Låt gråten och klagan få stillna

Nu tystne de klagande ljuden

Ursprungligen en latinsk kristen hymn, Iam moesta quiesce querela från 400-talet översatt till tyska av Nicolaus Hermann i mitten av 1500-talet. Publicerad på finska 1502. Här i den version som publicerades i Göteborgspsalmboken 1650, med inledningen som behölls i 1695 års psalmbok, nr 401 som Begrafnings-Psalm.. Johan Olof Wallins bearbetning ledde till inledningen Nu tystne de klagande ljuden vilket vid Olof Hartmanns bearbetning ändrades till Låt gråten och klagan få stilla i 1986 års psalmbok. På Wikipedia finns en artikel om Låt gråten och klagan få stillna..

Versionen i Göteborgspsalmboken 1650

1.
Hörer til j Christrogne alle/
Huru j eder skolen hålla/
När j edra Döda begrafwa/
Måtteligh Sorg skolen j hafwa.

2.
Jdra Tårar skolen i stilla/
Och edart Hopp icke förspilla/
Christus som vpstodh aff Döda/
Skall them vpwäckia vtan Möda

3.
The som äre uthi een rätt Troo/
Affledna i hafwe ingen Oroo/
Thes skole wij HErren Gudh lofwa/
The äre icke döda vtan sofwa.

4.
Thet Kroppen är vtan Abda/
Kommer honom til ingen Wånda/
Han skal honom igen bekomma/
Medh större ähro och fromma.

5.
Man skal thenna Sorg låta fara/
Ty långt kan thet icke wara/
Förr än Andan full skäär och reen/
Sigh fogar til Kroppen igen.

6.
Ey kan heller annat betyda/
Thet wij begrafwningae pryda/
Än wårt Hopp så bewijsa/
The Döda ther sofwa medh Lijsa.

7.
Thet hafwer alt Fienden wållat/
At Menniskan hafwer fallet
I Synd/ och måste ty warda/
Til Jord/ genom Döden harda.

8.
Doch låte sigh ingen förfära/
Thenna Jord skal skee mera ähra/
En lekamen skal här aff blifwa/
Then Gudh wil härligheet gifwa.

9.
Lijka som wij vtan all Fahra/
Sädeskornet icke spara/
Vtan thet i Jorden vthsprijda/
Meer Frucht wij hoppes och bijda.

10.
Så wete wij och genom Gudz Ord/
At Menniskan som kommer til Jord/
Skal vthi Härligheet vpstå/
Och medh Frögd i Lijfwet ingå.

11.
Ty tagh nu Jord wid thenna Krop/
Som wij här nedläggte med Hopp/
Och låt honom i tigh hafwa Roo/
Göm wäl hwad wij tigh här betroo.

12.
Han hafwer warit Andans Huus/
Aff Gudh inblåst til Lijff och Liuus/
Meer Hafwer Gudh honom förährat/
Til Tempel sigh wijsdt och skärat.

13.
Bewara nu hwad här är inlagdt/
Snart kommer HErren som hafwer sagt:
Then på migh troor/ honom skal iagh/
Vpwäckia på then sidsta Dagh.

14.
Tå måtte tu få honom igen/
Hans Döda/både Qwinnor och Män/
Them gifwer han allom tillijke/
Ewigt Lijff vthi sitt Rijke.

Versionen i 1819 års psalmbok efter Johan Olof Wallins bearbetning

1.
Nu tystne de klagande ljuden
Och stille sig tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
Är mänskan av Gud genom döden.

2.
Vad säga de fredliga vårdar,
Vad är det som runorna lova?
"De sälla som bo i Guds gårdar,
De äro ej döda: de sova."

3.
Begärens och stormarnas ilar
Och jordiska sorgen och fröjden,
De störa ej stoftet som vilar,
Ej anden som lever i höjden.

4.
En dag skall ock känslan och modet
De domnade benen uppliva
Och värmen och spelande blodet
De stannade pulsarna driva.

5.
Och vissnade lemmar, dem griften
I mörker och tystnad förblandar,
Högt över förgängelsens skiften
Förklaras kring saliga andar.

6.
Det höstliga kornet som jordas
Ej vintriga månar föröda:
Vid vårsolens blick det fullbordas
Till sommarens gyllene gröda.

7.
Så, värmd av det eviga ljuset
Och vårdad för sällare tider,
Står kroppen förskönad ur gruset
Och mera ej dör eller lider.

8.
Men salig vi döden må prisa:
Dess kval som till jorden oss böja
Oss vägen till hemlandet visa
Och hjärtat till himmelen höja.

9.
Nu, jord, slut den ädlaste sonen,
Slut mänskan till moderligt sköte!
Dess lemmar, de dyrbara lånen,
Förvara till givarens möte!

10.
En ande som bad och som trodde
Där ägde sin älskade boning;
En brinnande vishet där bodde,
Som närdes av Kristi försoning.

11.
Omhägna med nattliga friden
Den trötte, o grav, i din gömma!
När natten en gång är förliden,
Skall Herren sin avbild ej glömma.

12.
När jordenes grundvalar bäva
Och himlabasunen har dönat,
Skall Herren sitt lån återkräva,
Förädlat och nytt och förskönat.