Kvartetten som sprängdes/Kapitel 43
| ← Kap 42 |
|
Kap 44 → |
43
Gratulationer
Herr Fogel i Morgonposten var en på sitt sätt märkvärdig man, som av icke invigda rent utav kunnat betraktas såsom ett mirakel, ty han tycktes äga förmåga att häva naturlagarna och klyva sin person i en hel mängd delar för att sedan rättvist skifta uppdragen dem emellan och sända ut dem i olika riktningar till mötesreferat, eldsvådor, olyckshändelser och föredrag. Bror Fogel syntes nämligen överallt på en gång, och den, som på förmiddagen klockan elva observerade honom i kretsen av en kvinnlig välgörenhetskommitté, där alla pratade i munnen på varandra, fick icke bli förvånad, om han ögonblicket därpå hörde talas om, att Fogel just nu satt nedlutad vid ett referentbord på rådhusrättens sessionssal för att draga det väsentliga ur ett skandalöst konkursmål. Samtidigt kunde en annan del av Fogel, den nämligen, som hade i uppdrag att livnära honom, intaga en kopp choklad såsom mellanmål på konditoriet, medan en fjärde Fogel deltog i andels- slakteriföreningens sammanträde, och en femte satt och såg pirögd och uppmärksam ut på estetiska föreningens årsmöte.
Herr Fogel, som var en man på omkring fyrtio år, liten, livlig, alldeles barskallig och med ett kort, ljust helskägg samt vänliga blåa ögon, hade ett mycket gott anseende hos kollegerna, vilka icke endast respekterade den ockulta sidan av Fogels personlighet, utan därtill höllo av honom för hans alldeles orimliga tjänstaktighet och kollegialitet, vilken dock understundom kunde förorsaka vissa obehag. Bland annat brukade Fogel söka att stifta frid, när personlig fejd någon gång rådde i kollegernas krets, och då viftade han med armarna och snurrade med ögonen, medan milda ord flödade från hans läppar. Emellertid valde han icke alltid rätta tidpunkten för dylika försoningsaktioner utan kunde komma i ett ögonblick, då två tuppar, vars blod ännu var i kokande, omöjligen kunde tänka på att sluta fred. Vid sådana tillfällen inhöstade bror Fogel i belöning för sitt fördragsamhetsnit de vassaste pilar från de båda ursinniga parterna:
— Det räcker väl inte med att vara god här på jorden. O, käre Fogel, vad du är god!
Ordet god kunde bland dessa krigare och tvivlare understundom uttalas på ett speciellt sätt, som luktade något av svavel.
— Du skall inte vara på jorden, käre Fogel. Du är en ängel. Men du trasslar alldeles in oss med dina vingar. Vi önskar, käre Fogel, att fan måtte ta dej, hette det ibland.
Men Fogel log milt, vevade med armarna, oförtrutet fortsättande sitt ledsamma arbete, skrikande på sammanhållning och kollegialitet, medan kamraterna uppmärksamt betraktade vidundret med blickar, i vilka ironi, verklig högaktning och humor blandades i en stråle.
En eftermiddag hade den kollegiale och varmhjärtade bror Fogel kluvit sin person i fyra delar, var och en försedd med ljust helskägg, skallig hjässa samt blåa ögon, och en av dessa delar hade han sänt till kvinnokongressen i läroverkets aula, en annan till Hantverksinstitutet, där han lyssnade till ett föredrag om garveriindustrien i forna dagar, en tredje till fröken Lundin-Blewes dansafton samt den fjärde till Hotell Svanlunds kafé, där denna sista del av Fogel hade i uppdrag att intaga en kopp kaffe å egna och de andra upptagna delarnas vägnar. När kaffet omsider blivit framsatt till herr Fogel, gjorde den rödhårige hovmästare Edelberg ett litet salongsakrobatstycke med sina rörliga händer, varefter han diskret frågade:
— Sett revyn, redaktör Fogel? Inte så?
Bror Fogel svarade, att han verkligen hade sett den, och uttalade som sin åsikt, att den blivit bättre efter ändringarna.
— Herr Edelberg är ju skapare av det lokala inslaget?
— Pja, hjälper till med ett och annat bon mot, en och annan liten idé. Ligger mera för scenen själv än för det litterära författarskapet. En kollega hm… Herr Erlandsson. Hm. Mycket talangfull.
Med en solidarisk blixt i ögat, som nästan bländade den rödhårige hovmästaren, utropade den varmhjärtade och omtänksamme bror Fogel:
— Vasa? Hörde jag rätt? Det är ju en full-kom-lig skandal, att det inte blivit omtalat. Sätter sitt ljus under ena skäppo förstås…
En morgon vaknade Cello ganska tidigt och i ett ovanligt ljust lynne, alstrat av beräkningar över den snart avslutade revysejourens författarvinst, som inom kort skulle ligga i hans händer. Dessutom gratulerade han sig till att ha lyckats bibehålla sin anonymitet, ty lokaliseringen av revyn var just ingenting, över vilken Junker Morgonröd kunde känna sig tillfredsställd, varför också Cello alltid med ett grymt leende i sitt kyrkängelsansikte brukat säga för sig själv:
— Lagern åt hovmästarn, men guldet åt mig.
