Liljecronas hem/Kapitel 02
| ← Blåsvädret |
|
Svartsjön → |
SPINNROCKARNA.
DEN HÖGA DALKARLSKLOCKAN, som stod i kökskammarn på Lövdala, slog sex med ett rammel, som om de tunga lodena skulle störta ända ner i underjorden, och väckte lilljänta, där hon låg och sov på tre stolar, en otrygg bädd, som i all hast hade blivit iordningställd åt henne sent på natten.
Hon rusade upp ur bädden med ett skrik och stannade inte, förrän hon stod mitt i rummet. Hon hade drömt, att hon låg i en kista, att hon skulle begravas, och att kyrkklockorna ringde över henne.
När hon kom ner på det kalla golvet, blev hon genast fullt vaken.
Det måtte väl inte finnas någon i kammarn, som hade hört, att hon skrek? Tänk, så prästgårdspigorna skulle skratta, om de kom underfund med att hon hade blivit rädd för väggklockan! Hon förstod inte varför hon hade blivit rädd, för visst var det så, att de inte hade någon klocka i Koltorp, men i Nygård fanns det slagur både i storstugan och lillkammarn, så att nog visste hon hur det lät, när en klocka slog.
Det var inte riktigt mörkt i kökskammarn. Ett par små vedpinnar brann i spisen borta i hörnet, så att hon kunde se sig omkring. Nej, det fanns ingen där mer än hon. Den smala träsoffan, där prästdottern, mamsell Maja Lisa, låg, när hon kom i natt, stod tom, och den var till och med uppbäddad.
Men om mamsell Maja Lisa var uppstigen, då var det väl på tiden, att också hon klädde på sig.
Hon fick lägga ett vedträ till på elden. Lyste det bara upp så mycket, att hon kunde få reda på strumpor och skor och de andra kläderna, skulle hon snart vara färdig.
Tänk i alla fall, så besynnerligt, att hon gick här i kökskammarn på prästgården och klädde sig! Just på detta samma Lövdala, där mor hade tjänat som barnpiga, innan hon hade gift sig med far. Skulle hon nu komma att tycka lika mycket om sig här, som mor hade gjort?
Näst lillgossen, förstås, så fanns det ingen här i världen, som mor tyckte så mycket om som prästdottern. När hon talade om henne, så var det, som om hon skulle tala om en prinsessa.
Prästdottern var så vacker, att när hon åkte eller red fram på en väg, så sprang folk från arbetet och ställde sig utmed gärdsgården för att få se henne.
Prästen hade stor makt i socknen, men han brukade säga, att folket frågade litet efter honom, jämfört med dotter hans, Han var bara en utböling, men hon var av den gamla prästsläkten, som hade funnits i församlingen i hundra år, och hon var den, som skulle ta både Lövdala och hela socknen i arv.
Det hade kunnat vara liksom retsamt ibland att höra så mycket talas om prästdottern. Det var, som om en annan inte kom med i räkningen, när det var fråga om henne. Nu skulle det bli roligt att få se henne i alla fall.
Om hon bara kunde begripa vad det var för ett durande hon hörde, medan hon klädde sig! Det kunde väl inte vara blåsvädret från i går, som satt kvar i örona? Eller kanske att det hade tagit till att storma igen? Eljest var detta, som hon hörde, inte så mycket likt blåst. Det var mera som den jämna duren från en kvarn.
Äntligen var hon klädd och fick upp köksdörrn.
Det var inte underligt, att det hade dånat. Hela köket var fullt av spinnrockar och spinnerskor; det ena spinnrockshjulet bakom det andra, det ena spinnande kvinnfolket bakom det andra. Hon kunde inte se något slut på dem.
Hon måste stanna på tröskeln, för hon höll på att bli yr. Tre spinnrockar i gång på ett och samma ställe, det var det högsta, som hon hittills hade varit med om. Men hur många var det här? Hon undrade om hon skulle kunna räkna dem.
Det var rätt mörkt i köket, så att det var inte heller så lätt att finna sig till rätta där. Det låg några kådiga knölar av en gammal enrot och brann på ett galler, som var uppsatt på en hög järnstång i spisen, och det var allt. Men utom det, att de hade dåligt lyse, så var det också svårt att se något, därför att spinnrockarna och spinnerskorna var svepta i en sky av damm, som rördes upp under arbetet.
