Kvartetten som sprängdes/Kapitel 66
| ← Kap 65 |
|
Kap 67 → |
66
En weddingtrip till södern
När herr Erlandsson och hans maka, född Åvik, stodo vid kupéfönstret dagen därpå för att företaga en resa till Dalarne, vecklade Cello upp en tidning, vilken han nyss mottagit från en tidningspojke, som samtidigt framfört en vänlig hälsning från redaktör Fogel. När Cello kastat ett par blickar i bladet, hoppade plötsligt följande ord ur hans mun:
— Lilla Fogel, du är en ängel…
— Menar du mig, älskling, sade fru Erlandsson med varm stämma.
— Må fan ta dej, fortsatte Cello i det han rodnande av vrede genomläste det festliga referatet av bröllopsakten i kyrkan, vilket bror Fogel försett med rubriken ”Ståtligt bröllop inom societeten”.
— Min Gud, utbrast den oroliga och förvånade fru Erlandsson. Va sa du?
— och så har han utav gammal vana skrivit ”En weddingtrip till södern” också — beskrivit hur tant var klädd — gamla Mussys svarta sidenkjol och kapott —
Äntligen erhöll den upprörda fru Erlandsson av sin vredgade man en förklaring. Hon sade då med ljusnande ansikte:
— Men det är väl riktigt rart gjort ändå.
— Visst är Fogel rar, sade Cello med sammanbitna tänder. Visst är han söt och rar! Käre Fogel, du är en ängel, men —
En reparation pågick i fabrikör Åviks kök, och på en smal stege intill det stora skåpet stod en ung målare med färgklickar på blusen och en vit mössa på huvudet, smackande och klafsande med en pensel högt uppe vid taket, samtidigt som han visslade de allra ljuvaste melodier. Nyss hade han på ett fintligt sätt förmält arian Om blott jag får din kärlek med I rosens doft, och ingen skulle ha kunnat utpeka gränsmärkena mellan de två tonskapelserna, i varje fall icke hushållerskan Alma och hembiträdet Hedvig, som höllo till i serveringsrummet.
— Nu vet man ju, hur det har gått med Dorothy, sade Alma till Hedvig. Det är alldeles klart de unga emellan.
— Greve Cyrus har fått sin dom. Det är sant, svarade Hedvig. Han hängde sig ju av grämelse i sitt stamträd på gården till ett av slotten — det var visst en ek, som var två tusen år gammal. Kan träd bli så gamla?
— Jag förstår mig inte på det, svarade Alma. Men aldrig har jag sett några hinder för någonting i romanerna.
— Han var en så hemsk karaktär, sade Hedvig med ett ur följetongen lånat uttryck. I alla fall! Alma tyckte, att det skulle vara slut, men man har ju inte fått vara med om mera än bröllopet. Inte vet man, hur det går för dem i framtiden. Räcker pengarna till för den gamle lorden, så att han slipper gräma sig till döds? Fitzgerald var söt och rar, men han hade ju inte så stora rikedomar, han hade ju ganska dåligt med pengar.
— Vi får kanske veta det, eftersom äntligen sista kapitlet har kommit. Det är bäst, att hon läser det med detsamma, så att vi får slut på det. Det här var en långdragen författare, minsann!
— Talar damerna om författare, hördes i detsamma målarens ljuva röst från köket. Han hade nyss sammankopplat visan Sussy, du svarta med Lilla Karlsson, söt på alla vis, och han ville nu bereda sig själv någon omväxling. Jaså, fortsatte han, damerna talar om författare. Såna känner jag till! Jag har en faster, som har varit hos en sådan, mina damer!
— Säger herr Ljungros det, ropade hushållerskan tillbaka.
— Ja, hon var anställd hos en författare, som skrev granna dikter och sådant, men han var inte så grann i mun, när han var hemma. Han kastade för resten bullar på henne.
— Vad gjorde han? ropade de två kvinnorna inne i rummet.
— Han var så infenalisk, svarade målaren, så att han gömde överblivna kaffebullar för att få dem att hårdna, och när han blev arg, kastade han dem på min faster. Ibland stack han ut huvudet genom fönstret och ropade till folk, som arbetade utanför — tillåter damerna att jag använder mig av ett starkt ord här?
— Åja, bevars, om det inte är alltför hemskt, svarade hushållerskan.
— ropade till folk, som arbetade utanför, fortsatte den chevalereske målaren: ”håll käften brackor, medan jag diktar åt er! Det är för eran skull jag lider, era — bestar!” Ja, han sa egentligen något värre än bestar, men jag vill emellertid inte uttala det i fröknarnas närvaro.
— Usch, en sån otäcking!
— Ja, och ibland stängde han in sig i sitt rum, och när han kom ut till frukosten, då grät han och sa till min faster: ”I dag har jag varit i mitt sköna land. Härliga, drömda land, med din vår, som smälter mitt hjärtas vinter!”
— Så vackert, inföllo romanläserskorna i serveringsrummet.
— Men det hindrade honom inte att säga något helt annat strax därpå, och det var saker, mina damer, så att mina fröknar skulle ha svimrat båda två.
— Ja, men det han diktade då?
— Å, sade målaren med sin smältande stämma, understrykande varje ord med smackningar från penseln, det var minsann så sött och vackert alltsammans så att folk grät åt det och inte visste sig någon råd för all beundran.
Nu började målaren att vissla Ljuvt är att drömma, sorgerna glömma, men kommen till hälften av denna melodi, kittade han den omärkligt tillsammans med Näcken han spelar i böljan blå, vilken rörande musik varade medan Hedvig började läsa:
Kapitel sextioett.