När han nu som bäst låg i sängen, hörde han, hur morgontidningen stoppades ned i hans brevlåda, och han tog ett skutt ur bädden, hämtade tidningen och började ögna igenom den med den snabbhet, som är journalisters sed och vana. Efter en liten stund upptäckte Cello, att det stod något alldeles särskilt i tidningen, något, som gjorde, att håren ett ögonblick sökte resa sig på hans huvud, medan en hetsig rodnad brände honom i ansiktet. Medan han läste den så hedrande artikel, vari en lagerkrans flätades kring herr Bengt Erlandssons panna, hade Blamageguden med sin kinematograf och hans dubbelgestalt Kontrollanten kommit in i rummet för att avlägga en ovanligt tidig morgonvisit.
— Åjåjåj, sade Cello och skiftade nu färg. Vem kan det vara, som har… Det är människoälskaren, fräste han plötsligt. Det är Fogel! Ve över sammanhållningen och kollegialiteten! Käre Fogel, du är en ängel — men må fan ta dej, käre bror Fogel!
— Gratulerar, hördes i detsamma Kontrollantens friska röst, varefter den sedvanliga bildförevisningen vidtog.
När den numera ryktbare men djupt generade Cello samma dag fick se Första fiolen tillsammans med Bratscha på gatan, trodde han till en början, att han alldeles tog fel, och eftersom han hade de båda herrarna framför sig, måste han söka upphinna dem för att kontrollera deras ansikten. Ju mera Cello närmade sig dem desto säkrare blev han på att ha sett rätt, men han blev också allt häpnare över den livlighet och det gemyt, som utvecklade sig under samtalet mellan dessa båda kvartettbröder, som förut tittat så snett på varandra. Med stigande förvåning såg han gubben Bratscha klappa Första fiolen på axeln, och den senare vände ett visserligen något blekt men ändå tämligen gemytligt ansikte mot den gamle herrn och dunkade honom i ryggen.
Cello tyckte, att det var som att leva i undrens tid, då lammen leka bland tigrarna; han beslöt att på eftermiddagen gå upp till Första fiolen och försöka loda denne om vad som hade inträffat.
Medan frågetecknen hopade sig i Cellos runda huvud, gick Första fiolen vid Bratschas sida vidare och anlände efter en stund till den gamle musikerns hem, där han återsåg alla de grinande tomtegubbarna och kärleksbläckhornet med tuppfjädern på Electrical girls skrivbord. Nu uppträdde emellertid Första fiolen där såsom medlem av familjen, varför intet skrämmande fanns i denna enkla, men hemtrevliga miljö.
— Men varför, farbror Svante, var farbror då så arg på mig förr i världen, frågade Första fiolen under det fortsatta samtalet. Jag tyckte åtminstone, att farbror var så snäv mot mig.
Gubben Bratscha kliade sig i det grå skägget, såg styvt på sin blivande svärson och sade:
— Jaså, du märkte det. Men jag var egentligen inte arg på dig eller någon av de andra, men jag var litet sjuk ibland, när vi var tillsammans. Och det berodde på en särskild sak. Jag undrar, fortsatte den kärve gamle herrn, om du nånsin haft ont för tänder?
— Tandvärk, plomberingar eller så, frågade Första fiolen med förvånad uppsyn.
— Ja, just det! Tandläkarna brukar lägga in arsenik i tänderna för att döda nerven, och då blir man nästan sjuk. Det kittlar i bakhuvudet på en och kryper i hela ansiktet. Man skulle just vilja bitas, om man bara vågar, men man kan ingenting göra åt saken, och det är därför det är så svårt. Du tycker nog, att det låter konstigt detta, men nu ska du få höra, hur jag menar.
När jag spelade i Pedersens orkester i Danmark i tiden, så hade vi där en förste violinist, som var alldeles dråplig. Det fanns ingenting, som han inte rådde med, och vi beundrade honom allesammans. En Paganinikonsert var en leksak för honom; dubbelgrepp och passagespel och flageolettoner och allt det där gick som en olja. Han var helt enkelt perfekt, och han hette för resten Diedrichsen. Det var en god anda i hela den där orkestern, och kapellmästaren var en styv karl, inte något tal om det, och han beundrade Diedrichsen lika mycket som vi andra. Men nu var saken den, att Diedrichsen just hade ett mycket stort fel, ja, det var ett förbannat fel, min gosse. Han spelade falskt.