Hur som helst, så hade hon aldrig sett en sådan syn. Som hon stod och såg på spinnrockshjul och på trampor och på tenar och på arbetande händer och fingrar, blev hon alltmer yr. För att få makt med yrseln började hon på att göra sig frågor, som hon hade hört mor säga, att man skulle göra. »Hur många härvor garn blir det spunnet här i köket bara på en enda morgon? Och hur många knippor med härvor kan de redan ha hängande på vindskontoret? Och hur många vävstolar måste de sätta i gång fram på våren för att väva upp allt garnet? Och hur många vävlängder skulle de sedan ha att lägga ut på bleket? Och hur många —»
Så ja, nu var allt yrseln över! Hon kunde våga sig ner på golvet och in mellan spinnrockarna. De var inte så orimligt många, som hon först hade tyckt, men de var inte så få heller. De stod i en lång, slingrande rad ifrån spisen och ända bort till utgångsdörrn.
Närmast intill spisen och ljusskenet satt prästfrun vid en gulbetsad spinnrock och spann fin, vit bomull. Bakom henne satt en, som hon kunde förstå var den gamla hushållerskan, som mor hade talat om, och spann ull på en rock, som var målad i rött och grönt. Bortom henne satt fem unga pigor, köksa och kammarpiga, hjälppiga, bryggerska och lagårdspiga, och spann fint lin på vanliga omålade rockar. Än längre bort satt en rotegumma, som var puckelryggig, och spann småblår på en gammal, dålig rock. Och allra längst nere vid köksdörrn i det kalla draget från förstugan och nära nog i fullt mörker satt ännu en och spann. Hon hade en spinnrock, som hade tre ekrar borta ur hjulet, snodden var full av knutar, trampan var ledlös, och hon spann grovblår, som var så knottriga och fulla av skävor, att de på andra ställen inte skulle ha brytt sig om att sätta dem på ett spinnrockshuvud. Men hon, som satt där, tycktes spinna detta lika lätt och ledigt, som de andra spann fint lin.
Vad detta var för en, kunde inte lilljänta fundera ut. Det var väl någon, som var kommen till prästgården för lärdoms skull.
»Stackars dig!» tänkte hon. »Du har det inte gott. Du står nog inte i gunst hos prästfrua.»
Fler var de inte i köket. Hon visste inte vad som hade kommit åt henne, när hon hade tyckt, att de var så oändligt många.
Allihop bara spann de och spann. Mor brukade sjunga eller berätta sagor, medan hon arbetade, men här var de moltysta allihop.
Prästfrun vinkade lilljänta bort till sig. Hon skulle ta upp kardad bomull ur en korg, som stod på golvet, och räcka henne, så att hon inte behövde böja sig ner.
Detta höll lilljänta på med aldrig så länge. Hjulena snurrade omkring henne, och tramporna gick, och tenarna sprang runt. Hon började bli yr igen, och hon fick lov att göra sig desamma nyttiga frågorna, för att yrseln skulle släppa taget.
»Hur många härvor garn kunde de hinna med att spinna här på en enda morgon? Och hur många knippor med garnhärvor kunde de allaredan ha hängande —»
Men det var sant! Hon hade inte sett till prästdottern. Hon borde väl ha suttit här och spunnit, hon såväl som prästfrun. Fast det var kanske dumt att tro, att hon skulle sitta och spinna bland pigorna. Det var hon för fin till, förstås. Ett så'nt lite fingergull som prästdottra!
Hon skulle ju ta Lövdala och hela socknen i arv. Hon satt väl i förmakssoffan och broderade silkesblommor på sidentyg.
Nej, vad stod det nu på? Det var visst någon, som ställde till spektakel. Prästfrun vände huvudet gång på gång ner emot dörrn.
Det var så långt lidet nu, att det började dagas. Det kom insilande en grå dager genom de små fönsterrutorna. Även så långt framme i rummet, som där lilljänta stod, kunde man se, att den där spinnerskan, som satt längst nere vid dörrn, hade slutat att arbeta. Hon sov inte, utan med handen på hjulet satt hon och stirrade framför sig. Men det var ändå, som skulle hon ingenting se av det, som fanns i rummet.
Och säkert var det, att hon inte visste av, att prästfrun hade lagt märke till detta, att hon hade låtit spinnrocken stanna.
Hon hade ett så blitt och ljust ansikte, hon därborta, och ett par stora, allvarsamma, blå ögon. Hon såg inte ut, som om hon skulle ha slutat upp att arbeta av slarv, utan därför att hon behövde sitta stilla och tänka.