En weddingtrip till södern.
I den med gult siden överdragna lyxvagn, vilken ställts till de nygiftas förfogande, stod nu sir Fitzgerald med sin unga maka innesluten i hans armar, i det han lidelsefullt tryckte en kyss på hennes läppar.
Utanför de stora kupéfönstren visade sig ett underbart landskap, vars trädpartier än reste sig liksom hotfullt upp emot en av oranger färgad himmel, än liksom ägde ett smilande behagfullt uttryck av ljuvaste sommarlust.
”O, bort från dessa dimmor och gråa trakter”, utropade sir Fitzgerald. ”Ut till de södra landens prakt och härlighet! Detta är ändå livet. Kommer därtill, att jag får vara allena med dig, du ädla dotter av en stolt släkt, vars hand jag djärvdes att eftersöka; och vars hjärta jag erhållit. Jag svär dig i detta ögonblick, att ingen i hela världen finnes, vilken är så överlycklig såsom jag är, du dyrkade! I denna stund genljuder över hela England tidningspressen med sina av ståtliga artiklar fyllda blad om vår förmälning, där hela landets främsta societet med prinsen av Wales i spetsen var närvarande. Dock smärtar det mig förfärligt”, fortsatte han, ”att icke mina föräldrar i denna stund längre leva.”
Dorothy slog upp sina mörkblåa ögon och i det hon lade sin fina, med dyrbara smycken utrustade hand på hans arm, yttrade hon:
”Även jag sörjer djupt över att dina älskade föräldrar båda ha skrattat åt förgängelsen.”
Hushållerskan avbröt nu berättelsens gång.
— Nej, men, Hedvig, sade hon med en skymt av förargelse i sin lugna röst. Så galet hon läser på flera ställen. Inte har väl det gamla fina herrskapet skrattat åt förgängelsen. Det låter hemskt, ja, riktigt kusligt tycker jag.
— Jag läser som det står, urskuldade sig Hedvig. Men Alma har nog rätt. Det skall förstås vara, att de ha skattat åt förgängelsen. Heter det inte så?
— Naturligtvis. Bra märkvärdigt, att det är så mycket tryckfel jämt, fortsatte Alma. Förra gången på själva bröllopsfesten läste hon, att bruden riktade sina mörblåa ögon mot brudgummen i stället för mörkblåa, och en gång förut var det något ännu tokigare, men jag har glömt, vad det var. Fortsätt nu!
Alltjämt till tonerna från målarens läppar fortsatte Hedvig läsningen, varvid man fick veta, att sir Fitzgerald i lyxkupén överlämnade sex diamanter av hasselnötters storlek till sin brud såsom en liten nätt överraskning.
”Och detta för mig”, utbröt Dorothy.
”Ja, för dig och endast för dig, Dorothy”, sade sir Fitzgerald och såg med ögon, fyriga av kärlek på sin brud.
De båda älskande föllo i varandras armar. Utanför reste sig nu Vesuvius mäktiga kägla, överströmmad av aftonsolens purpurstrimmor. Sir Fitzgerald öppnade kupéfönstret, söp därpå den milda luften i häftiga drag och sade:
”Nu sänker sig natten sakta ner över en lycklig och idog jord”, utbrast han. ”Sälla ögonblick, då jag vid din sida får fara i dessa sköna länder! Hittills har jag till denna dag spelat rôlen av en fattig man, men jag gjorde det därför, att jag med mitt hjärta ville vinna dig och icke med mina rikedomar.”
”Du rik?” hördes Dorothys darrande stämma.
”Ja, rik”, sade sir Fitzgerald. ”Mina slott i England med dess underlydande utgöra nämligen endast en bråkdel av mina ägodelar, vilka äro utströdda över hela Europa.
Dorothy tryckte sitt vackra huvud intill sir Fitzgeralds bröst, i det att hon utbrast:
”Då tackar jag himlen, men allenast icke för min egen del utan även för mina föräldrars skull, vilka härigenom icke längre behöva sörja över en dotter, som kanske dock i djupet av sitt hjärta erfor en känsla utav att hon av egoistisk kärlek tvungit dem att leva under sin värdighet. Välsignad vare du, o, sköna jord, och främst av alla du, min egen älskade!”
Det föreföll nu, som om hela naturen velat instämma i denna bön, ty ett praktfullt stjärnljus utbredde sig i detsamma över hemisfären, och palmens grenar uppsträckte sig mot fönstret liksom i åkallan. I en kyss bortsmälte de båda unga, medan tåget förde dem bort till ett oberoende och sorgfritt liv. Slut.”
— Jaså, nu är det slut på valsen, sade Alma. Hur är det nu? Har vi fått reda på hur det gick för alla?
— För varenda en, svarade Hedvig.
— Men den förtrogna miss Duncan, kammartjänarinnan. Hur gick det med henne?
— Det vet väl Alma. Hon fick ju en plats som föreståndarinna på ett av sir Fitzgeralds slott. Hon ville ju inte för något i världen skiljas från sin fröken.
— Hon har rätt, Hedvig. För resten kan jag inte begripa, hur den, som skriver följetonger, kan hålla ihop det.
Målarens milda röst hördes nu utifrån köket:
— De är skapade för genialitén, mina damer!
Därefter visslade han i egen sättning melodien till Nu tackar Gud allt folk, medan diktens gyllenvingade andar lämnade fabrikör Åviks kök och skymningen sakta kom smygande utanför med stjärntändning över gårdens träd.