Du ska nu höra riktigt på vad jag säger. Diedrichsen spelade inte falskt som vanliga människor, så att man alldeles tydligt kunde höra det, utan det var bara en liten, liten del av en ton, så där svävande. Och den där aningen av falskspelning kunde han behålla genom ett helt mästerstycke, det följde med alldeles absolut, det släppte aldrig. Kapellmästaren sa ”bravo Diedrichsen”, och sedan måste han säga ”anfäkta Diedrichsen, att han spelar en aning falskt”. Då blev Diedrichsen ledsen och bad om en förklaring; sedan stämde han sitt instrument, och det var klart som en klocka, och så satte han i igen och gjorde ett rent mästerstycke — men falskt var det, min gosse. Å, ja ja men! Det var då vi kände hur det kröp i huvudet på oss på ett så där retfullt sätt, som när man har arsenik i tänderna. Vi ville gå upp och nappa tag i fingrarna på honom, men ingenting var ju att göra åt saken, han var ju en riktig mästare på sitt sätt. Ibland ville vi klia oss på ryggen och över knäna, och ibland blev halsarna så långa på oss som på tranor, när vi satt och försökte få det rätt med rörelser på huvudet — förstår du vad jag menar? Vi hade velat skruva oss ända upp i himlen för att få det rätt, och ibland grinade vi, men bara med ena ansiktshalvan.
— Ja, men, farbror Svante, avbröt Första fiolen, som ganska road hade lyssnat till Bratschas berättelse, vilken framfördes med ett lidande uttryck i det allvarliga och gråskäggiga ansiktet. Men farbror Svante — vad har det med farbrors snävhet mot mig att göra?
Gubben Bratscha såg åter styvt på sin svärson och sade med ett visst värdigt allvar:
— Du är en ung man och är nog en hedersman. Jag tror nog, att du kommer ihåg, vad jag bett dig om förut, att du skall vara rädd om det enda jag har i världen. Håll av min flicka, för det är hon värd. Allt annat än det är ingenting för mig, och därför vill jag inte säga något, som sårar dig. Men kanhända det i alla fall kan nytta dig, att jag talar om — gubben Bratscha gjorde ett litet uppehåll — att just den där förbannade aningen, den hade du, när du spelade! Jag tror inte, att det var någon mera än jag, som märkte det, men du må tro, att det kröp utefter skjortan på mig och killade inne i huvudet, ja, ända in i tänderna på mig, när jag hörde det. Ibland ville jag yla som en hund. Nu är det sagt, och värre var det inte med den snävheten, för jag är annars en gemytlig karl, om jag får säga det själv, men jag har lidit så mycket utav Diedrichsen! Käre Thure…
Den på grund av populariteten något bleke Cello tog Karl Ludvig med sig på eftermiddagen och träffade verkligen Första fiolen hemma. De hade aldrig fått någon förklaring på fenomenet med hans faders hjälpsamhet, men de hade båda förstått, att något alldeles särskilt hade inträffat med den unge mannen. Vännerna voro diskretionen själv, men de stirrade på Första fiolen, som om de velat draga ut hans hemlighet med osynliga tänger; till slut öppnade notarien Borg sin mun, och när en del likgiltiga fraser utbytts vännerna emellan, sade han:
— Man talar inte gärna vitt och brett om såna här saker, gamla ungkarlsfilar! Men jag ska förlova mig i draget. Jag ska förlova mig med en fröken, som heter —
— Hur mår tjyvgubben Bratscha nuförtiden, frågade Cello, som icke längre kunde styra sig.
— Du ska inte tala så där sarkastiskt om dina medmänniskor, förebrådde Första fiolen högtidligt. Herr Andersson är en hedersman av första ordningen, fast du kanske aldrig har förstått dig på honom.
— Det var du själv, som kallade honom både Bratscha och tjyvgubbe, svarade Cello med någon harm. Vet du, varför han inte tyckt om dig då?
Då log Första fiolen ett mycket blekt leende, varefter han slog Cello på axeln och svarade:
— Bara lite avundsjuka hos en gammal musiker, förstår du. I alla fall kallar man inte sin svärfar för tjyvgubbe. Farbror Svante ska bli min svärfar.
Men sedan berättade Första fiolen ganska öppet och hederligt om sin historia med en flicka, som han förr kallade Electrical girl, men vilken han nu benämnde fröken Maj Andersson, och talade om, hur de hade sammanträffat, med en blivande fästmans kärleksfulla partiskhet understrykande flickans uppoffrande sinnelag och värdefulla initiativ. Karl Ludvig hörde på med handen bakom ena örat och huvudet framsträckt, lade därefter händerna över sin mage, trillade med tummarna och tittade stint på den blivande äkta mannen. Slutligen reste han sig upp och utbrast, i det han sträckte fram sin runda hand:
— Tack, käre Thure, för att du inte bar dej åt som ett svin mot tösa å övergav henne!
Men Cello, som var slagen med häpnad över att Casanova gick i äktenskapstankar, kunde endast uttala ordet:
— Gratulerar!
Första fiolen, som, medan han berättade sin historia, sett något snopen och handfallen ut, slog plötsligt om, räckte fram handen åt Cello och sade med glad och uppmuntrande stämma:
— Jag gratulerar också! Nu vet ju hela stan, att du är skaparen av Kittla mig, om ni vågar!
— Ja vesst, skrek Karl Ludvig, röd av iver. Dä va så sant, så sant! Gratulerar, gratulerar!