För vart ögonblick, som gick, knep prästfrun hårdare ihop läpparna. Hon började se så sträng ut, att man mest kunde bli rädd för henne.
Nu stannade hon spinnrocken och reste på sig. Och den andra, hon satt stilla ändå och märkte inte, att prästfrun letade sig fram mellan spinnrockarna bort mot dörrn. Inte en rörelse gjorde hon, förrän prästfrun stod över henne och hade lagt sin hand på hennes nacke.
Då gav hon till ett litet utrop och försökte komma lös, men prästfrun hade ett alltför säkert tag om den smala halsen. Med ena handen ryckte hon henne bakåt, med den andra tog hon blårna, som låg på rockhuvudet, tryckte dem mot hennes ansikte och for runt, runt.
»Är det inte för dig, som vi arbetar allihop kanske?» sa hon med hård, grov röst. »Och så ska du sitta och sova!»
Det var nära, att lilljänta skulle ha gett till ett rop. Aldrig i världen! Var detta prästdottra? Men det kunde ju inte vara någon annan, som de alla arbetade åt.
Prästfrun skakade henne hårt en sista gång, slängde blårtotten i golvet och gick tillbaka till sin plats.
Men med detsamma reste sig hushållerskan och med henne fem pigor och rotegumman från sina stolar och sköt tillbaka spinnrockarna.
Prästfrun vände sig mot den gamla hushållerskan och såg häpen på henne.
»Jag tänker frua vet, att tjänstfolket inte brukar spinna, så länge som julhelga varar,» sa hushållerskan, »utan då är det vanligt, att vi har fritt och får arbeta åt oss själva. Och frua vet nog också, att om vi går in till pastorn och frågar, så säger han, att vi ska ha det, som vi har haft det förr. Nu har vi spunnit hela morron, därför att mamsell Maja Lisa bad oss, att vi skulle göra frua till viljes, men nu slutar vi, för vi ser, att frua i alla fall är mot henne så, som frua plär vara.»
När detta var sagt, så lyfte hushållerskan och alla fem pigorna och rotegumman upp spinnrockarna för att bära ut dem ur köket.
Men prästfrun sprang och ställde sig framför köksdörrn.
»Inte kommer en enda spinnrock ut ur köket med min vilja,» sa hon.
Hushållerskan gick fram emot henne utan att tveka, för hon kände med sig, att hon hade rätten på sin sida. Man kunde vänta, att det skulle ske något förskräckligt i nästa ögonblick.
Men tänk, att i stället hände något, som ingen hade kunnat ana!
Prästfrun kastade ögona runt omkring sig liksom för att upptäcka om det inte fanns någon, som ville hjälpa henne. Och då kom hon att se åt lilljäntas håll. Men när hon såg, att tösen stod och stirrade på henne alldeles förskrämd, som om hon skulle ha sett ett troll, så blev hon på en gång helt annorlunda.
Hon gick bort ifrån dörrn, just som hushållerskan stod på ett stegs avstånd.
»Rätt ska vara rätt,» sa hon. »Om det är så, som Kajsa säger, att ni brukar ha fritt om julen, så ska ni få det nu med. Men ni kunde väl ha talat vackert med mig om saken och inte pockat er fram.»
»Vi ska komma ihåg det till nästa gång,» sa hushållerskan bistert. Mer ordbyte blev det inte, för nu hördes en liten klocka pingla inifrån rummena.
»Det är prästen, som ringer till morgonbön,» sade hushållerskan. »Vi får flytta ut spinnrockarna efteråt.»
De gick åt förstudörrn till, men lilljänta stod, som kunde hon inte röra sig. Hur var det möjligt, att den där, som satt borta vid dörrn och spann grovblår, kunde vara prästdottra? Det var ju evig synd och skam. Tänk, om mor visste detta!
Pigorna marscherade ut i en lång rad, och det var tomt i köket, då prästdottern, som gick sist, räckte ut handen till henne.
»Du ska väl komma och vara med om morgonbön?»
Det var en så mild röst och en så liten fin och mjuk hand. Lilljänta lade sin i den helt skyggt först, men medan de gick över förstun, slöt hon fingrarna hårdare och hårdare om den. När de stod i dörrn till prästens rum, böjde prästdottern sig ner till lilljänta.
»Du är dotter till Marit, den gamla barnpigan min, hör jag.»
»Ja,» sa lilljänta. »Och jag är hitkommen för att hjälpa er.»
Hon smålog, prästdottern. »Ja, du, jag behöver nog en, som hjälper mig, jag,» sa hon.