla stofil!

— — —

Vid dessa ord tycktes den litograferade damen, som inom ramen av mahogny arbetade i sitt stora hår, vilja vända sig om. Det var som om linjerna, prickarna och strecken sökt röra på sig och som om de lurande, glada ögonen vände på sig och klippte. Men fröken i oljetryck, som vilade på det svällande dunbolstret, tycktes darra i sin luftiga och svävande bädd, och det gick en sprittning genom hennes runda armar, som om hon, trotsande den döda materien, velat locka denne lysande furste bland kvinnotjusare att krypa upp på soffan, stiga in genom ramen och lägga sitt pomaderade huvud till ro vid hennes vita barm.